På väg mot det oändliga

I Blaise Pascals Tankar, hans andliga testamente, finns i de efterlämnade fragmenten en liten passage som kan tyckas återspegla hela denna ovanliga tänkares kristna troserfarenhet. I den utomordentligt vackra faksimili utgåva av manuskriptet som Louis Lafuma publicerade 1962 återfinner man den i den sista fragmentgruppen som Pascal efter allt att döma själv har ordnat under rubriken ”conclusio”. Faktiskt kan den uppfattas som ett slags ”conclusion ”, en sammanfattning av och slutledning ur Pascals inre väg. Så skriver han denna lika kortfattade som häpnadsväckande bekännelse: ”Hur långt är det inte mellan att känna Gud och att älska honom” (Qu’il y a loin de la connaissance de Dieu a Vaimer). Här finns måhända en lämplig utgångspunkt för den som vill närma sig Pascals rika tankevärld – ett företag som förvisso medför många frågor.

För Pascal gäller det som Nicolai Berdjajew en gång skrev, att en sann filosofs tänkande existentiellt återspeglar hans andeliv. Att vägen är lång från att intellektuellt försöka fatta Gud till att älska honom dvs. till dess han blir hela tillvarons levande mitt – detta var Pascals grundläggande erfarenhet.

Hans korta levnadsväg (1623-1662) började med en lovande, ja banbrytande insats som matematiker och fysiker. Som sextonåring skriver han ett vetenskapligt arbete om koner. Som nittonåring konstruerar han den första räknemaskinen. Som den borne fysikaliske experimentatorn gör han något senare inte mindre viktiga uppfinningar. Som pionjär inom den moderna matematiken utvecklar han principerna för sannolikhets- och infinitesimalkylen.

Hans insatser inskränker sig emellertid inte till de exakta och tekniska vetenskaperna. Påverkad av fransk klassicism blir han en av franska prosans mästare och hans Tankar och Provinsialbrev hör sedan länge till världslitteraturen.

Men det som i den föreliggande boken främst tilldrar sig Regis Boyers uppmärksamhet är Pascals frågor och reflexioner kring den kristna tron.

Pascals inre väg

Hans intresse för dessa frågor kan skönjas redan omkring 1639 då fadern Etienne Pascal flyttar med sina tre barn till Rouen för att förvalta ämbetet som skattekommissarie för Normandie. Familjen kom där att leva i en miljö med hög intellektuell nivå som var präglad av en öppen kulturkatolicism blandad med Corneilles stoisk-allvarliga livsåskådning. Diktaren umgicks personligen i Pascals familj.

Mera bestämmande för Pascal blev hans anslutning till jansenismen som man brukar kalla – om än föga träffande – hans första ”omvändelse”. Fortfarande stod vetenskapen i centrum för hans liv. Men vid sidan av hans vetenskapliga intressen träder nu teologiska metodproblem. Under denna period gällde det för honom att utveckla en lika säker vetenskaplig metod i teologin som för de exakta vetenskaperna. Vägvisande för honom var därvid insikten i den grundläggande olikheten mellan kristen kunskap och vetenskaplig kunskap. Kunskap i tron var för den unge Pascal ännu uteslutande knuten till bibelns auktoritet och den kyrkliga trostraditionen, medan den vetenskapliga kunskapen uteslutande stödde sig på erfarenhet och kritiskt förnuft. Lidelsefullt var han mån om att iaktta denna ”riktiga” kunskapsordning mellan teologin och den exakta vetenskapen.

Vi kan sluta oss till att Pascal vid denna tidpunkt hade uppnått ett engagerat förhållande till den teologiska frågeställningen. I främsta rummet var han angelägen om en ”riktig” dvs ”säker” kunskap om Gud. Hur kan jag förvissa mig om Gud, så att jag får säkerhet i min tro? Han trodde sig därmed ha löst det metodiska problemet.

Hösten 1647 lämnar Pascal Rouen för att slå sig ned i Paris och där komma i kontakt med den lärda världen. Under flera år ägnar han sig nästan uteslutande åt vetenskapliga arbeten och åt att tekniskt utveckla sin räknemaskin. En kort period deltar han också i Paris mondäna sällskapsliv, varunder han samlar erfarenheter som djupt präglar hans tänkesätt och hans litterära verk. Han umgås med hertigen de Roannez, den bildade aristokraten, förtrogen med det eleganta livets raffinemang och ändå en högsint person. Han möter den galante Chevalier de Mere, sensibel och full av intuitiv uppfattningsförmåga, upphovsman till ”esprit de finesse” och förelöpare till Rousseaus naturromantik. Och slutligen träffar han Mitton, fritänkaren, skeptikern och pessimisten, samtidigt begåvad med en oerhörd skarp blick för det miserabla i människan. För Pascal öppnar sig dimensioner av höjder och djup i människans verklighet som gör honom till en av de första psykologerna i modern tid.

Trots allt det berikande som han upplever hyser Pascal en växande känsla av tomhet, av religiös utarmning och han blir förtvivlat medveten om Guds frånvaro. Det finns ett brev bevarat från hans syster Jacqueline till en äldre syster Gilberte som beskriver det tillstånd som brodern under hösten 1654 befann sig i. Trots att Pascal längtade efter Gud kände han sig fasansfullt gudsförgäten. Men såsom Jacqueline klarsynt såg utgick denna längtan ännu alltför mycket från vetenskapsmannens metodiska väg att s a s vilja ta Gud i besittning intellektuellt. Men Gud – alltid större än vad vi kan tänka oss – undandrog sig ett sådant försök att vilja fatta och begripa. Så blev Gud för Pascal inte den närvarande, den levande verklighet som uppfyller tillvaron. I Pascals Tankar möter vi en efterklang av denna svårtolkade religiösa kris.

Vid ett visst ögonblick måste denna kris plötsligt och på ett helt överväldigande sätt ha nått en vändpunkt, vilket kommer till uttryck i Pascals berömda memorial. Onekligen är detta ett unikt dokument i den andliga historien. Det är noga daterat och ger oss kännedom om den avgörande händelsen i Pascals liv. Svårt att dechiffrera är det uppenbart skrivet i en uppskakad sinnesstämning och ännu svårare att tolka eftersom texten förefaller så eruptiv, så sönderhackad och föga sammanhängande. Trots att mycket förblir dunkelt står ändå två saker fast: För det första den oerhörda och förblivande betydelse som detta minnesblad fick för Pascal personligen, man fann det ju efter hans död insytt i hans rock. Och det andra, att händelsen om vilken dessa rader vittnar har fört Pascal till en visshet om Gud som långt utöver det enbart intellektuella berörde honom existentiellt i hans innersta. Ändå vore det felaktigt att däri s a s enbart se en extatiskt-mystisk upplevelse. Påfallande är de många citaten ur eller anspelningarna på Skriften. Detta låter förmoda att Pascal under denna natt mediterade över Skriften och därvid upplevde hur Gud talade personligen till honom. Så verkar memorialet som en dialog ur hans innersta med den levande Guden som älskar honom och talar och vädjar till honom och då han bara kan stamma: ”Glädje, glädje, tårar av glädje”, och förskräckt bekänner han: ”Jag har avskilt mig från honom; jag har flytt, förnekat, korsfäst honom. Måtte jag aldrig bliva skild från honom.” Hans innersta hade gripits av den levande Guden.

Från denna stund inlåter sig Pascal som den vetenskaplige experimentator han är på ett experiment av annorlunda art, trons experiment.

Men samtidigt grips han så småningom i den ensamhet som han nu valt av en tanke och en plan, nämligen att för sin tids människor framställa något av den inre väg som leder till trons rikedom. Här börjar hans Tankars tillkomsthistoria. Dessa Tankar som finns bevarade i otaliga fragment är i själva verket inte enbart – såsom man ofta har velat se dem – en apologi, dvs ett försvar för den kristna religionen. Snarare är de – visserligen fragmentariskt men ändå mångfasetterat – en säregen introduktion till tron och samtidigt en framställning av den kristna trons innersta mysterium och verklighet. Både i en återblick på sin egen väg och med en blick framåt på det verk som han hade i tankarna kunde han därför skriva i sin ”conclusion”: ”Hur långt är det inte mellan att känna Gud och att älska honom.”

Några förutsättningar

För den som kommer att läsa Regis Boyers framställning är kanske några anmärkningar på sin plats för att antyda vissa svårigheter och visa på en och annan grundide som kan underlätta förståelsen av hans framställning.

Som vi påpekat är Pascals Tankar en ofullbordad torso bestående av en förvirrande mångfald större och mindre fragment. Här är inte tillfälle att närmare gå in på de otaliga upplagor med mycket varierande inbördes ordning av fragmenten som Pascals Tankar under drygt 300 år utkommit i. Egendomligt nog gick den vetenskapliga forskningen först under vårt århundrade tillbaka till en ursprunglig handskriven kopia vars manuskript finns bevarat på franska Nationalbiblioteket i Paris (ms 9203) och som uppenbarligen delvis är ordnad av Pascal.

Fyra år före sin död, 1658, planerade Pascal ett föredrag där han ville förklara syftet med sitt verk för sina vänner, nämligen en ”apologi för den kristna religionen”. Därmed avsåg han emellertid inte en apologetik i ordets traditionella bemärkelse utan något som man med dagens språkbruk snarast skulle kunna kalla en modern framställning och förklaring av den kristna tron, ett slags ”teologi för troende och icke-troende lekmän”. I hans sätt att gripa sig an med denna uppgift och i den outtömliga rikedomen i hans reflexioner och betraktelser ligger onekligen det fascinerande hos Pascal.

Han började själv ordna och bunta ihop sina papper. Men på grund av en sjukdom i början av 1659 avbröt han detta arbete som han aldrig mer återupptog. Vid hans död förelåg 28 buntar ordnade och ihophäftade ark, försedda med rubriker. En annan del av kopian 9203 innehåller 34 sekvenser ej ordnade fragment (drygt 500). Genom andra källor finns slutligen en hel rad andra dokument och fragment bevarade som innehållsligt kompletterar Pascals Tankar, bl.a. det s.k. memorial från 1655. Med hänsynstagande till senaste vetenskapliga rön utgav Louis Lafuma 1963 Pascals Tankar i ett band Pascal, Oeuvres completes, Editions du Seuil, Paris till vilket Henri Gouhier från Institut de France skrev en inledning. Även om vi aldrig kommer att få veta vilken slutgiltig utformning Pascals verk skulle ha fått kommer vi i denna upplaga onekligen närmast det tillstånd i vilket Pascals Tankar fanns vid hans död (inräknade de omkring 100 fragmenten kända ur andra handskrivna källor).

Pascals Tankar återspeglar visserligen inte hela hans kristna tänkande. För en fullständig framställning skulle, vid sidan av hans Provinsialbrev, inte minst hans brev och smärre skrifter kunna ge kompletterande drag (jfr Oeuvres completes s. 265-369). Helt legitimt har Regis Boyer emellertid koncentrerat sig på Pascals Tankar med ett eller annat tillägg. Som i en brännpunkt sammanfattar och återspeglar detta verk Pascals hela tankevärld och gör honom till en av de stora kristna klassikerna.

En utgångspunkt

Pascal är i ordets egentliga bemärkelse en modern människa, dvs en människa som inte längre går den dittills gängse vägen från tron till vetandet utan som – kanske som en av de första – konsekvent söker öppna en väg från vetandet, från en analys av verkligheten och människans tillvaro och belägenhet, till den kristna tron och dess hjärtpunkt, Jesus Kristus. Visserligen motsvarar hans jämförelser och reflexioner inte utan vidare vår tids gängse föreställningar och nya vetenskapliga rön kan ifrågasätta detaljer i hans metod och framställa kompletterande infallsvinklar. Men bakom alla hans enskilda resonemang om människans måttlöshet (disproportion) och motsägelser (contradiction), om människans storhet och elände (grandeur et misere), om hennes oändlighet och intighet (infini et neant), om det oändliga avståndet mellan det kroppsliga och det förnuftiga, mellan förnuftet och kärleken dvs nåden (la distance infinie) finns hos Pascal den allt genomträngande insikten att människan i sitt inre djupast och oundvikligen söker sin tillvaros och sitt livs mening utöver sig själv: ”Vart skall du vända dig, o människa, som med det förnuft naturen skänkt dig strävar efter att nå kunskap om din situation . . . Lär dig att människan går oändligt utanför människans uppfattningsförmåga” (Phomme passe infiniment Vhomme). I den outtömliga rikedom av reflexioner och jämförelser med vars hjälp – stundom med inslag av barocktidens retorik – Pascal utvecklar och fördjupar denna insikt ligger något av hans förblivande aktualitet.

Men detta är bara ett första steg. Lika mycket som Pascal betraktar och analyserar människan i hennes hemlighetsfulla storhet och begränsning ser han hennes bråddjup. Människan är en konung störtad från sin tron (roi depossede). ”Detta är vår verkliga situation. Det är därför vi inte kan veta någonting säkert eller vara absolut okunniga. Vi drar omkring på en väldig yta, ständigt osäkra och utan hållpunkt, drivna från den ena sidan till den andra. Om vi får se en punkt som vi tror kan ge oss förankring, sviker den och viker undan. Om vi följer efter glider den ifrån oss i en evig flykt. Ingenting står stilla för oss. Detta är vår naturliga situation; ändå står den fullkomligt i strid med vår längtan. Med hela vår själ längtar vi efter den fasta grunden, efter att finna en orubblig grundval, för att där bygga ett torn som kan resa sig mot oändligheten. Men grundvalen rämnar och jorden öppnar sig som en gapande avgrund.”

Men bakom denna häpnadsväckande analys av människans existens skymtar ett tredje steg, vändpunkten i memorialnatten: ”I Jesus Kristus når alla motsägelser sin förlikning” skriver Pascal i sina Tankar och antyder därmed hur en ny djupdimension och en annorlunda tillvaro öppnas för människan i Kristus. ”Jesus Kristus är en Gud som vi närmar oss utan högmod, och som vi böjer oss för utan förtvivlan”. Men ”han är den medelpunkt som allt syftar till.”

All mänsklig kunskap, vetenskap och filosofi, all analys av människans belägenhet i storhet och elände banar bara vägen för att öppna oss och göra oss mottagliga för insikten: först i Kristus har Gud visat oss vårt livs verkliga innebörd och mål. Och först i Kristus finner människans tillvaro sin sanna gestalt. Inte så att vi här redan hunnit till sanningens land. Ce n’est point ici le pays de la verite . . . ” Här i inte sanningens land. Okänd irrar sanningen bland människorna. Gud har dolt den under en slöja, så att den missförstås av dem som inte hör hans röst.” Till denna slöja under vilken sanningen döljer sig hör den mänskliga existensens motsägelser och missförhållanden. De gömmer sanningen som ett chiffer som först måste dechiffreras. Dechiffreringen pågår därför att världen med Kristus är på väg till Guds rike. Men vår belägenhet är likafullt en tvetydighetens situation. ”Det är därför vi inte kan veta någonting säkert eller vara absolut okunniga.”

Därför att Pascal alltid har detta för ögonen erbjuder hans Tankar inget system av färdiga sanningar. Den som väntar sig sådant kommer att bli besviken. Det som han sist och slutligen syftar till är nämligen en appell till vaksamhet i Kristi efterföljelse såsom han uttrycker det i den s.k. Meditationen om Jesu Kristi mysterium: ”Jesus skall fortsätta att utkämpa sin dödskamp till tidernas ända; under hela denna tid får vi inte sova.”

Pascals sista dagar

På ett gripande sätt återspeglar Pascals sista dagar före hans bortgång inte bara hans innersta anda utan också något av det mål till vilket hans ”apologi för den kristna religionen” syftar, nämligen mottagandet av och deltagandet i Kristi kärleks mysterium som den kristna människans väg.

Pascals syster Gilberte skriver i sin levnadsberättelse om dessa sin brors sista dagar:

Hans sista sjukdom började med en underlig känsla av äckel som grep honom två månader före hans död. Han hade hos sig en man och dennes hustru och hela familj – de skulle inte alls vara hans tjänare, utan han betraktade dem som ett lån av Försynen som han alltid tog noga hand om. Ett av denne mans barn blev sjukt i koppor, och det fanns alltså två sjuka i min brors hus, han själv och detta barn. Det var nödvändigt att jag fanns hos min bror, och eftersom det var risk för att jag kunde smittas av kopporna, beslöt man att skicka bort barnet, men min brors kärlek bestämde annorlunda: han beslöt själv att lämna huset och i stället flytta hem till mig. Han var då redan ytterst sjuk, men han sade att det var mindre fara för honom än för barnet att transporteras; därför måste det bli han och inte barnet. Han lät sig också flyttas över till oss . . . Han hade till slut ingenting annat i sitt hjärta och i sina tankar än de fattiga, och han brukade säga till mig: ”Vad beror det på att jag ännu inte gjort det ringaste för de fattiga, fast jag alltid känt en så stor kärlek till dem?” Och då jag svarade: ”Det beror på att du aldrig haft nog med pengar”, sade han: ”Då borde jag skänka dem min tid och min kraft; det är på den punkten jag svikit. Och om läkarna talar sanning och Gud tillåter att jag tillfrisknar från denna sjukdom, är jag besluten att inte syssla med någonting annat under resten av mitt liv än att tjäna de fattiga.”‘ Det var i denna sinnesstämning som Gud tog honom bort.

I sina Tankar skrev Pascal en gång: ”Jag älskar fattigdomen därför att Han [Jesus Kristus] har älskat den. Jag tycker om ägodelar därför att de ger mig möjligheten att hjälpa de nödlidande . . . Jag älskar alla människor som mina bröder därför att alla är återlösta.” Pascals sista dagar är inte bara en gripande kommentar till detta fragment. Likaså uppenbarar de hur hans väg mot det oändliga på ett outgrundligt sätt mynnar ut i mysteriet av Kristi kärlek till de fattiga.

1. I sitt intresse för de fattiga inspirerades Pascal till iden att för en billig penning anordna regelbunden omnibustrafik i Paris med fast turlista och fasta hållplatser. Så grundades under hans dödsår det första omnibusföretaget i världen.