Frihetens gåva och moralens krav

Den 5 oktober publicerade påven Johannes Paulus II en ny encyklika, den tionde under sitt femtonåriga pontifikat. Den bär titeln Veritatis Splendor (Sanningens lyskraft), är nästan 200 sidor lång och adresserad till alla den katolska kyrkans biskopar. Den behandlar grundläggande etiska och existentiella frågor som varje människa förr eller senare ställs inför: Vilken inriktning vill jag ge mitt liv? Hur skall jag hantera min frihet? Vilka värden önskar jag stå upp för och hur skall jag välja?

Anledningen till att påven har publicerat ett så utförligt dokument är den moralkris som har drabbat både det profana samhället och kyrkan. När värdegemenskapen i samhället krymper påverkas också kyrkans liv och förkunnelse. Påven framhåller att tvivel och invändningar har framförts mot den universella giltigheten av vedertagna etiska riktmärken. Många har ”systematiskt ifrågasatt kyrkans traditionella morallära”. Det är främst för att stilla oron och osäkerheten i kyrkan som påven har författat sin rundskrivelse. Den är tänkt, och bör uppfattas, som ett klargörande.

Encyklikans huvudsakliga budskap är trefaldigt. Till att börja med säger den, att det finns en naturlig morallag som är nedlagd i människans väsen och som rymmer objektiva och universella etiska riktlinjer. Vidare är människans frihet bunden vid ”sanningen” som är manifest i Jesus Kristus. Han är den levande sammanfattningen av hela morallagen. Och slutligen finns det handlingar som är onda i sig och som människan aldrig får utföra oavsett konsekvenserna.

Den naturliga morallagen

Till utgångspunkt och ledmotiv för hela sin framställning väljer påven en biblisk berättelse som skildrar en ung rik mans möte med Jesus från Nasaret. Mannen undrar vad han skall göra för gott för att få evigt liv (Matt 19:16-22). Läsaren kan lätt identifiera sig med mannen som står inför ett ofrånkomligt val. I den fortsatta framställningen dyker denne man upp här och var i encyklikan för att påminna läsaren om att de teoretiska övervägandena är till för att befrämja livet och att träffa vettiga och välbetänkta val. Den insikt som encyklikan vill förmedla skall leda till en motsvarande insats. En människas etik skall visa sin styrka i hennes moral.

Varifrån får då den enskilda personen kunskap om gott och ont, rätt och fel? Skall varje människa själv skapa sina värderingar, skall hon chansa och lita på slumpen när hon utövar sin frihet och försöker ta sitt ansvar? Är hon i sitt handlande dömd till rent subjektivt godtycke? Nej, säger en mångtusenårig judisk-kristen och även icke-kristen tradition. Oavsett livsåskådning eller religion har alla människor fått morallagen inskriven i sina hjärtan. Encyklikan hänvisar uttryckligen till aposteln Paulus berömda ord i brevet till romarna (2:14 f). Med hjälp av sin naturliga kunskapsförmåga kan människan själv komma underfund med morallagen. Givetvis förtydligas denna lag i en historisk process.

Den naturliga morallagen har alltså alla människor tillgång till. Den är den självskrivna mötesplatsen mellan kristna och profana humanister. Påven nämner exempelvis de gamla stoikerna och finner mycket vishet i deras etiska undervisning. Han säger dessutom att ett djupare medvetande om den mänskliga personens värdighet och respekten för den enskildes samvete hör till den moderna kulturens positiva landvinningar. Etisk insikt är tillgänglig för alla, och inför moralens krav finns det inga privilegier. Där är vi alla lika.

Samvetet och friheten

Den instans eller inre myndighet som hjälper människan att i en konkret situation handla i enlighet med den i henne ingraverade naturliga morallagen heter samvete. Det är hennes moraliska omdöme i det enskilda fallet. Påven betonar att samvetet inte är ”kreativt”, det skapar inte de värden som människan i sitt handlande skall förverkliga. Samvetet verkställer de krav som är givna i den naturliga morallagen.

Påven tar i sin encyklika också ställning till den urgamla konflikten mellan kyrkan som tolkningsinstans i etiska frågor och den enskilda personens samvete. Han menar visserligen att samvetet är den ”personliga moralens närmaste norm”, men att det inte är autonomt eller oberoende av den objektiva moraliska ordning som är nedlagd i henne och som hon skall rätta sig efter. Och eftersom den naturliga morallagen speglar den lag som är i Gud och som Jesus från Nasaret helt har uppfyllt är det kyrkans uppgift att tolka den. Det är först i Jesus Kristus som lagen verkligen blir påtaglig och tydlig. Genom honom framstår lagen också som en gåva, som Guds nåd och förlåtelse till människan.

I sitt förhållande sig till Gud, till sina medmänniskor, till miljön och till sig själv skall människan alltså inlåta sig på och rätta sig efter den givna naturliga morallagen. Hon kan men får inte välja mellan att respektera och kränka en människas integritet. När hon väljer ståndpunkt kan valet inte stå mellan respekt och förakt, mellan ansvar och svek, mellan kärlek och hat. Hennes frihet är bunden från början. Hon är bunden av kravet att göra det goda. Frihet utan ansvar är en karikatyr av friheten och leder till självdestruktion.

Friheten är inte som ett oskrivet blad, utan den har redan från början en normativ prägling: använd din frihet till att handla rätt, i enlighet med din inneboende bestämmelse. Man kan paradoxalt nog säga, att människan förverkligar sin frihet endast om hon orienterar sig mot det goda. Friheten går på tomgång när hon inte investerar sin moraliska energi i respekt för sin medmänniska och i sista hand för allt liv.

Moralens grund

Men här hopar sig problemen. Friheten är enligt påven kärnbegreppet i den moderna människans självuppfattning. Har inte utvecklingen av frihetsbegreppet, och den faktiska utlevelsen av friheten, lett till etisk relativism och rentav värdenihilism? Människan motiverar ofta sina val utifrån sitt samvete. Men är inte samvetet många gånger ett annat namn för subjektivt godtycke? Trots den principiella förmågan till insikt om rätt och fel hotas den enskildes och samhällets strävan efter det goda livet av en inre erosion. Påven menar att det moderna frihetsprojektet håller på att kapsejsa.

För att rädda moralen måste människan enligt påven fästa den vid en absolut tillförlitlig hållpunkt. Denna punkt finner hon inte hos sig själv. Visserligen utgör den naturliga moralen människornas gemensamma etiska grundval. Men påven menar att en moral som skall ha villkorslös giltighet ytterst måste rotas i den verklighetens urgrund som vi kallar Gud. Människan behöver denna fasta punkt för att kunna orientera sig och fästa sin frihet någonstans. En rent immanent, inomvärldslig etik som inte har en transcendent förankring klarar inte de påfrestningar som den ofta är utsatt för. Den naturliga morallagen speglar den gudomliga lagen.

Det är här vi finner encyklikans springande punkt som det vore ofruktsamt att bara avfärda som onödig religiös överbyggnad. Påven ställer den ytterst allvarliga frågan om den etik håller måttet som har kapat förtöjningarna till sina gudomliga ankarfästen. Håller alltså en etik på rent förnuftsmässiga grunder? Kommer den ateistiska humanismens etikprojekt att lyckas? Påven tror inte det. Erfarenheterna hittills är enligt honom inte särskilt uppmuntrande.

Men måste man då dra slutsatsen att religionens och den profana humanismens moralsystem är oförenliga? Är deras språk och frihetsuppfattning och sätt att legitimera moralen så vitt skilda från varandra att förutsättningarna för fortsatta samtal saknas? Återstår då konfrontation i stället för dialog? Visserligen uppmanar påven sina adressater upprepade gånger att inte anpassa sig efter denna världen (Rom 12:2). Men han inser samtidigt att mänsklighetens stora ödesfrågor inte kommer att föras närmare sin lösning utan en samlad insats. Världsläget är så allvarligt att vi inte har råd med att avstå från den hjälp vi kan ge varandra.

Ett pliktetiskt grundmönster

I encyklikans sista lärodel varnar påven för handlingar som är onda i sig. Allt som står i motsats till livet såsom folkmord, abort eller eutanasi, allt som kränker den mänskliga personens integritet såsom kroppslig eller själslig tortyr eller psykiskt tvång, och allt som undergräver människans värdighet såsom slaveri, prostitution eller handel med barn är handlingar som är onda i sig och de kan inte rättfärdigas av goda intentioner, svåra omständigheter eller goda konsekvenser. Ingenting kan ”helga” handlingar som strider mot de gamla vedertagna och beprövade budorden. Dessa fungerar som moralens sköld.

Påven ifrågasätter och avvisar värdet av konsekvensetiska eller utilitaristiska normteorier. Huvudtanken i alla dessa teorier är att konsekvenserna av vad man gör avgör vad som är rätt eller fel. I allt man gör skall man ta hänsyn till alla berörda intressen och väga dem mot varandra. Vad som är rätt eller fel beror på hur många som vinner eller förlorar på de olika handlingsalternativen.

Med rätta framför encyklikan många invändningar mot utilitarismen. Även entusiastiska utilitarister måste medge, att det är svårt att förutse konsekvenserna av olika handlingsalternativ. Utilitaristen hamnar lätt i en fallgrop och angelägna ändamål far helga nästan vilka medel som helst. Får man genom tortyr tvinga en terrorist att avslöja en hemlighet som är farlig för samhället?

Pliktetiken undviker de beräkningsproblem som utilitarismen ställs inför. Varje människas människovärde skall respekteras oberoende av vilka konsekvenserna blir. Vi skall respektera allas mänskliga rättigheter, allas rätt till liv och till en människovärdig tillvaro. Enligt Tio Guds bud är det fel att döda. Somliga skulle precisera och säga att det alltid är fel (intrinsice malum) att döda en oskyldig människa. Det är en absolut norm eftersom alla människor har en villkorslös rätt till liv. Normen har giltighet oavsett hur många liv man skulle ha räddat genom att ta livet av en enda människa.

En fråga till encyklikan

Men här skymtar en rad frågor som kan och måste ställas till encyklikan. Är då bud- eller pliktetiken så problemlös, har den inga nackdelar? Problemet med denna etiska teori är att den har svårt att hantera intresseavvägningar som ofta förekommer i den moraliska vardagen. Visserligen finns det vissa tumregler som vi redan lärt känna som barn: När man på väg till söndagsmässan möter en behövande människa skall man först hjälpa henne, och gudstjänsten far anstå så länge. Men det finns svåra konflikter utan tumregler. Skall ett samhälle satsa sina begränsade resurser på en fullvärdig sjukvård eller barnomsorg, eller försvaret? Så gott som all medicinsk (och mycket annan) forskning innebär risk för skada även om det är en moralisk plikt att minimera skadan. Skall vi därför skrota forskningen?

Man kunde ha väntat sig av encyklikan att den redovisade något av dialogen mellan pliktetiker och konsekvensetiker. De har under många årtionden argumenterat mot och med varandra. På så sätt har de kunnat förfina sina egna teorier. Ett exempel är den engelske filosofen Richard Hares teori om de två nivåerna i moraliskt tänkande. På det som Hare kallar den intuitiva nivån använder vi regler och principer av det slag som pliktetikerna – och encyklikan – talar om. När man i vardagslivet skall fatta beslut under tidspress och på basis av ofullständig kunskap, fungerar detta bra. Man håller sig då till vissa regler, eftersom erfarenheten visar att det på det hela taget blir bäst resultat om man håller sig till dem.

När man emellertid måste ta ställning och välja och göra en svår avvägning eller befinner sig i en intressekonflikt och skall motivera sitt val, är situationen en annan. Här står inte valet mellan rätt och fel, gott och ont. Valet står i stället mellan två goda värden, exempelvis att befrämja sin hälsa eller att

förvärva kunskap, att prioritera en politisk insats för samhället eller gemenskapen i familj och vänkrets, att prioritera u-landshjälp eller äldreomsorg härhemma.

Valet kan också stå mellan ett större och ett mindre ont i de otaliga etiska dilemman som varje människa möter i sitt liv. Arbetet på ett företag med miljöfarliga produkter kan tjäna som exempel. Att ta ett sådant arbete bidrar till miljöförstöringen. Att avstå från arbetet minskar möjligheten att försörja sig själv och familjen. Visserligen skall samvetet, upplyst av Guds Helige Ande och väglett av den naturliga morallagen, fungera som vägledning, också i etiska dilemman. Men samvetet kan i sitt moraliska omdöme fa hjälp av en noggrann analys av situationen och valets följdverkningar. På denna nivå, som Hare kallar kritiskt tänkande, är konsekvensetiken att föredra. Här måste reglerna och principerna bedömas med utgångspunkt i vilket val som i det långa loppet medför de bästa konsekvenserna.

Efter publiceringen av Veritatis Splendor har många frågat sig, om etikens frågor är besvarade när nu Rom har talat. Såväl kardinal Ratzinger, som presenterade encyklikan den 5 oktober, som även en lång rad moralteologer menar, att encyklikan har öppnat möjligheten till och inte låst fortsatt forskning och fortsatta samtal på etikens område. Påvens kraftfulla ställningstagande bör uppfattas som en allvarlig invit att delta i den gemensamma utforskningen av sanningen om människan och hennes handlande. Det bör tas på allvar. Det är för mycket som står på spel.