Flyktingdemonstrationer som hälsotecken

I demonstration efter demonstration har svenskar denna höst visat solidaritet med de förföljda. Man har markerat sin avsky för sådana handlingar som att bomber kastas mot flyktingförläggningar, att flyktingarnas bilar och andra ägodelar demoleras och att glåpord slängs efter dem.

Demonstrationerna är ett hälsotecken. De klargör att många svenskar är beredda att försvara den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna och i synnerhet dess ord att alla är födda fria och lika i värde och med samma rättigheter. Ingen åtskillnad av något slag får göras på grund av ras, hudfärg, kön, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt.

Den allmänna förklaringen har tagits in i lagstiftningen på många håll och även i den svenska grundlagen. Det har inte vållat större svårigheter att få den allmänt accepterad, vilket sannolikt beror på att det går en rak linje från Bergspredikans ord till FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Man skulle kunna säga att FN-förklaringen är ett modernt, smått byråkratiskt sätt att uttrycka Bergspredikans klara budskap: Allt vad I viljen att människorna skola göra Eder det skolen I ock göra dem.

Då gällde det judarna

De fruktansvärda erfarenheter som gjordes under det Andra världskriget har sopat bort talet om att judarna mördade Jesus och därför inte borde tas i emot i Sverige. Nu minns många hellre de ord som domprosten i Göteborg, Olle Nystedt, utgick från i sin predikan när bud kom att de norska judarna skulle deporteras till Polen: ”Stenarna skulle ropa om vi tege.”

Många svenskar blev ganska snart smärtsamt medvetna om att det officiella Sverige tigit allt för länge och därmed förhindrat aktiva insatser för att rädda judar som i stället försvann in i gasugnarna. Att andra regeringar handlade på liknande sätt är ett dåligt försvar.

Mot den bakgrunden borde alla svenskar vara ivriga att förhindra ett upprepande eller något likartat. Men efter kriget vidtog en annan typ av tystnad. Många var upptagna av ställningstagande i det kalla kriget. Det delade nationen i två hälfter. Därtill kom att man ville bort från debatterna från krigets dagar för att kunna gå vidare och slippa att riva i de gamla såren. Kanske medverkade ett dåligt samvete också till tystnaden. Effekten blev i vart fall att de generationer som vuxit upp efter det andra världskriget ofta inte fått lära sig vilka ohyggligheter som nazismen stod för.

Kort efter kriget kom först stora grupper flyktingar bland vilka märktes balterna. De kom ungefär samtidigt med offren som räddades hit från koncentrationslägren. Balterna väckte inte något motstånd. Det gjorde inte heller de relativt stora grupper invandrare som därefter uppmuntrades komma hit eftersom Sverige inte på egen hand kunde tillfredsställa sitt behov av arbetskraft. Under 1970-talet avtog den importen för att ge plats åt flyktingar som nu började komma i relativt stort antal. Också dessa kunde för övrigt tillfredsställa det eventuella behovet av arbetskraft. Men under årens lopp har tidvis förekommit kravaller och andra våldsamma uttryck för främlingsfientlighet. De uttryck som vi nu ser är alltså inte en nyhet, fastän många glömt hur illa t.ex. assyrierna hanterades av raggaregrupper i slutet av 1970-talet.

Den unga opinionen

När det nu talas om att skolungdomar och andra uppträder främlingsfientligt kan det vara sant. Till en del kan deras uppträdande bero på att vi äldre, som redan nämnts, inte gett dem kunskaper om vad som skedde under det Andra världskriget. Så kan de lättare luras att lyssna till alla påståenden som görs av nynazister och likasinnade. Dessa tillhandahåller som bekant förenklade förklaringar på även svårhanterade samhällsföreteelser. Inte minst ungdomar kan frestas att lyssna till sådant tal, i synnerhet om de inte känner till de orsaker som tvingar människor att fly. De ungdomar och de barn som träffat jämnåriga flyktingkamrater och hört om skälen till deras flykt brukar gärna uppträda som deras varmaste förespråkare. De tar tveklöst parti när en utvisning framstår som orättvis. Då hungerstrejkar de eller agerar på annat sätt aktivt för att hejda verkställigheten av den beslutade utvisningen. Naturligtvis går det inte att kategoriskt påstå hur förhållandena är i olika skolor. Men erfarenheter visar att främlingshatet kan vara minst just i de skolor där det finns många flyktingbarn.

Det skulle vara rena dumheten att förneka att det på senare tid förekommit otäcka attacker mot flyktingarna. Attackerna och flyktinghatet är knappast mer utbredda än tidigare, men de svenska ungdomarnas uppträdande har blivit råare och aggressivare än tidigare. Därmed är inte sagt att de är medvetna rasister eller ens främlingshatare. Det skulle nog vara klokt om man gick lite djupare i undersökningarna om orsakerna till ungdomarnas ibland desperata uppförande. Möjligheten finns att desperationen är en följd av en allmän besvikelse över den situation de hamnat i. Länge har de fått höra att arbetslöshet knappast existerar och detta på ett sådant sätt att de haft orsak att räkna med att bli mottagna med öppna armar så snart de lämnat skolan. Från skolans sida har kraven ibland varit obefintliga.

När ungdomarna nu möter verkligheten finns varken arbete eller pengar. I bästa fall får de möjlighet till fortbildning, i annat fall tvingas många av dem in i en farlig passivitet. Deras egen känsla av osäkerhet accentueras av den oro som präglar Europa och den övriga världen. Detta hade de inte väntat och inte att de etablerade politikerna, åtminstone skenbart, skulle verka så oförmögna att reda upp situationen. Då måste det bli frestande att lyssna till andra som säger sig sitta inne med enkla och snabba lösningar på de mest brännande problemen. Och lösningarna innebär allt som oftast någon form av främlingsfientlighet. I bästa fall säger man sig inte ha något emot människor från andra länder, när eller fjärran. Men man vill ha dem kvoterade och med kvotens hjälp förhindra att allt för många kommer. Man tar med andra ord den egna bekvämligheten till utgångspunkt för sitt resonemang, inte den flyendes behov av asyl.

Ett läge där lagom är för lite

De allt tydligare folkvandringarna kan bli svåra att bemästra. De har sitt upphov i ekologiska och ekonomiska problem, vilka inte sällan är sammanflätade. De problemen kräver globala och gemensamma lösningar. Bäst skulle troligen vara om man kunde förhindra att allt fler människoskaror ger sig ut på vandringar och i det syftet kan det bli nödvändigt för de någorlunda rika länderna att göra större insatser än hittills. Men dessa gigantiska problem kan inte tas som förevändning för att vi skall tillåta att flyktingar som sökt eller söker sig hit, behandlas illa. Problemen måste lösas både internationellt och nationellt, allt efter sin natur. Vi kan bara inte förbli likgiltiga.

Inte heller kan vi säga att flyktingfientligheten är så stor och allmän här i landet att vi endast vill eller förmår ta emot en ur vår synpunkt lagom liten kvot. Det skulle betyda att vi nära nog ställde oss i spetsen för den redan tämligen avoga inställningen som finns ute i Europa.

Vi skulle svika oss själva i så fall och framtidens dom bli hård. Som ett av de kanske rikaste länderna i världen – trots dagens politiska och ekonomiska problem – blir det inte möjligt att försvara en sådan bristande solidaritet. Höstens demonstrationer pekar också i annan riktning. Folkets flertal ställer sig bakom kravet om respekt för de mänskliga rättigheter och den medmänsklighet som hindrar oss att tvinga de asylsökande att återvända till en hotad tillvaro. Kravet innebär inte att vi avsäger oss all kontroll av de asylsökande men att vi försöker föra en human flyktingpolitik.

Det har ofta talats om att Sverige för en liberal politik utgående från övertygelsen att för alla som lever i Sverige skall gälla ”jämlikhet, valfrihet och samverkan”. För att nå det målet fordras att en generös flyktingpolitik förs.

I vissa avseenden följer både den föregående och den nuvarande regeringen denna linje. Asylsökande som erhållit uppehållstillstånd kan nog sägas få en relativt god behandling även om vi svenskar har svårt att öppna våra dörrar för främlingar. Men den oförmågan uttrycker inte en avsiktlig avoghet utan just oförmåga.

Regeringens politik och folkets vilja

Samtidigt som stora skaror svenskar tar avstånd från främlingsfientligheten nödgas vi erkänna att den officiella politiken mot de asylsökande inte är generös. Den motsvarar inte de önskemål som demonstranterna ger uttryck för. Detta sagt med den reservationen att ännu i slutet av november är bilden av den nuvarande regeringens flyktingpolitik oklar. I sak sker emellertid så många utvisningar att det inte går att tala om en generös flyktingpolitik.

Enligt vissa uppgifter skall inte längre de inskränkningar som gjordes i december 1989 utestänga främst de facto-flyktingar och desertörer. Det är emellertid oklart i vilken omfattning lättnader skett. Hjälporganisationerna är osäkra om tillämpningen och antyder att försämringar inträtt i behandlingen av de asylsökande trots löften i motsatt riktning. Från dessa grupper har begärts att de cirka 1500-2000 flyktingar som gömmer sig sedan deras ansökningar avslagits med stöd av decemberbeslutet 1989, skall få sina ansökningar behandlade på nytt. Huruvida det förslaget kan bli verklighet får anses tveksamt. Polisen har bl.a. i Stockholm skärpt spaningen efter de gömda. Rutinerna för informationen om regeringens beslut i asylärenden ändrades dessutom den sista torsdagen i november. Möjligen skedde ändringen med tanke på att en ny beslutsordning skall införas vid årsskiftet. Då skall en nyinrättad utlänningsnämnd ta hand om besluten i stället för regeringen. Den väsentliga frågan blir då om behovet av att gömmas försvinner, vilket förutsätter att ärendena blir bättre behandlade än hittills. Det händer inte så sällan att besluten nu ändras sedan hjälporganisationerna fått fram nya fakta.

Rättssäkerhet och handläggningstid

Regeringen har lovat att öka rättssäkerheten men om den skall lyckas är en förutsättning att man får ner väntetiderna. Det borde ges en regel om att den eller de flyktingar, som väntat utöver en vis tid på grund av myndigheternas långsamma handläggning, får rätt att stanna. Nu kan de som väntat i två år eller längre sändas iväg. Vidare borde den regering, som i oppositionsställning så ofta kritiserat de många förvarstagningarna av barn, se till att förvarstagandena upphör. Likaså är den passiva väntetiden på förläggningar direkt destruktiv. Det är många tidigare aktiva asylsökande som i förläggningarna förvandlats till självmordskandidater utan tro på någon framtid.

När den förda politiken ger en så trist bild av svensk flyktingbehandling sammanhänger det med att de politiska partierna endast undantagsvis betraktar flyktingpolitiken som en allvarlig uppgift. Andra mer matnyttiga och näraliggande ärenden ges förtur. Ett uttryck för den hållningen är att varken den förre eller den nuvarande statsministern mer ingående uttalat sig om svensk flyktingpolitik. De har nöjt sig med att vid ett par tillfällen ta avstånd från rasism och flyktingfientlighet. Sådana uttalanden är föga förpliktande eller stimulerande. Avslutningsvis följer citat ur ett brev som belyser den samvetsnöd, som drabbar åtskilliga flyktingarbetare. Brevet låter också ana hur pass komplext flyktingproblemet blivit efter att från början endast ha handlat om medmänsklighet.

I brevet skildrar en kvinnlig präst för Birgit Friggebo hur det knackat på hennes dörr kl nio en kväll. När hon öppnade kom far och mor med barn på ett och ett halvt och sex år och satte sig i hennes kök. Efter en stund säger modern: ”Vill du hand om oss. Vi orkar inte längre. Vi är utvisade och vi vågar inte resa tillbaka.” Avvisningen hade kommit efter 20 månader. Prästen hade dagen innan haft besök av en man som fått samma besked efter 27 månaders väntan. Hon fortsätter: ”Ibland ångrar jag att jag dragit in så många människor att aktivt stödja invandrare och flyktingar. Jag ser hur de får lida för sin övertygelses skull. Övertygelsen om att de som finns här hos oss verkligen är våra syskon. Du skulle bara se hur svenskarna i vår grupp ringer och hälsar på och bjuder invandrarna till sina hem. /…/ Men ibland ångrar jag mitt engagemang och det hopp främmande människor som jag aldrig träffat har just till oss och till mig…”

Den iaktagelsen är hon inte ensam om. Många våndas för att de kommer i konflikt med sitt samvete om de följer lagen och för att de hamnar i en ännu värre konflikt om de överger flyktingarna för att följa lagen. I dag är det så många som väljer att inte svika flyktingarna, att man kan tala om en folkrörelse. Det är en rörelse som har stöd från ett brett folklager. Den officiella restriktiva flyktingpolitiken kan knappast sägas vara lika väl förankrad hos folket. Stöd från de aktiva främlingshatarna kan regeringen rimligtvis inte önska sig.

Men de senare har känt sig uppmuntrade och stolta varje gång flyktingarnas vänner misslyckats i sina strävanden att slå vakt om de asylsökande och flyktingarnas mänskliga rättigheter.