Frivillighet

I sin socialencyklika Centesimus annus från i år skriver Johannes Paulus II bland annat, att kyrkan uppmuntrar och stöder frivilliga initiativ och frivilligt arbete. Frivillighet, menar påven, har sin plats i familjelivet men också i större sociala nätverk som förlitar sig på och är beroende av egna initiativ utan ekonomisk ersättning. Frivillig samverkan innebär aktiv närvaro. Den gör mänskliga relationer levande och bidrar till att ”personalisera” samhället (Människans välfärd, Katolsk sociallära 100 år, nr 49).

Detta stycke i påvens senaste rundskrivelse saknar inte aktualitet. Redan för ett dussin år sedan skrev sociologen Rita Liljeström i sin bok ”Kultur och arbete”, att hon vid ett tillfälle deltagit i en diskussion om invandrare och svenskar. Någon i gruppen berättade om frivilliga aktioner till förmån för ömmande fall. Enskilda svenskar tar sig an flyktingar, öppnar sina hem och ställer upp. En närvarande ekonom föreslog omgående, att det skulle utgå ersättning till sådana personer. Om man t ex tog emot fyra invandrare i sitt hem en kväll skulle det berättiga till statsbidrag enligt vad som utgår för ABF:s (och andra studieförbunds) studiecirklar (s 141 f).

En form av stöld

Sociologen kommenterar denna episod med att påpeka, att nästa steg blir väl ersättning för att man är tillsammans med handikappade eller med ensamma åldringar. Den gamla tidens ”arkaiska ekonomien” som byggde på frivillighet investerade tid och krafter i att knyta band, medan förhållandet är omvänt i dagens samhälle med dess inrutade rutiner. Oegennytta och frivilliga insatser misstänkliggörs. Enligt den moral och de regler som gäller för att utöva en tjänst idag är det opassande att inte ta betalt. Spontana och frivilliga insatser som går utöver fastställda regler är en ful form av stöld från andra som är beroende av ersättning för samma tjänster. Att ställa upp framstår då lätt som att jobba svart.

Skälet till uppfattningen att frivilliga insatser undergräver den bestående ordningen finner man i det faktum att frivilliga tjänster försvinner så snart de övergår till marknaden. Medmänsklig närhet och omtanke ersätts av formell kompetens som bygger på en genomgången utbildning och en professionell attityd. Då dyker emellertid ett nytt problem upp som hotar gemenskapen i både familj och samhälle. Medan frivillighet i många fall kännetecknas och bärs upp av en informell kompetens så förutsätter tjänsterna ute på arbetsmarknaden utbildning och formell kompetens, från dagis till högskola, från kommunernas nattpatruller och socialtjänst till den specialiserade sjukvården. Livet igenom är man omgiven av experter som i sin professionella gärning följer bestämda rutiner och regler. Den formella kompetensen är tidsreglerad och avlönad. Den uppfattas i första hand som service och inte som ett sätt att skapa gemenskap. Den är både ekonomiskt och känslomässigt oberoende av de människor som man fostrar, vårdar, undervisar eller på annat sätt ”servar”. Kontakterna är begränsade till arbetstiden och ligger inom ett bestämt revir. En frivillig hjälpare framstår som inkräktare i det fastställda reviret.

Avkall på ansvar

Ute i arbetslivet gör man sin insats för främlingar och inte för personer som på grund av biologiska eller sociala relationer har rätt att be om hjälp. Ansvaret skall ha professionell prägel. Ett mer personligt eller existentiellt engagemang för en elev eller en patient eller en missbrukare ingår inte i tjänstereglerna och kan lätt misstänkliggöras. Man får inte komma varandra för nära. Och man skall inte anstränga sig för mycket för att överbrygga distanserna. Systemet tenderar att befrämja främlingskap. Och när man i detta system händelsevis blir förkyld så är man utbytbar. Man tilldelas en roll och utövar en funktion. I den informella kompetensen som förälder, vän eller granne är man unik. Man är person.

I det konkret reglerade samhälle som vi har skapat åt oss själva har vårdare och vårdade, fostrare och fostrade, hjälpsökande och hjälpare ingen gemensam historia och ingen gemensam framtid. Man ger och tar emot service under en kortare eller längre sträcka på livsvägen för att sedan gå skilda vägar. Frivilliga insatser däremot är till sin natur inte begränsade, de opererar bortom marknadsregler och sociala rutiner, de övervinner främlingskap och rädsla, och räknar med möjligheten till ”fortsatt kontakt”. Ett exempel på denna spontana frivillighet är samariern i evangeliet som inte bara tar sitt ansvar för den sårade för stunden utan följer upp sitt ansvar ända till den punkt där den som varit beroende kan stå på egna ben. Som livet är organiserat idag hindrar eller åtminstone hämmar det val av alternativ. Frivilligheten kommer lätt i kläm. Vi har lärt oss att via skattsedeln betala dem som med sin formella kompetens tar hand om våra unga och gamla, inte minst de mycket gamla och vårdbehövande. Vi visar generös ”betalsolidaritet” (Anna Christensen). Något tillspetsat kan man säga att vi ställer upp med våra pengar för att slippa ställa upp med oss själva. Och det är svårt att tänka om.

Frivillighetens återkomst

Självfallet får den rådande situationen inte tvinga oss att slå till reträtt i fråga om utövning av den formella yrkeskompetensen. Man kan knappast föreställa sig dagens eller morgondagens samhälle utan aktiv närvaro av välutbildade människor. Det är i synnerhet kvinnorna som med sin erfarenhet och sitt kunnande även i fortsättningen måste påverka det offentliga livet. Frivillighetens återkomst förutsätter alltså ingalunda den formella kompetensens återtåg. Detta kräver varken den katolska kyrkans sociallära eller sunt förnuft, tvärtom. Men en professionell attityd behöver inte förtränga eller stå i vägen för frivillighet. Och helst skall både kvinnor och män tillsammans inse vikten av sitt gemensamma ansvar för släkt och vänner, och kanske rentav främlingar i nöd.

Det hör till spelets ironi att det i de ekonomiska begränsningarnas kölvatten på nytt växer fram krav på frivilliga insatser. De offentliga tjänsterna räcker inte längre till. Långvårdens och psykvårdens patienter flyttas tillbaka hem där häpna anhöriga anmodas frivilligt ställa upp fastän de under årtionden blivit vana vid att de inte duger eftersom de saknar formell kompetens. Ekonomiska restriktioner gör att vi måste börja utöva vår informella kompetens som medmänniskor. Ett tvångsläge påminner oss om vikten av frivilliga insatser. Detta är anmärkningsvärt.