Kristusgestalten hos Dostojevskij

Hans första barndomsminne stammar från treårsåldern. Barnflickan har just tagit in honom i vardagsrummet och ber honom läsa aftonbön i närvaro av husets gäster. Och Fjodor faller på knä framför helgonbilden och framför sin bön: ”Kära Guds moder, hela mitt hopp står till dig – tag mig under dina vingars beskärm.”

Dostojevskij skulle aldrig glömma den aftonbönen. Han bad den hela livet, och han lärde också ut den till sina barn. ”Jag kommer från en from rysk familj”, mindes han senare. ”I vår familj lärde vi oss evangelium nästan när vi låg i vaggan.”

Stora händelser i Fjodors liv var vallfärderna till Treenighetsklostret utanför Moskva och besöken i Kremls kyrkor med heliga ikoner och härliga utsmyckningar. Knappast någonting av betydelse skedde i barndomshemmet utan en föregående liturgi. Redan innan Dostojevskij kunde läsa hade han tagit avgörande intryck av de gamla ryska helgonlegenderna, som förkunnade askesens väg till Gud och det självutplånande medlidandet med andra människor. Förebilden var Kristus: för att nå fram till försoning och rening måste människan följa i hans spår och lida frivilligt.

Kristus bland mördare och förbrytare

Kravet på att människan skall efterlikna Kristus ger Kristusgestalten en grundläggande betydelse i Dostojevskijs författarskap, men säkert är också att synen på Kristus genomgår en förändring hos diktaren. Så länge han var medlem av den revolutionära Petrasjevskij-kretsen framstod Kristus i hans ögon som en drömmare, ett mänskligt ideal, men knappast som en gudom. Sedan blev han själv – liksom Kristus – dömd till döden för statsfientlig verksamhet, och sedan förvisad till Sibirien. Det var här, bland mördare och förbrytare, som han mötte Kristus som Guds son.

Känslan av att vara fördömda av staten fick fångarna att samla sig så mycket starkare kring Gud. Under fastegudstjänsten upplevde diktaren sina medfångar i ödmjuk bön, i fullt medvetande om sin egen ringhet. Dostojevskij skriver:

”Fångarna bad andäktigt, och varenda gång tog de med sig sina fattiga kopek för att köpa ljus eller för att offra. `Jag är ju också människa!’ tänkte kanske fången när han kastade det lilla myntet i kollektbössan -’inför Gud är vi alla lika.’ Efter morgonliturgin gick vi fram mot altaret. När prästen med kalken i handen uttalade orden’… tag emot också mig som denne rövare’, fick nästan alla så bråttom art falla på knä att det klirrade i kedjorna, tv alla uppfattade orden som riktade till sig själva.”

Nej, ryssarna var då sannerligen inte något ”djupt ateistiskt folk”, som han hade fatt höra av sina kamrater i Petrasjevskij-kretsen!

Till och med hos dessa mördare och illgärningsmän fann diktaren en gnista mänsklighet, en skymt av det gudomliga. Även hos dem fanns en djup klyfta mellan gott och ont. Och ur denna erfarenhet spirade hans tro på att folket – till och med i sin smuts och förnedring – närde ett hopp om nåd och en dröm om Kristus. Ryska folket fick inte dömas efter vad det var, utan efter vad det ville bli! När folkets representanter kunde visa en sådan fromhet i dödens hus, hur stor måste då inte deras moraliska överlägsenhet vara utanför stängslet? Hos den ryska allmogen, som betraktade alla förbrytare som ”olyckliga” och förlåtna i kraft av det straff och lidande de måste tåla?

En trosbekännelse?

Men även om Dostojevskij hade kämpat sig fram till en orygglig tro på det ryska folket och den nationella grunden, kan man svårligen säga att åren på tukthus ledde till något avgörande genombrott i hans religiösa liv. I ett brev alldeles efter frigivandet ger han följande uttryck för sin ”trosbekännelse”: ”Jag tror att det inte finns någonting skönare, något djupare, något lika medkännande, modigt och fullkomligt som Kristus. I nitälskande kärlek säger jag mig att hans like inte bara inte finns, utan att den inte kan finnas. Ja, jag säger mer än så: Om någon framlade för mig bevis för att Kristus stod utanför sanningen, då skulle jag hellre vara hos Kristus än hos sanningen.”

För många har denna trosbekännelse blivit ett bevis för Dostojevskijs slutliga omvändelse. Men om diktaren verkligen hade nått fram till sin slutliga tro på tukthuset, skulle han knappast ha varit öppen för resonemang om vad som skulle ha hänt ”om någon framlade för mig bevis för att Kristus stod utanför sanningen”. För den som trodde på Kristi ord ”jag är vägen, sanningen och livet”, skulle denna problemställning knappast ha varit tänkbar. Dostojevskijs ”trosbekännelse” är snarare en ”tvivelsbekännelse”: Kristus är ett estetiskt ideal, men diktaren själv är alltjämt ett ”tvivlets och vantrons barn”. Hans längtan efter tron stärktes dock under samvaron med fördärvade människor av alla schatteringar. I den mån han trodde, var det för att dessa människor trodde.

Att vi så ofta har svårt att nå fram till klara och entydiga slutsatser när vi läser Dostojevskijs romaner, beror just på att han själv var en tvivlare. Visst var han en kristen författare, men hans kristendom var långt ifrån fri från konflikter. ”Hans tro är rörande, full av tvivel, oviss och glödande”, skriver Albert Camus.

Men samtidigt hade han en enastående förmåga att kämpa med sitt tvivel. Därom vittnar bland annat hans gåtfulla reflektioner över kärlekens innebörd dagen efter hans första hustrus död 1864. 1 denna anteckning kommer han också in på den moraliska kraften som i livets alla prövningar hjälpte honom att finna det som han kallar den nödvändiga ”jordiska jämvikten”.

”16 april. Masja ligger framför mig på bordet. Skall jag få se Masja igen?

Att enligt Kristi bud älska en människa såsom sig själv är omöjligt. Därtill är människan alltför bunden av personlighetens lag på jorden. Jaget förhindrar det. Det var bara Kristus som förmådde det, men Kristus var ett evigt, från evigheten föreskrivet ideal som människan strävar mot och enligt naturens lag måste sträva mot …

Att uppfylla budet

Och följaktligen strävar människan på jorden efter ett ideal som står i motsats till hennes natur. När människan ser att hon inte har uppfyllt budet att eftersträva idealet, att hon alltså inte har offrat sitt jag av kärlek till människorna eller till ett annat väsen (jag och Masja), så lider hon och kallar detta synd. Alltså måste människan lida oavlåtligen, och lidandet förs i jämvikt genom den himmelska glädjen i att sträva efter att uppfylla budet, det vill säga i att uppoffra sig. Det är just detta som är den jordiska jämvikten. Utan den skulle jorden ha varit meningslös.”

Om Dostojevskijs oförtröttliga strävan efter att ”uppfylla budet” vittnar alla understrykningarna och anmärkningarna i hans eget exemplar av Nya testamentet.

Diktaren hade fått detta exemplar i present i januari 1850, när han var på väg till Sibirien för att avtjäna sitt straff som statsförbrytare. Eftersom så kallade andliga böcker var de enda tillåtna skrifterna på tukthuset, och eftersom diktaren redan första dagen blev bestulen på sitt gamla exemplar av bibeln, kom gåvan att få särskilt stor betydelse.

”Under hela sin fyraåriga vistelse på tukthuset lät Dostojevskij sig aldrig skiljas från Den heliga skrift”, skriver hans hustru i sina memoarer. ”När han tjugo år efteråt mindes sin själsliga sorg och oro”, berättade hon, ”brukade han säga att evangeliet var det enda som höll hoppet vid liv i hans hjärta. Endast i den boken fann han stöd. Varje gång han tog till den, genomströmmades han av nya krafter och ny energi…”

”I fyra år låg den under min kudde på tukthuset”, bekräftar diktaren. ”Då och då läste jag i den, och läste ur den för andra.”

Nya testamentet

Det är också med en säregen känsla man i dag sitter på Leninbibliotekets handskriftssamling och bläddrar i Dostojevskijs smutsbruna Nya testamente. Otaliga loppor och löss måste ha krypt över de mörka pärmarna till denna bok. Från diktarens brits har den fått bevittna bråk och uppträden, klirr och rassel från fotbojorna, svordomar och hånskratt, rakade huvuden och brännmärkta ansikten, förnedring och elände. Men det var just i detta jordiska inferno som boken skulle få så stor betydelse för diktarens andliga pånyttfödelse.

Typiskt nog är det denna utgåva av Nya testamentet som diktaren förser Sonja med i Brott och straff. ”Det var Nya testamentet i rysk översättning”, konstaterar Raskolnikov. ”Boken var gammal och nött, bunden i skinn.”

Nött och väl använt är också Dostojevskijs exemplar. Bland annat har skinnbandet skadats. Här hade givarna stuckit in en tiorubelsedel, också det en gåva som kom väl till pass på tukthuset. Hans hustru kan berätta att boken senare alltid låg framme på diktarens skrivbord.

”Ofta när han föll i tankar eller råkade i tvivel om någonting, slog han upp Nya testamentet på måfå och läste det som stod på vänstra sidan”, heter det i hennes memoarer.

Så kom evangeliet också till användning den 28 januari 1881 (eller 9 februari enligt nya stilen), när Dostojevskij kände att döden var nära förestående. Av en slump öppnades boken på sidan 6, där hans hustru kunde läsa berättelsen om hur Jesus kom till Johannes för att döpas. ”Hör du, `Låt det ske’ – alltså skall jag dö”, sade han. Sex timmar senare hade han somnat in. I Nya testamentet har diktarens hustru strukit under citatet och tillfogat i marginalen: ”På uppmaning av Fjodor Michajlovitj slog jag upp boken och läste dessa rader på hans dödsdag kl. 3.”

Personliga kommentarer i kanten

Förutom denna understrykning finner vi nästan tvåhundra ytterligare markeringar, av allt att döma utförda av Dostojevskij. Mer än hälften av framhävandena har gjorts i form av blyertsstreck i marginalen, men ibland har diktaren också känt behov av starkare markeringar, till exempel genom att tillfoga ett eller flera utropstecken eller genom att stryka under ett eller flera ord i texten, stundom med bläck.

Även om bibelkommentatorn Dostojevskij fattar sig mycket kort, kan dessa markeringar ge oss en antydan om vilka ställen i Nya testamentet som han ansåg särskilt värda uppmärksamhet. Framför allt ger understrykningarna möjlighet att undersöka vilka bibelställen som påverkat diktaren, varför han så att säga gjort evangeliets ord till sina i sin romankonst.

När vi studerar framhävandena märker vi snart att det är vissa ämnen som måste ha fängslat honom särskilt starkt. Påfallande är till exempel hans understrykning av bibelställen som framhäver att den rättfärdige utsätts för förföljelse, att det en gång skall komma en domens dag, att vi skall vara överheten underdånig, arbeta flitigt och betala vår skatt, att vi måste vakta oss för köttets lust och bekämpa vår girighet och vårt habegär. Diktaren har på det hela taget en tydlig förkärlek för de tuktande och förmanande avsnitten i evangeliet. Markeringarna stödjer knappast uppfattningen att Dostojevskij skulle ha representerat något slags moralisk relativism, en syn som har gjort sig gällande särskilt hos västliga Dostojevskij-forskare.

De johanneiska skrifterna

Störst intresse har givetvis de många bibelställen som kan återföras till diktarens romaner. Dit hör berättelsen om hur Jesus jagade in de onda andarna i svinen (Luk 8:32-36) – alltså efterskriften till Onda andar. Vidare kan vi lägga märke till Johannesevangeliets berättelse om Jesu uppväckande av Lasarus, den som Sonja läser för Raskolnikov och som förebådar hjältens pånyttfödelse i Brott och straff. Här finner vi också johannesevangeliets ord om vetekornet som först måste falla i jorden och dö för att kunna ge rik skörd (12:24) – orden användes senare som efterskrift till Bröderna Karamasov, och som inskrift på diktarens grav i Petersburg.

På det hela taget är det tydligt att Dostojevskij har förkärlek för de johanneiska skrifterna. I Markusevangeliet har han bara märkt ut två ställen. Svagt representerat är också Lukasevangeliet med sju markeringar. Som jämförelse kan nämnas att han markerat sex ställen i det korta Första Johannesbrevet, sexton i Johannes uppenbarelse och hela 58 i Johannesevangeliet.

Nu har som bekant de johanneiska skrifterna alltid spelat en särskilt viktig roll inom ortodoxin. Det är inte utan skäl som Vladimir Solovjov i sin Kort berättelse om Antikrist låter de tre olika kristendomstyperna referera till var sin apostel: katolicismen till Petrus, protestantismen till Paulus och ortodoxin till Johannes. Dessutom har Dostojevskij säkert haft mer specifika skäl att framhäva Johannesevangeliet. Att detta evangelium bara känner till ett bud, nämligen budet att älska, att det definierar synden som ett avvisande av Kristus – allt detta överensstämmer helt med den kristendomsuppfattning som avspeglas i hans verk. Av ännu större betydelse är Johannesevangeliets betonande av att den slutliga Gudsuppenbarelsen möter människan i Kristus.

Den fulla förståelsen av Kristus som Guds son måste ha kommit relativt sent för Dostojevskij. Som medlem av Petrasevskij-kretsen hade han betraktat Kristus som ett etiskt ideal och en ädel reformator, men knappast som Gud. Den metah-siska dimensionen i hans Kristusbild var ännu inte helt utvecklad. Troligen var det först under tukthusåren som diktaren förstod betydelsen av att erkänna denna metah-siska dimension. Senare insåg han att den arianska heresin, alltså förnekandet av Jesu gudomlighet, var första steget i den europeiska sekulariseringsprocessen, som han såg det som sitt kall att motarbeta. I sitt Nya testamente har han typiskt nog strukit under orden om att ”Jag och Fadern är ett” (Joh 10:30). ”Det är inte Kristi moral, det är inte Kristi lära som frälser världen”, skriver han i anteckningarna till Onda andar- ”nej, det är just tron på att ordet blev kött.” Denna ide är det också som ligger till grund för Dostojevskijs kända ord om att ”skönheten skall frälsa världen”.

När vi läser Dostojevskijs stora romaner, far vi ett klart intryck av inkarnationens betydelse som förebild. Till och med Raskolnikov framträder som en imitator Christi – till och med en mördare har förmåga att återuppväcka likheter med den gudomliga förebilden i lidandet.

Den absolut goda människan

Låt oss nu se litet på hur diktarens förståelse av Johannesskrifterna avspeglar sig i Idioten – kanske den mest religiösa av hans romaner. Johannesevangeliets betydelse som utgångspunkt för Idioten framgår tydligt redan i diktarens ofta citerade brev till syskonbarnet Sofja Ivanova: ”Romanens huvudsakliga ide är att framställa den absolut goda människan. Något svårare än detta finns inte i hela världen, i synnerhet inte i vår tid. Alla författare, inte bara våra, utan också alla europeiska, som har försökt sig på att skildra den absolut goda människan, har alltid givit upp, ty den uppgiften är oändligt svår. Det goda är ett ideal, men varken hos oss eller i det civiliserade Europa har idealet ännu tagit gestalt. I hela världen finns det bara en absolut god människa: Kristus, och följaktligen är blotta existensen av denna enda oändligt goda gestalt i sig ett ofattbart under. Hela Johannesevangeliet har kommit till över denna tanke. Det finner hela undret endast i det godas inkarnation, endast i det fullkomliga förkroppsligandet i kött och blod.”

Som ingen annan av evangelisterna ser Johannes undret i den Kristus som förkunnade kärleken i en ond värld. I synnerhet lägger vi märke till diktarens framhävande av följande ställen:

”Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra.” (Joh 13:34)

”Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra så som jag har älskat er.” (Joh 15:12)

”Mina kära, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud.” (1 Joh 4:7)

Medlidandets lag

Enligt Johannesevangeliet blir kärleken till människan en nödvändig följd av kärleken till Gud. Men här skall vi lägga märke till att Dostojevskij uppfattar de johanneiska skrifternas kärleksbudskap först och främst som ett bud om att visa medlidande (sostradanije). ”Medlidandet – det är hela kristendomen”, skriver han aforistiskt i anteckningarna till Idioten. I romanens slutliga version har denna tanke framhävts ännu starkare: ”Medlidandet är den viktigaste och kanske den enda lagen för hela mänsklighetens liv.”

Den Kristusinspirerade furst Mysjkin kan betraktas som ett förkroppsligande av denna medlidandets lag. Precis som Johannesevangeliets Kristus har han kommit ”uppifrån”, från bergslandet Schweiz till slättlandet Ryssland, där han med ens blir en outsider, en biktfader ”icke av denna världen”. Han hör till ”de renhjärtade”, känner medlidande utan hat och kärlek utan grymhet. Liksom Kristus i Johannesevangeliet representerar han en värld med ett nytt sinnelag. Hos honom möter vi en passiv dygd som bara kan uppnås genom ödmjukhet och lidande. Till skillnad från den västliga människans dyrkan av den goda handlingen, lägger Dostojevskij störst vikt vid människans medlidsamma sinnelag. Eller för att säga det med de ord ur Romarbrevet som diktaren har strukit under i sitt Nya testamente: ”Visa varandra tillgivenhet och broderlig kärlek, överträffa varandra i ömsesidig aktning.” (Rom 12:10)

Att handlingen ges mindre betydelse än sinnelaget får givetvis konsekvenser för syndabegreppet. Den formalistiska uppfattningen – att synd är överträdelse av bud – far träda i bakgrunden för uppfattningen att synd är frånvaro av medlidande. Följden blir att syndiga gärningar blir lättare att förlåta än syndiga sinnestillstånd. Handlingarna är nämligen bara en nödvändig konsekvens av sinnelaget.

Idioten ger en god illustration till Dostojevskijs syn. Diktaren låter sin vrede gå ut över militanta och förstockade ateister, över människor som inte tagit till sig Johannesevangeliets bud om att visa kärlek mot Gud och människor. Understrykningen lämnar föga tvivel om att denna ”underlåtelsesynd” för Dostojevskij är den egentliga ”dödssynden”. Om diktarens fördömande syn på sådana människor vittnar framhävandet av flera bibelställen. Kortast sägs det i 1 Kor 16:22: ”Om någon inte älskar Herren: förbannelse över honom. Marana ta.”

Förlåtelsen

Å andra sidan är Dostojevskij ytterst tolerant mot tjuvar, slagskämpar och fyllbultar, alltså mot människor som vi gärna betecknar som pöbel, men som i grund och botten inte gör något värre än att begå onda handlingar. Så länge man nöjer sig med att nyttja knytnävar och yxor, finns det i Dostojevskijs värld alltid en möjlighet till ett fortsatt liv. I likhet med sin förebild är furst Mysjkin vän med syndare och publikaner. Han känner sig mer hemma hos den lymmelaktige gycklaren Lebedev och den nedsupne tjuven Ivolgin än hos den präktiga samhällsstöttan, general Jepantjin; och hans hållning till Nastasia Filippovna är uppenbarligen inspirerad av Kristi inställning till synderskan i fariséernas hus, för övrigt ännu ett bibelställe som diktaren har strukit under i sitt Nya testamente: ”Därför säger jag dig: hon har fått förlåtelse för sina många synder, ty hon har visat stor kärlek. Den som får litet förlåtet, visar liten kärlek.” (Luk 7:47)

Detta för oss över till ett annat viktigt begrepp i denna roman, nämligen förlåtelsen. Föga överraskande finner vi bland diktarens markerade bibelställen Kristi ord i Matteusevangeliet (18:22) om att vi skall förlåta varandra ”inte sju gånger utan sjuttiosju gånger”. Furst Mysjkin förlåter också allt – örfilar, hån och förtal. För honom finns det knappast någon synd som inte kan förlåtas. Det säregna hos Dostojevskij kommer emellertid också fram i förlåtelseproblematiken. Medan vi strävar efter att förlåta varandra, kämpar hans människor med en betydligt svårare uppgift – att förlåta sig själva.

Det är detta som är problemet för Nastasia Filippovna. Av sin omgivning, och i synnerhet av sin förförare, har hon tillfogats ett djupt själsligt sår, men som vederlag för detta önskar hon ingenting annat än att bli sårad på nytt. Först straffar hon sig själv för den första kränkningen genom sin skuldkänsla, därefter blir döden det slutgiltiga sår hon tillfogar sig för att straffa skuldkänslan. Hon älskar sin skam och skuld mer än den tillvaro som furst Mysjkin kan erbjuda henne, och hon söker Rogosjins kniv som en slutlig rättfärdiggörelse av sitt förakt för andra och sig själv.

Finalen, där fursten försöker trösta Rogosjin vid sängen med den mördade Nastasia Filippovna, är nog en av de starkaste i världslitteraturen. Men samtidigt har nästan alla uttolkare uppfattat denna scen som ett bevis på de furstliga idealens totala nederlag i de jordiska lidandenas värld. För vad hade fursten egentligen uppnått genom att förkunna och leva enligt sina ideal om kärlek, ödmjukhet och förlåtelse? Nastasia Filippovna har blivit mördad, Aglaja har fatt sin lycka ödelagd. Om fursten bara hade stannat på kliniken i Schweiz, skulle det säkert ha gått bra för dem båda två!

Att sträva efter det högsta

En sådan argumentation kommer från människor som i motsats till Dostojevskij sätter handlingen före sinnelaget. ”Det är resultatet som räknas!” Hävdar dessa människor, och de skakar uppgivet på huvudet när den fattiga bondhustrun i Bröderna Karamasov kommer till Sosima med en gåva på sextio kopek ”till någon som är fattigare” än hon. Det finns väl ändå ingen post på socialbudgeten som täcks av sextio kopek!

Ur rationalistiskt perspektiv har förmodligen kritikerna rätt. Naturligtvis kan man hävda att furst Mysjkin är en misslyckad figur, precis som Kristus var misslyckad om vi bara skulle mäta hans verksamhet enligt pragmatiska kriterier. Varken Kristus eller Mysjkin kan hindra människorna från att kränka varandra. Det enda de kan göra är att ge människorna en bild av det bästa i dem själva. Men om vi lägger störst vikt vid exemplets makt, får också detta stor betydelse. Fursten kan visserligen inte förändra världen, men hur skulle det vara med en värld full av furstar?

Övers. Gunnar Gällmo