Frihet och skuld

Skuld och förlåtelse är två så fundamentala erfarenheter att följande tankar självfallet måste få en fragmentarisk karaktär. De angår hela den mänskliga existensen. Vi måste göra ett val.

Människan är en hemlighet, inte minst därför att hennes väsen har sin grund i den obegriplige Guden. Därför kan skuld och förlåtelse aldrig bringas på eleganta formler. Om vi inledningsvis antyder att man ständigt måste hänvisa till Guds mysterium, så är detta inget argument mot sanningen i det sagda.

Förlorat syndamedvetande?

Först måste man konstatera att människor av i dag vid första anblicken inte längre uppfattar skuld och förlåtelse som självklara verkligheter på samma sätt som de har varit för den västerländska människan i snart två tusen år. Denna västerländska kristna människa visste utifrån bibeln och kristen förkunnelse att det finns något sådant som skuld, och detta inför Gud; hon var också villig att medge att ett tillstånd av skuld kunde inträda och ofta inträffade i hennes eget liv: handlingar gjorda i frihet och under ett ansvar som hon inte kunde vältra över på något annat, handlingar som inte bara stred mot den ena eller den andra maximen för ett förnuftigt levnadssätt eller en annan människas berättigade anspråk, utan utgjorde en radikal motsägelse till den absolute Gudens heliga vilja och därför utan inskränkningar förkastades av Gud. Och detta trots att det förblir en obegriplighet hur denne helige Gud överhuvud kan tolerera denna onda handlings förverkligande, ja till och med innesluta den i sin allorsaklighets stora plan. Människan i denna historiska miljö var samtidigt i kraft av det kristna budskapet övertygad om att detta onda, trots sin förblivande giltighet utöver handlingsögonblicket, verkligen kunde utplånas, förlåtas och upphöra, och detta inte helt enkelt genom tidens gång eller en sinnesförändring hos människan utan genom ett ingripande av Gud själv, genom hans ingalunda självklara, utan av ren nåd givna, förlåtelse.

Men dagens människa har råkat i osäkerhet om realiteten i den egna skulden och nödvändigheten av Guds förlåtelse i ljuset av de ohyggliga händelserna i vår samtidshistoria. Man kanske försöker uppfatta sig själv helt enkelt som en produkt av en anonym utveckling, som en tillfällig liten kombination i denna process, en kombination som inom kort har haft sin tid. Det som de gamla erfor som skuld till följd av en egen fri handling inför Gud, det tyder man nu som en oundviklig mognadsprocess i naturens och historiens utveckling, där det obönhörligen måste finnas återvändsgator, irrvägar, felutvecklingar, urartningar och dissonanser, allt detta som äldre tiders människor mystifierade som skuld inför den helige Guden. Människan av i dag är därutöver benägen att blicka ner i de genetiska anlagens bråddjup, i sitt undermedvetna med dess komplexa driftsmönster, och tyda sådant, som förut tolkades som frihetens skuld inför Gud, som en produkt av denna undre värld, något vars subjekt hon inte är, utan objekt. Människan av i dag frestas att restlöst uppfatta sig själv som produkt av samhället, dess strukturer, tvång och fördomar, som hon med eller mot sin vilja måste underkasta sig och till vars alternativ hon är hänvisad. Hon har intrycket att den så kallade skulden, det så kallade onda som hon gör, visserligen genom naturens eller samhällets återverkan kommer att gå ut över henne själv, den handlande, men egentligen inte kan läggas henne till last som hennes uregna handling inför Gud.

Inte underligt då om människan av i dag medvetet eller omedvetet snarare lastar Gud för det onda, om hon nu letar efter någon ansvarig. Så hålls han ansvarig för lidandet, och världshistorien framstår inte som en dom över människans värld och hennes frihet, utan som en tribunal mot Gud, som kallar sig helig och likväl tillåter, passivt eller aktivt, att det onda sker i världen.

Skuld och frihet i nytt ljus

Nu är alla dessa den moderna människans erfarenheter, som anfäktar hennes tidigare övertygelser om skuld och förlåtelse, inte utan vidare villfarelser och inte heller konstruktioner av den egna friheten, som genom dessa moderna teorier söker försvara sig mot samvetets förebråelser. Den moderna antropologins upptäckter inom genetiken, djuppsykologin och sociologin får inte ignoreras, men de avskaffar inte skuldens verklighet och därmed heller inte nödvändigheten av Guds förlåtelse. Däremot tvingar de till en djupare förståelse av skuld och förlåtelse. Detta påstående skall här utföras något mer ingående.

– Den moderna antropologin och den därpå grundade människosynen komplicerar talet om skulden något. Visserligen kan man inom straffrätten inte bortse från att vissa gärningar måste beivras och bestraffas därför att någon är ansvarig för dem, medan andra gärningar föranleder andra, till exempel psykiatriska, åtgärder från samhällets sida, därför att gärningsmannen tillfälligtvis eller varaktigt är otillräknelig. Under alla förhållanden har den moderna uppfattningen, att begreppet skuld är något problematiskt, i stor utsträckning rätt. Var går gränsen för friheten, det ofrånkomliga ansvaret inför Gud, den gräns som också den gamla antropologin kände till, men satte på andra ställen? Den frågan kan inte besvaras lätt, om man utgår från konkreta handlingar och inte bara vill tala generellt. Det existerar ett arv, som på det biologiska området är en av de faktorer som bestämmer människans andligt-personala liv. Det existerar psykologiska felutvecklingar som präglar hela människan och som är ett faktum före den punkt där hon verkligen börjar ta kommandot över sitt livs inriktning. Det finns sociologiskt betingade uppfattningar, som den enskilde utgår från som självklara, utan att ana hur betingade de är och kanske moraliskt betänkliga. Det finns uppfattningar och handlingsnormer som är ekonomiskt, sociologiskt och kulturellt betingade och allmänt vedertagna, enligt vilka individen är oskyldig till handlingen, trots att de objektivt sett är falska. I den allmänna föreställningen är människan den oskyldiga produkten av samhället, sin tid, sin bakgrund, och sin individuella utveckling. Även om individen uppfattas som en fri agent är hans handlingsmarginal mycket smal.

– Därtill kommer följande: även om vi är övertygade om att den normala människan besitter en verklig frihet och ett ofrånkomligt personligt ansvar, att hon verkligen är subjekt för en fri personlighet, och även om vi med rätta förutsätter att denna den fria personens värdighet principiellt kan erkännas av människorna, så är det långt ifrån ännu givet att denna frihet konkret kan lokaliseras till en viss handling i ett visst ögonblick. Visserligen kan vi bedöma vissa enskilda, viktigare och väl övertänkta handlingar som sprungna ur vår frihet. Denna bedömning kan ske med moralisk visshet, d.v.s. med stor kunskapsteoretisk sannolikhet, och vi kan dra konsekvenser utifrån en sådan bedömning med sådan sannolikhet, men absolut och reflex visshet får vi aldrig om frågan var och när i våra liv denna frihet och detta ansvar föreligger. Som Paulus säger, vi kan i sista hand inte ens döma oss själva (1 Kor 4:3).

Friheten är något som göres, och den undandrar sig ytterst vår bedömning. Vi kan visserligen säga att vi i fråga om en enskild handling och vid närmare eftertanke inte kan upptäcka något motiv som tvingar oss, och vi har då rätten och plikten att med moralisk visshet’ kvalificera denna handling som fri, men vi kan inte veta om obekanta orsaker möjligtvis varit verkande och upphävt denna frihet. I våra vakna ögonblick måste vi alltid vilja vara subjektet för vår frihet och förutsätta vår ansvarighet, men när dessa ögonblick är förbi har vi ingen absolut visshet om att handlingen är sprungen ur vår frihet och inte snarare ur de dimensioner av vårt väsen som pålagts oss av ett utifrån verkande öde. När vi som mogna, vuxna människor blickar tillbaka, då kan vi förvisso här och där urskilja höjdpunkter och förtätningar som inte rimligtvis kan undandra sig vårt ansvar. Vi kan inte komma ifrån att vår historia varit en historia i frihet, trots alla redan givna förutsättningar, trots givna betingelser av tusen slag; trots alla oförskyllda villfarelser, smärtor och brister har vi handlat och inte bara lidit. Denna historia av nödvändighet och frihet sida vid sida låter sig slutligen inte förblandas, om vi inte är så naiva att vi antingen flyktar in i den rent betingade ansvarslösheten eller inbillar oss att vår historia helt enkelt är den rena objektiveringen av vår objektiva frihet som våra handlingars autonoma subjektivitet. 2 Denna historia låter sig inte analyseras i kemiskt rena beståndsdelar av frihet och nödvändighet. Därför består också skulden inför Gud, som vi kan ådra oss inom denna historia och som vi inte får diskutera bort heller från vårt livs enskilda händelser.

Eftersom den moderna människan tydligare och medvetnare vet om hur betingad hennes frihet är, blir det svårare för henne än för hennes förfäder att erkänna sig som konkret skyldig, också när hon verkligen är det. Hon måste också i dag vara övertygad om att frihet och skuld inför Gud inte är mytologem3 från svunna tider som hon i upplysningsnit måste trolla bort.

Grundansvar och grundavgörelse

Om det nu förhåller sig så, då måste man säga att en väsentlig och legitim förvandling har inträffat i det kristna medvetandet. Tidigare uppfattade den kristne sin personliga historia mer eller mindre som en summa av på varandra staplade enskilda handlingar, som var sprungna ur en neutral frihetspotential, lika ägnad att alstra ont som gott. De uppfattades som lika fria, och de kunde räknas upp var för sig och redovisas för var för sig. Därför uppfattades tidigare biktpraxis som självklar: man var i viss mening summan av sina handlingar. När man skulle tillstå sina synder, brukade man räkna upp de enskilda handlingarna, som en och en kvalificerades som graverande. Man ansåg det mer eller mindre självklart att Gud helt enkelt betraktade en som skyldig och värd att förkastas från hans ansikte på grund av ens egna handlingar, trots att dessa ingick i raden av åtskilliga andra handlingar, bland vilka många var goda.

Utifrån denna självklarhet var det också självklart att livets sista ögonblick var av avgörande betydelse för människans eviga öde. Var döden god, var allting gott; var döden ond, var allt förlorat. I eftertankens ljus antog livet som helhet ingen egentlig gestalt (ur Guds synvinkel), utan varje ögonblick i livet räckte och räknades endast till nästa ögonblick, och så vidare, till det sista ögonblicket, i vilket den yttersta frihetens egentliga avgörande skedde. Det skall icke bestridas att det finns en sanning av förpliktande art i denna traditionella föreställning, en sanning som inte så lätt blir begriplig i de föreställningar som den moderna människan gör sig om sitt ansvar.

Den moderna människan uppfattar sig förvisso, om hon inte misskänner sig själv, som ett fritt subjekt. Men hon har en känsla av att denna frihet ytterst utspelar sig i några få grundavgöranden och grundattityder, utifrån vilka livets detaljer får sin gemensamma karakteristiska gestalt. När dessa grundavgöranden konkret sker, det kan var höljt i dunkel, men man kan inte tvivla på att de faktiskt äger rum.

Om den moderna människan därför inte förnekar sitt ansvar och sin frihet, framstår denna frihet inte så mycket som en neutral och på många enskilda ögonblick uppstyckad förmåga, utan som ett enda ofrånkomligt ansvar i ett enda och odelbart liv, den existens som hon själv är. Hon erfar denna levda frihet inte egentligen och omedelbart som en neutral möjlighet. Hon kan och måste i efterhand reflektera och artikulera denna fria existens genom en återblick på de enskilda handlingarna i sitt liv, även om det inte alltid lyckas att erfara sig själv som ett fritt subjekt bakom en viss enskild handling. Man kan också säga det så här: frihetens utövande är ett skeende i det enda och hela subjektets transcendentalitet4, som förmedlas medelst dess enskilda kategoriala handlingar, men som inte helt enkelt utgör summan av dessa. Friheten erfars därför inte ursprungligt och i sin fulla realitet i den enskilda kategoriala handlingen som sådan. Friheten erfars i den vakna subjektiviteten hos den handlande människan, och den kan aldrig reduceras till den enskilda handlingen. Naturligtvis kan denna nya erfarenhet av frihet, som spränger ramarna för de gamla modellerna, inte helt ha varit frånvarande ens i äldre tid. Hur skulle man annars kunna förklara att man också tidigare erfor sig själv som skyldig, trots att den begångna handlingen tillhörde det förflutna? Hur skulle man annars tidigare ha känt sig själv som ond och syndig, och inte bara sina enstaka handlingar som onda och syndiga? Hur hade man annars kunnat ha en, ofta överdriven, uppfattning om det man avsåg med termen arvsynd och ond böjelse? Hur kunde man annars ha bett Gud om förlåtelse för hemliga brister?

Dessa självklarheter ändrar ingenting i det faktum att den moderna uppfattningen om skuld och frihet har skjutit dessa ting i bakgrunden för vår existens, till den region där friheten utspelas som ett fundamentalt avgörande för hela livet och därför aldrig riktigt blir gripbar för en reflexion i efterhand. Människan av i dag upplever med ny skärpa och självklarhet att man, som Paulus säger, inte kan döma ens sig själv och långt mindre andra. Skuld existerar, men det förblir en hemlighet, när den verkligen är ett nej till Gud och inte bara är något spisborgerligt missförstånd utan en verklig ursprunglig handling i frihet.

Några reflexioner om biktpraxis

Det må vara tillåtet för mig att tillfoga några pastoralteologiska anmärkningar. Man kan inte förneka att biktfrekvensen i våra länder minskat i en utsträckning som man för några decennier sedan inte skulle drömma om. Om man samtidigt betänker att kyrkan endast uppställer en strikt förpliktelse till enskild bikt om det hos syndaren föreligger en subjektiv och inte endast objektiv visshet (vardagens moraliska visshet) om att en synd blivit begången, som undanröjt det sista positiva förhållandet mellan Gud och syndaren. Om man vidare betänker att ansvaret för avgörandet, huruvida en sådan grad av synd föreligger, icke kan frånkännas den enskilde kristne, då är det också lätt att inse att kyrkans ansvariga ledning inte är i stånd att genom generella bestämmelser tvinga fram en återgång till tidigare läge. En relativt ofta förekommande sakramental bikt kan, antar jag, endast bli till välsignelse om man lyckas att bringa den moderna skulderfarenheten i kontakt med botens sakrament. Grovt uttryckt: tidigare kände man sig säkrare på att man var skyldig till vissa specifika enskilda handlingar och man anklagade sig själv för dessa. Dagens människa däremot har mycket lätt för att bagatellisera livets enstaka förseelser under hänvisning till att det är bäst att låta det bero vid tanken att genomsnittsmänniskan i vardagslivet oundvikligen gör sig skyldig till diverse svagheter, och det finns ingen anledning att engagera kyrkans komplicerade apparat för den sakens skull.

Men man kunde kanske vinna ny förståelse för äldre tiders praxis om man väckte en ny känsla till liv av att den ogenomskinliga solkiga vardagsexistensen med alla dess oreflekterade (men därför inte ofrånkomliga) tendenser till maskerad egoism gentemot nästan, med sitt hemliga uppror mot Gud, allt detta som går som stråk genom livet och utgör dess tysta förutsättningar, inte enbart är något som man får leva med, utan att det tid efter annan måste konfronteras med en uppgörelse. Vid en sådan konfrontation med självet är det viktiga inte så mycket en fråga om att konstatera vissa särskilt graverande händelser på senare tid, även om det är möjligt att fastställa att sådana förekommit. Naturligtvis måste man i den sakramentala bikten tillstå vissa i sig själva inte obetydliga händelser, annars är det inte tal om bikt. Men det väsentliga är själva faktum eller möjligheten att inför sig själv och kyrkan bekänna sig som syndare, utöver sådana fakta och möjligheter, som syndare i de dolda skikten av ens existens, med dess oreflekterade men likväl fria, hela existensen bestämmande grundinställningar och grundavgöranden av egoistisk och gudsfrånvänd natur, dessa som ingalunda synes ha utsikt att övervinnas och befrias från även om man distanserar sig från den ena eller andra förseelsen i sitt liv och som man, med insikt om sina hemliga grundinställningar, dock inte riktigt vet hur man skall kunna undvika i framtiden. En ärlig människa av i dag kan med sin självkritiska inställning erfara något av denna grundsyndighet, som visserligen objektiveras och visar sig i livets alldagligheter, men ändå inte kan likställas med summan av vardagens småsolkiga banaliteter.

Utifrån denna anonyma grundsyndighet vet man naturligtvis inte exakt hur mycket de är uttryck för verklig frihet eller om de hör till det område, som den kristna traditionen kallar konkupiscens (begär, jfr 1 Joh. 2:16) och som, trots att det i sig inte är synd, likväl ger upphov till synd, som i sig inte utan vidare hör till den mänskliga naturens grundkonstitution, men som belastas och ökas av tidigare skulder. Människan konfronteras med denna sin anonyma diffusa syndighet och drar den i botens sakrament inför Guds dom och kyrkans dom och får där ständigt på nytt höra att denna syndighet, från vilken hon ständigt på nytt söker distansera sig och bli fri, utan att veta hur långt detta verkligen kommer att lyckas, ändock är omgiven av Guds helande, förlåtande och helgande kärlek, som känner vårt hjärta och är större än vårt hjärta. Under sådana förutsättningar kan också dagens människa få ny förståelse för bikten.

Gudsförlåtelse

Fastän man inte med absolut säkerhet kan säga vid vilket ögonblick skulden inträder i en människas liv, så finns det dock en möjlighet för människan att fritt säga nej till Gud, något som visserligen också innebär ett felaktigt förhållande till sig själv, medmänniskorna och tingen i världen, men som djupast är ett nej till Gud, något som ytterst syftar till slutgiltig och oåterkallelig tillfredsställelse av det egna jaget och även uppnår detta mål när människans historia i frihet fullbordas i dödsögonblicket och detta fria nej till Gud når sin slutgiltighet som dom och slutlig förtappelse. Vill man klargöra att Guds förlåtelse är nödvändig, behöver man bara tänka på att mänsklig skuld inte kan upphävas av människor allena.

Inträdandet av verklig radikal skuld – det som man traditionellt kallar ”svår”5 synd till skillnad från ”förlåtlig”6 synd, som visserligen bryter mot Gud men inte innebär ett radikalt nej till honom – får inte förstås som något analogt till en människas förbrytelse i det borgerliga samhället mot en annan människa, en förbrytelse som förblir straffbar även efter det att den skyldige beklagat det inträffade och önskar att det aldrig hade skett. Enligt denna otillräckliga modell är det betydelselöst om förseelsen innebär materiell skada eller ett sårande av personens värdighet. Människans avståndstagande från sin handling betyder ännu inte ett upphävande av skulden eller en omvändelse till Gud.

Den hopplösa oupphävbarheten i skulden, som inte kan avhjälpas av människor allena, har sin grund i människans dialogiska existens hän mot Gud. Om detta förhållande är en historia i frihet, och detta på ömse sidor, också från Guds sida, då återställs det positiva förhållandet inte bara genom att den skyldiga människan försöker återkalla sitt nej till Gud. Den frälsande kärleken mellan Gud och människan konstitueras i så hög grad av Guds fria handlande, att människan, trots sin frihet, måste förstå sin egen kärlek till Gud som en gåva av Guds fria kärlek. Guds personala självuppenbarelse och självmeddelelse är i sig, som möjliggörande av vår kärlek till honom, frihet och förblir alltid frihet.

Den mänskliga frihetens väsen får inte förstås som förmågan till ett val som alltid står öppet och alltid kan revideras på nytt och därmed egentligen svävar i luften. Frihet är, trots sin tidsliga bundenhet till historien, i sig viljan till det slutgiltiga. Endast så blir det begripligt att människans korta historia i tiden intill dödsögonblicket kan medföra frälsningens eller förtappelsens slutgiltighet, eftersom man inte kan tänka sig Gud som den som godtyckligt ingriper utifrån och avbryter denna historia i frihet, eller bedömer den godtyckligt, eftersom man ju inte som kristen får räkna med en evigt fortgående ”själavandring”.

När någon upplever sitt tidigare handlande i frihet som något förblivande och oåterkalleligt, när han erfar sig som maktlös inför den ”evige” och märker att han är det som hans liv har varit och inte kan springa ifrån det som varit hans förflutna, och när han där säger, att det måste finnas en möjlighet att upphäva det ”eviga” i hans skuld, trots att en sådan möjlighet inte existerar inom horisonten för hans mänskliga erfarenheter, ja till och med när han gör erfarenheten att han för evigt förblir en människa som förrått sin trohet och kärlek, då appellerar detta hopp mot allt hopp till det eviga mysterium som vi kallar Gud. Man kan till och med säga att man har förstått något av Gud först när man tror och hoppas att det finns någon, som kan upphäva den onda handlingens ”evighet”.

Ånger som överlåtelse till Gud

Enligt kyrkans lära, definierad vid konciliet i Trient, är ”ånger” en nödvändig förutsättning för syndaförlåtelsen. Man får inte glömma att denna ånger inte är en autonom handling av människan allena, utan alltid betingad av Guds förlåtande kärlek, som ständigt förekommer människans frihet och skapar förutsättningarna för dess förverkligande. Ånger definieras: ”själens smärta över begångna synder jämte föresats att framdeles icke begå dem.” Denna definition är helt riktig om man bara inser att ”smärta” inte får förstås som en sentimental emotion. Likväl träffar denna beskrivning inte ångerns yttersta väsen som den syndiga människans distansering från sig själv. I ångern överlåter sig människan villkorlöst åt den helige Guden i gränslös tillförsikt om att hon därmed överlåter sig till den dom som utgår från en kärlek som verkligen kan upphäva skulden. En sådan förståelse av ångern innesluter också sådana fall som enligt skriften, traditionen och kyrkans praxis måste kvalificeras som synd och skuld, men som av den enskilda människan uppfattas som hart när oundvikliga handlingar eller kanske till och med välsignelsebringande. I sådana fall kan en människa ångra sig endast såtillvida att hon helt enkelt överlåter sig åt Gud och hans förbarmande kärlek. När kyrkans liturgi talar om en felin culpa, en lyckobringande skuld, då är det uppenbart möjligt att erkänna sin skuld som verklig skuld som kräver förlåtelse, och samtidigt erkänna den välsignelse som blivit följden, utan att man därför teoretiserar om hur samma välsignelse skulle ha kunnat bli verklighet på andra sätt.

Hur kan en människa distansera sig från sig själv? Ett sådant under förutsätter att människans frihet ännu är på väg, att den omfattar oförbrukade möjligheter. Att en människa kan döma sig själv är bara möjligt därför att Gud givit henne möjligheten att döma sig själv utan att förkasta sig själv. Endast med utgångspunkt i Gud och hans förekommande nåd och kärlek kan en människa distansera sig från sig själv.

Guds förlåtande ord i kyrkan

Hur viktig skillnaden mellan ”svår” synd och ”förlåtlig” synd än är i kyrkans lära, så får man inte förstå skillnaden så enkelt i det konkreta fallet att det vore en lätt uppgift att avgöra var gränsen går. Också bakom den borgerliga välanständighetens skenbart harmlösa moraliska förseelser kan det dölja sig en yttersta otro och förhärdad kärlekslöshet som sätter människans eviga väl på spel. Skillnaden mellan de båda, som är en artskillnad och inte en gradskillnad, där det ena slaget ”utesluter ur Guds rike”, som Paulus säger, kan vara praktiskt viktig när det gäller att avgöra om en bestämd skuld måste underkastas kyrkans dom i bikten. Just svårigheten att dra gränsen gör det tillrådligt att söka kyrkans förlåtande ord också när man bara kan bekänna ”förlåtliga” synder.

Om man verkligen har förstått vad skuld betyder som risk och verklighet i våra liv, om man verkligen insett hur utsiktslös skulden är att komma till rätta med rent mänskligt medel, då längtar man efter att få höra Guds förlåtande ord. Man kommer då aldrig att uppfatta det som en självklarhet utan som ett av hans nåds och kärleks under. Man har inte på långt när förstått något av Gud om man, som Heine, säger att det är Guds ”yrke” att förlåta. Förlåtelsen är det största och obegripligaste av hans kärleks under, eftersom det är Gud själv som meddelar sig själv till en människa som i sin vardags skenbara banalitet har begått det oerhörda att säga nej till Gud.

Detta tysta förlåtelseord kan uppfattas i samvetets djup. I den mänskliga historiens längd och bredd måste detta tysta förlåtelseord räcka i otaliga fall. Men detta, som för det mesta sker oartikulerat i samvetets historia, har dock självt en historia i rum och tid.

Detta rumsligt och tidsligt konkret vordna förlåtelseord från Gud till mänskligheten har funnit sin höjdpunkt och sin slutliga historiska oåterkallelighet i Jesus Kristus, den korsfäste och uppståndne, som i kärlek solidariserade sig med syndarna och för oss mottog Guds förlåtelseord i sin yttersta handling av tro, hopp och kärlek mitt i sin döds mörker, i vilket han erfor vår skulds mörker. Detta Guds förlåtelseord förblir närvarande i kyrkan. Kyrkan är Guds förlåtelses grundsakrament. Detta förlåtelseord artikuleras i överensstämmelse med människans väsen på olika sätt: i dopet, i kyrkans bön, där hon ständigt på nytt utverkar Guds förbarmande och så beledsagar människans omvändelse, som når sin fulländning och seger först i döden. Detta förlåtelseord, som alltid grundas på dopet, tillsäges den enskilde på särskilt sätt när han inför kyrkans företrädare bekänner sin stora skuld eller sitt livs futiliteter. När Guds förlåtelseord av kyrkans befullmäktigade företrädare tillsäges en enskild döpt sedan denne bekänt sina synder, kallar vi denna händelse för firandet av botens sakrament.

Övers. i sammandrag Anders Piltz

Ordförklaringar:

1.moralisk visshet: en grad av visshet som, i motsats till absolut visshet, endast kan grundas på att motsatsen till det gjorda antagandet är osannolik. Denna visshet måste i flertalet fall utgöra tillräckligt beslutsunderlag.

2. subjektivitet: här handlingens karaktär av att vara ett verkligt uttryck för den handlandes (subjektets) medvetna avsikter.

3 .mytologem: vedertagna mytologiska antaganden för att rationalisera livets mångtydigheter.

4. transcendentalitet:: summan av de övergripande faktorer som konstituerar personen ”före” hans (medvetande och) enskilda (”kategoriala”) akter.

5. ”svår synd”: enligt traditionell moralteologi grov synd begången med vett och vilja i fullt medvetande om handlingens allvar och konsekvenser.

6. ”förlåtlig synd”: mindre träffande beteckning (alla synder är förlåtliga) på synder av mindre allvarlighetsgrad och avsiktlighet.