Europa i en inlärningsprocess

Europa liknar för närvarande mest en sjudande häxkittel. Ideologiska system har kastats på sophögen. Kartan omdanas. Det gamla sovjetimperiet är i upplösning. I Jugoslavien pågår våldsamma nationella uppgörelser i ett blodigt krig. I kärneuropa visar sig krissymptom i stora sociala, ekonomiska och politiska problem.

Samtidigt söker man utforma en ny världsbild med nya politiska, sociala och kulturella mönster. Gamla referensramar har brutits sönder eller bara försvunnit. Nya perspektiv öppnar sig. Mycket tyder på uppbrott och rörelse.

Europa tycks befinna sig i en svår och mödosam inlärningsprocess när ett nytt Europa skall växa fram. Förutom den ekonomiska och politiska integrationen kan emellertid även andra infallsvinklar observeras – kulturella, idéhistoriska och inte minst kristna.

En skriftserie av Vitterhetsakademin

Nyligen har Vitterhetsakademin börjat publicera en skriftserie om Europa (Natur och Kultur). Den ”vill bidra med kunskap om bakgrunden till de integrationssträvanden och de nya konflikthot som präglar den senaste politiska utvecklingen i Europa”. Europas födelse av Sture Linner vill besvara frågan: Var och när började en i verklig mening europeisk kultur skapas i vår världsdel? När och i vilken bemärkelse finns ordet Europa först belagt, och hur har denna storhets betydelse skiftat under tidens gång? Författaren beskriver Europas födelse fram till 1000-talet då ”ett nytt Europa” framträder. Den faustiska människan av Gunnar Eriksson pekar på nyfikenheten, ifrågasättandet, självreflexionen och det gränsöverskridande begäret efter vetande som det som kännetecknat den europeiska kunskapssökaren och vetenskapsmannen och samtidigt utgjort hans frestelse. Och han ställer till slut frågan: Finns då skäl att även i fortsättningen kalla den faustiska kulturen specifikt europeisk? Harry Järv beskriver i Kunskapens träd hur lagring och spridande av kunskap och information har spelat och fortfarande spelar en särskild roll för den västerländska kulturen vilket skrift, boktryckarkonst och bibliotek vittnar om. Stig Strömholm förmedlar slutligen i Europa och rätten en bild av rättsarvet som sammanhållande element i dagens Europa. Han anser att detta arv förblir en väsentlig och rentav central beståndsdel i det samlade kulturarv som ger Europa och västerlandet dess identitet.

Hela skriftserien – som förhoppningsvis kommer att fortsätta – är ett led i en inlärningsprocess som berör det framtida Europa. Enligt Umberto Eco kan ju det förflutna ”inte helt förstöras emedan dess förintande skulle leda till tystnad. Därför måste vi söka upp det igen, men med ironi, inte oskuldsfullt.” En liknande tanke något annorlunda formulerad uttrycker Kolakowski: ”Skulle de nya generationerna inte oupphörligt ha revolterat mot den ärvda traditionen levde vi än idag i hålor; men om revolten mot den nedärvda traditionen en gång skulle bli universell kommer vi återigen att befinna oss i hålor.”

Vitterhetsakademins skriftserie levandegör en många gånger bortglömd tradition ”om Europas kultur, historiska utveckling, språkliga mångfald och samhälleliga struktur” som utgör ett kreativt arv för en gemensam europeisk framtid.

Vid sidan av dessa kulturella och idéhistoriska infallsvinklar finns emellertid också idag kristna impulser som förtjänar att uppmärksammas.

Ett europeiskt initiativ

Den 28 november samlades i Rom 135 katolska biskopar från Öst- och Västeuropa som delegater från de europeiska biskopskonferenserna samt experter från utomeuropeiska länder till en extraordinarie biskopssynod om Europas framtida identitet. Även 15 icke-katolska kyrkor – ortodoxa och reformatoriska – har inbjudits att sända representanter. Ett arbetspapper ger konkreta underlag för synodens diskussioner där de väsentligaste frågorna gäller en analys av situationen efter kommunismens sammanbrott, frågan om en reevangelisering i Europa och möjligheten till ett andligt och materiellt utbyte mellan de europeiska kyrkorna.

I skrivande stund är det inte möjligt att redogöra för synodens resultat eftersom den pågår till den 14 december. Vi inskränker oss därför till två huvuduppgifter som kyrkan i Europa står inför.

– Hur kan och skall kyrkan förkunna evangeliet i ett sekulariserat, världsligt Europa?

– Hur kan kyrkan ersätta den ”eurocentriska” syn som hittills har präglat henne med en polycentrisk syn?

En sådan utveckling kräver oundvikligen ett nytänkande och kommer att medföra stora förändringar exempelvis för den asiatiska och den afrikanska kyrkan.

Dessa frågor har förvisso implikationer och väsentlig betydelse även i ett framtida sekulariserat Europa.

Reevangelisering – vad innebär det?

Under medeltiden präglades kyrkans förkunnelse och världsuppfattning av en grundtanke som Thomas av Aquino gav uttryck åt i sin ordo-syn på människan och världen. Människan och världen inneslöts enligt kristen tro – trots allt lidande och ont – i en Guds ordning. Liksom denna ordning fick sitt uttryck i de naturliga lagarna i världen så skulle den också komma till uttryck i människans handlande och i samhället utformat efter ett kristet mönster. Utifrån denna ordo-tanke koncipierades därför den medeltida kristenheten som ett enat samhälle i Guds och Jesu Kristi ordning.

Thomas av Aquino uppfattade förvisso människan som ett ansvarigt handlande subjekt vars samvete visade henne vägen. Men samtidigt var hon alltid innefattad i den kristna ordningen.

En lång utvecklingsprocess behövdes innan människan under upplysningstiden blev medveten om sin värdighet, autonomi och sina okränkbara rättigheter som gällde oberoende av den medeltida gudsordningen och etsi Deus non daretur. dvs. även om Gud inte skulle finnas (Hugo Grotius, De jure belli et pacis 1625). Denna syn har alltmera präglat den moderna uppfattningen om människornas okränkbara rättigheter. Den ingår i Förenta Nationernas allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna och har också blivit grundlagens fundament i Sverige liksom i många andra länder.

Denna syn på människans autonomi och värdighet behöver emellertid en noggrann bestämning. I ordets strikta och normativa bemärkelse avses därmed människans förmåga till ett fritt handlande och till att själv ansvara för sitt liv. Denna innersta kärna i människans person motiverar att människan inte bara har ett ekonomiskt värde och är till nytta för samhället – med Immanuel Kants ord har ett ”pris”. Värdigheten tillkommer henne som ”ändamål i sig själv”. Därför, säger Kant utan all retorik, ”är sedligheten och människosläktet som därtill har förmåga det enda som har värdighet” (Grundlegung zur Metaphysik der Sitten 1785). Ingen människa har därför sin grundläggande mänskliga värdighet genom samförstånd eller andras samtycke. I en samhällelig ordning tillerkänns eller tilldelas denna värdighet inte, utan den erkänns som förutsättning och grundval för all samhällsordning. Ja. Man bör därför säga: I ordets egentliga bemärkelse kan den enbart respekteras som förefintlig verklighet.

Utan tvekan borde budskapet om Europas ”reevangelisering” i dag uppfattas och förstås utifrån denna syn. Denna re- eller nyevangelisering kan varken bli en ”resakralisering” av Europa eller en återgång till den medeltida modellen för europeisk kristenhet. Redan Andra vatikankonciliet påpekade: ”Det är av vikt att känna och förstå den värld vi lever i, dess förväntningar och strävanden, dess ofta dramatiska grunddrag.”

Kyrkan måste alltså idag sluta att längta nostalgiskt efter gångna tider och mönster och möta alla icke-troende eller annorlunda troende såsom de är. Det primära är inte att den kristna tron skiljer kyrkan från denna värld. Samtal skall inledas utifrån våra givna mänskliga, sociala och kulturella värden och utifrån människans värdighet och oförytterliga rättigheter såsom denna autonomi beskrivits. Här börjar den kristna kallelsen idag. När biskopssynoden talar om en reevangelisering är syftet sålunda inte att göra kyrkans inflytande gällande i Europa. Målsättningen är i stället att inspirera vår tids människor i tron till att solidariskt sträva efter allt som är gott och generöst och arbeta för fred och rättvisa, med engagemang för de fattiga och förtryckta. Påven Paulus VI. Johannes Paulus II:s föregångare, påpekade redan 1975: ”Genom detta ordlösa vittnesbörd väcker de kristna oemotståndligt frågor hos dem som ser hur de lever: Varför är de sådana? Varför lever de som de gör? Vad är det – eller vem är det – som driver dem? Varför finns de här bland oss? Ett sådant vittnesbörd är en tyst men kraftfull förkunnelse av det glada budskapet. Här börjar kulturens evangelisation” (Om evangeliets förkunnelse i dagens värld).

I den brytningstid som Europa befinner sig i är biskopssynodens uppgift utan tvekan att levandegöra och konkretisera detta vittnesbörd om tron. Framtiden får visa i vilken utsträckning synoden har lyckats därmed.

Återstår den andra inte mindre väsentliga uppgiften som här enbart kan antydas:

Från en eurocentrisk till en polycentrisk kyrkosyn

Man kan inte påstå att de europeiska biskopskonferenserna har utvecklat något särskilt Europamedvetande. Visst finns det ett europeiskt råd i CCEE – (Consilium Conferentiarum Episcopalium Europae) och en kommission med inriktning på den Europeiska gemenskapen (COMECE – Commissio Episcopatuum Communitaris Europaeae) för att koordinera de lokala kyrkornas gemensamma intressen i EG-länderna. Men rådets utstrålning har hittills varit ringa och kan inte jämföras med andra kontinenters motsvarande organ och deras insatser, exempelvis den latinamerikanska biskopskonferensen (CELAM), det asiatiska biskopsmötet (FABC) eller USA:s biskopskonferens.

Däremot förhåller det sig utan tvekan så att kyrkans andliga, kulturella och teologiska utstrålning väsentligen och intill våra dagar har varit västerländskt och eurocentriskt präglad. Nu står kyrkan oundvikligen inför den nödvändiga uppgiften att utveckla en ekumenisk och en polycentrisk syn. Visst skall hon bibehålla sin europeiska identitet – den kommer att förbli något av ett föredöme. Men den tid är nu inne då kyrkan också tar gestalt i en asiatisk eller afrikansk andlig kultur och tradition. Kyrkans konkreta form är ju inte apriori förefintlig. Den byggs upp och formas på grundval av den gemenskap och tradition som levs bland indier, afrikaner, kineser och andra folk.

Konsekvenserna av en sådan polycentrisk syn kommer att bli betydande. Något som vi kanske kunde kalla kontinentala ”patriarkat” – inom kyrkans elhet – skulle då inte vara en tom utopi, inte heller en afrikansk eller indisk teologi med en motsvarande liturgisk gestaltning som anknyter till inhemska livsvärden och levnadstraditioner. Ett sådant framtidsperspektiv förutsätter förvisso en lång och avvägande utveckling som inte ifrågasätter kyrkans enhet. Men tiden är inne att överge ett monolitiskt synsätt för ett polycentriskt perspektiv i kyrkan. Andra vatikankonciliet återupptäckte detta i anknytning till den gamla kyrkans tradition som såg den universella kyrkan uppbyggd av en mångfald enskilda lokala eller regionala kyrkor.

Liksom Europa står också kyrkan mitt i en inlärningsprocess. I ett spänningsfält tiderna igenom har hon solidariskt varit knuten till Europas arv. Tillsammans med Europa skall hon öppna sig mot en större enhet.

Biskopsynoden kan förhoppningsvis bli ett steg i denna riktning.