Katolska kyrkan i praktiken

Statistiken över det katolska stiftets verksamhet är ofullständig och godtycklig. Särskilt blir detta uppenbart om man jämför med den mängd data över Svenska kyrkans verksamhet som årligen samlas in och sammanställs. Eller studerar de upplysande och välredigerade årspublikationer som alla fria samfund, även de minsta med några tusen medlemmar, tillhandahåller.

Trots den katolska kyrkans hierarkiska uppbyggnad torde den i vissa hänseenden vara det mest decentraliserade samfundet i vårt land. De yttre ramarna ges av kombinationen av en fortgående invandring och villkor som inte ger någon möjlighet att inom landet finansiera en ”folkkyrklig” struktur för hundratusentals invandrade katoliker. Stiftet blir personellt beroende av präster från utlandet och av samarbetet med ordnar, som övertar ansvaret för regioner eller församlingar. Därtill finns ett drygt tiotal nationella själasörjare, som på ett rimligt sätt måste inordnas i stiftsorganisationen.

För tio år sedan föreföll det som om invandringen till Sverige var över, särskilt vad gällde utomnordiska invandrare. Mycket tycktes tyda på att den katolska expansionen genom invandring var avslutad, nu skulle komma en period av stabilisering och sannolikt krympning av underlaget för katolsk gudstjänst och själavård. De siffror man hade tillgång till pekade också på stagnation. Skulle konsolideringens tid vara inne?

Nettoinvandringen har sjunkit dramatiskt, och antalet utländska medborgare minskar under 80-talet. Men samtidigt sker mindre spektakulärt en kraftig omfördelning bland invandrare i Sverige. Den nordiska andelen både bland utrikes födda och bland utländska medborgare sjunker snabbt och är nu endast några procentenheter mer än hälften, från att i början av 70-talet ha varit två tredjedelar.

De nya invandrarna, till stor del flyktingar, har kommit från Främre Orienten men också från Latinamerika och de senaste åren inte minst från Polen. Trots att antalet invandrare inte längre ökar påfallande har ökningen av katolska invandrare varit stor det senaste decenniet. Tiden för en katolsk konsolidering i Sverige var inte inne.

Nya grupper med de större problem som flyktingar alltid medför har katolska stiftet fatt det andliga ansvaret för. Detta har lett till att de katoliker som redovisas av de nationella själasörjarna, och som antas stå utanför den vanliga församlingsgemenskapen, och som förhoppningsvis alltmer skulle minska i betydelse, i stället har ökat mer än församlingarna.

Det är emellertid inte denna oplanerade och oförutsebara katolska tillväxt som uppmärksammats i våra medier. Sedan slutet av 70-talet har en annan tendens kunnat iakttas. Antalet konvertiter, som uttryckt i siffror är obetydligt i förhållande till befolkningsrörelserna, har ökat påtagligt. Bland dem finns personer bekanta ur kulturliv och opinionsbildning och andra har återvänt till kyrkans tro och liv. Därtill åtskilliga präster och teologer, liksom några kommuniteter, från Svenska kyrkan. De betydande kyrkobyggena i Stockholm har också uppmärksammats, och på några andra viktiga platser, som våra gamla universitetsstäder, håller de katolska församlingarna på att få nya lokaler. Denna nödvändiga materiella upprustning hade varit helt omöjlig utan stöd av katoliker utomlands som lever under ekonomiskt generösare förhållanden. Men uppmärksamheten från våra medier har varit välvillig, och i efterhand har tydligen insikten om den skandalösa behandling, som S:ta Eugenias nybyggnadsärende i Stockholm under något årtionde utsattes för av offentliga myndigheter och valda församlingar, omvandlats till en avsevärd goodwill.

Men vad vet vi då med all bristfällig statistik om katolska kyrkan i Sverige? Analyserar man den nationella sammansättningen av de 730 000 utrikes födda och utländska medborgare som finns i Sverige, förefaller det som om 15 %, alltså ca 110 000 vore katolskt döpta. Därtill kommer de som fötts i Sverige och förvärvat svenskt medborgarskap, kanske 10 000. Svårast att uppskatta är antalet katoliker, födda som svenska medborgare. Församlingarna uppskattar ”catholici indigenae” till 14 000, men räknar då sannolikt inte barn till naturaliserade invandrare. Möjligen kan 25 000 vara en försvarbar gissning. Om dessa högst osäkra antaganden är någorlunda riktiga skulle i Sverige finnas minst 140 000 döpta katoliker.

Det är en siffra betydligt högre än de 107 500 som sammanställningen per 31.12.1982 angav. A andra sidan är det uppenbart att denna siffra är tämligen osäker. Församlingarna anger sig ha 58 000 medlemmar. Men de därutöver redovisade nationella grupperna är beräknade enligt skilda principer, delvis beroende på i vilken utsträckning man över huvud har kunnat komma i kontakt med deras medlemmar. Resultaten från den enkätundersökning omfattande katolska och östkyrkliga församlingar som Religionssociologiska institutet utför på uppdrag av Samarbetsdelegationen för Statsbidrag till Trossamfund (underställd Sveriges Frikyrkoråd) visar hur osäkra också församlingarnas uppgifter måste vara, när kartotek och register måste hållas aktuella utan den automatik som Svenska kyrkan har tillgång till eller den samhörighet och medvetenhet om hur samhället fungerar som finns inom de inhemska fria samfunden. Det är en bild av villrådighet och brist på förtrogenhet med hur man umgås med myndigheter och en nästan komplett brist på hjälp från dessa myndigheter.

Men mitt i detta främlingskap och desorientering finner man ändå tydliga siffror på den tillväxt, som givetvis är glädjande, men som till skillnad från ökning i inhemska frivilligsamfund alltid betyder ökade behov, inte ökade tillgångar.

Från de årliga räkningarna av gudstjänstbesökare i Storstockholm kan man finna hur under de senaste åren de katolska besökssiffrorna stadigt ökar, absolut och i andel av samtliga. 1983 besöktes katolska mässor under veckoslutet 12-13 nov. av 3 600. Totalt gjordes i Stor-Stockholm 56 000 gudstjänstbesök. Det katolska besöksantalet är nästan en femtedel av Svenska kyrkans, och av övriga samfund är endast Pingströrelsen och Svenska Missionsförbundet större i detta hänseende. I början av 70-talet var antalet gudstjänstbesök enligt samma räkning 2 000 eller något mer.

I enkätsvaren finns några viktiga frågor om katolsk gudstjänst besvarade. Om man tar hänsyn till de få församlingar som avböjde att svara finner man att antalet katolska söndagliga gudstjänstbesökare för landet skulle uppgå till i genomsnitt drygt 9 000. Det finns emellertid skäl att räkna med att detta inkluderar ett mindretal av de nationella själasörjarnas mässbesökare och av de utposter där gudstjänst hålls mer sällan. Jämför man siffran för Stockholmsförsamlingarna med den räknade siffran från november, är denna ca 10 % lägre. En genomsnittlig siffra på det totala genomsnittliga söndagsdeltagandet i mässan på 12 000 förefaller rimlig. Då är alltså att märka att på åtskilliga orter och på främmande språk endast hålls mässa någon gång i månaden eller mindre.

Katolikernas fördelning i Sverige är i stort densamma som invandrarnas. Församlingarna i de tre storstadsområdena svarar för ung. hälften av den katolska verksamheten i stiftet, mätt i gudstjänstbesök, kommunioner eller kollekter. På Stor-Stockholms fyra församlingar faller mellan 25 och 30 %, Stor-Göteborg (en församling) svarar för ung. en åttondel, och Malmö (inkl. Trelleborg, Ystad och Simrishamn) för ca en tiondel. Dessa andelar stämmer ganska väl med den fördelning som kan utläsas av spridningen av utländska medborgare och utrikes födda av sannolikt katolskt ursprung.

I Malmöregionen är katolikerna nästan tre ggr så många som riksgenomsnittet, i Stockholm-Göteborg 50-75 % fler.

För antalet kommunioner finns dels den rapporterade totalsiffran för 1982, vilken kompletterad med några församlingar som underlåtit att rapportera ligger på ca 350 000, dels enkätens fråga om antalet utdelade kommunioner (utom prästernas) en vanlig månad, vilken ger en obetydligt lägre siffra. Denna förefaller att sedan början av 70-talet ha ökat med en tredjedel.

Under 70- och 80-talen förefaller de katolska dopen i Sverige ha varit 800-900 om året, under åren 1977-78 något färre. Med beaktande av de minskande födelsetalen innebär det en viss relativ ökning. Att den katolska befolkningsgruppen fortfarande är genomsnittligt ung märker man av att dopen är fyra gånger så många som döda församlingsmedlemmar, även om de senares antal nästan fördubblats sedan början av 70-talet. Ungefär tre fjärdedelar av de döende mottar de sjukas smörjelse.

Ett annat mått på hur långt församlingarna när är de uppgifter om upplagan på församlingsbrev eller församlingsblad som enkäten inhämtade. Endast en tämligen ny församling synes inte ha något liknande. Den samlade upplagan förefaller ligga kring 22 000. Det gäller alltså adresser till familjer, och de når sannolikt bortåt tre gånger så många katoliker. Svårigheterna också med detta viktiga band till församlingsmedlemmarna visar sig i samband med den stora mobilitet, i landet och ur landet, som kännetecknar katolikerna. Flera procent av varje utskick kommer tillbaka med adress okänd, vilket skapar en betydande korrespondens med pastorsexpeditioner eller länsorgan. Flera församlingar överväger på grund av ökade portokostnader att reducera utgivningen, i upplaga eller periodicitet.

En siffra som varierar starkt med åren är antalet konfirmationer. Endast de största församlingarna har konfirmation varje år. Här har uppenbarligen antalet i relation till dopen ökat under de senaste åren till hälften eller mer. En del av denna ökning beror på det stigande antalet konvertiter, men det förefaller som om en större andel av de katolskt döpta 15-åringarna konfirmeras, från tidigare en tredjedel till uppemot hälften.

I början av 70-talet trodde man att invandringen i stort var över, och en period av ”försvenskning” av den katolska kyrkan i landet skulle ta sin början. Man fruktade stagnation eller förväntade konsolidering, hur man önskar uttrycka saken. Men den katolska invandringen, övervägande av flyktingar, tog ny fart, och andelen relativt nykomna till Sverige blev minst densamma. Den kraftiga omsvängningen i invandringens sammansättning, från nordbor (och tyskar) till kulturellt mer avvikande grupper, har inte avsatt några spår i minoritetspolitiken, allra minst gentemot religiösa grupper. (Undantaget är de syrisk-ortodoxa syrianerna.)

Det som man kunde kalla obalansen i den katolska kyrkan i Sverige, dvs. en liten, men förhållandevis betydelsefull grupp av konvertiter ur kultur- och kyrkoliv å ena sidan, en stor majoritet av första generationens invandrare och deras barn å den andra, är lika framträdande idag som för tio år sedan.

Denna utmaning kan givetvis endast mötas med katolikers målmedvetenhet och samarbete. Men en anständig behandling från det allmännas sida skulle givetvis underlätta den uppgift stiftet av invandringen, och därmed indirekt av den svenska politiken, ställts inför.

Det statsbidrag som nu utgår till de katolska församlingarna (två milj. kr) är något större än statens kostnader för kyrkomötet, vilka alltså tas från statsbudgeten, inte från församlingsskattens tre miljarder.