av GEORGE JOSEPH
Ett symposium med titeln ”Den katolska kyrkans sociallära: Historiska perspektiv och nutida utmaningar” hölls i Newmaninstitutets lokaler i Uppsala den 27–28 oktober 2022. Det var ett samarrangemang mellan initiativtagarna Ansgar-Werk Schweiz, Newmaninstitutet, Stockholms katolska stift och Veritas förlag. Teman som behandlades i föredrag och panelsamtal var till exempel innebörden i ”det gemensamma goda”, förhållandet mellan socialläran och mänskliga rättigheter, den teologiska referensramen för kyrkans sociallära, ekologiska frågor samt frågan om den katolska sociallärans bidrag och relevans i ett nordiskt sammanhang. Huvudtalare vid symposiet var jesuitpater kardinal Michael Czerny, prefekt för Dikasteriet för främjandet av en fullödig mänsklig utveckling. Signum fick i samband med symposiet tillfälle att intervjua kardinal Michael Czerny i ett samtal som genomfördes av George Joseph, generalsekreterare för Caritas Sverige med ansvar för migrations-, asyl- och människohandelsfrågor.
Ers eminens, kan ni kort berätta om ert nuvarande uppdrag?
Kardinal Michael Czerny: Från 2017 till slutet av 2021 var jag en av två undersekreterare på avdelningen för migranter och flyktingar. Sedan början av 2022 har jag varit prefekt för hela Dikasteriet för främjandet av en fullödig mänsklig utveckling, som består av fyra tidigare påvliga råd: Justitia et Pax, Cor Unum, Rådet för pastoral omsorg om migranter och flyktingar samt Rådet för själavård inom vård och omsorg. Dessa fyra påvliga råd slogs samman till ett nytt dikasterium, och under fem år arbetade man med att fläta ihop dem och skapa nya program med en ny ansats. Mot slutet av denna femårsperiod gav den helige fadern dikasteriet i uppdrag att göra en grundlig utvärdering, och ett resultat av utvärderingen var att ledningsstrukturen ändrades. Syster Alessandra Smerilli utnämndes till sekreterare och jag blev prefekt. Vårt primära mandat är att implementera resultaten av utvärderingen liksom påven Franciskus apostoliska uppmaning Praedicate Evangelium från 2022 om den romerska kurian och dess tjänst för kyrkan i världen.
Vad menas med ”fullödig mänsklig utveckling” i namnet på dikasteriet? Mänsklig utveckling är ett begrepp som används i EU, så även i Sverige. Det tycks stå för många olika saker.
Uttrycket ”fullödig mänsklig utveckling” kommer från påven Paulus VI. Ett av huvudbudskapen i hans encyklika Populorum progressio från 1976 är att ekonomin ska tjäna mänskligheten i stort och inte bara gagna några få. Encyklikan argumenterar för rättvisa löner, säkra anställningsvillkor, rättvis arbetsmiljö, rätten att organisera fackföreningar, liksom solidaritet i termer av en rättvis fördelning av tillgångar. En sådan utveckling ”kan inte förminskas till att bara handla om ekonomisk tillväxt. Verklig växt måste vara fullödig, det vill säga främja varje människa och hela människan” (Populorum progressio, nr 14).
För att förklara dikasteriets uppdrag tar vi vår utgångspunkt i Johannesevangeliet (10:10): ”Jag har kommit för att de ska ha liv, och liv i överflöd.” Vi menar att Paulus VI uttryckte denna bibelvers på ett nytt sätt för en modern tid. Fullödig mänsklig utveckling är alltså ett paraplybegrepp, i någon mening också ett eskatologiskt begrepp. Andra är verkligen också engagerade i rättvisefrågor och social verksamhet; vår roll är att främja ”liv i överflöd” utifrån det som vi vet och har lärt oss av vår Herre, traditionen, Skriften samt kyrkans sociallära.
Hur förhåller sig detta till ”fullödig ekologi”, ett begrepp som påven Franciskus använder i sin encyklika Lovad vare du (Laudato si’)?
Dessa begrepp är sammankopplade och komplementära. Det vore märkligt att visa intresse för det ena av dem men inte för det andra. Fullödig mänsklig utveckling kan endast uppnås inom en fullödig ekologi, med den sociala världen och naturens värld tillsammans. Vi människor och alla andra skapade varelser eller levande väsen delar ett gemensamt hem – och ”vi” innefattar även framtida generationer. Såvitt jag vet är detta första gången som den katolska socialläran uttryckligen visar oro för framtida generationer. Vi kan inte ha vare sig fullödig ekologi eller fullödig mänsklig utveckling på bekostnad av framtida generationer. Den som föreslår att ”fullödig nu” är tillräckligt och att vi inte behöver ”fullödig i morgon” skulle underminera meningen med ordet ”fullödig” och sätta det ur spel.
En konferens nyligen i Assisi ägnades åt temat ”The Economy of Francesco” (ekonomi enligt den helige Franciskus av Assisi), en serie konferenser som påven tog initiativ till i november 2020. Hur ser filosofin i denna ekonomiska modell ut?
The Economy of Francesco samlar unga människor från hela världen till samarbete för att göra ekonomin rättvis, hållbar och inkluderande. Centralt i vad den helige fadern erbjuder som ”ekonomisk lära” är en ständig och akut påminnelse om vad ekonomin egentligen är till för, nämligen för skapandet av och stödet för det gemensamma goda.
Det som tyvärr har inträffat är att i stället för att styras av normerna för det gemensamma goda, vilket är politikens roll att förverkliga, hävdas det att ekonomin följer sina egna lagar, att den övertrumfar mänskliga behov och mänskliga rättigheter. Vi har denna hemska idé om indirekt skada. Den idén innebär att ekonomin måste blomstra, och olyckligtvis finns det då folk som måste lida. Antalet människor som lider är mycket större än antalet människor som gagnas. Villkoren vi lever under är således en fullständigt orättvis, orättmätig och ohållbar obalans. Jag saknar själv högre utbildning i ekonomi, så jag håller mig till denna grundläggande poäng som Franciskus gör. Om affärsfolk protesterar och säger att de faktiskt gör sitt bästa för att tjäna det gemensamma goda, skulle påven Franciskus svara i dessa ordalag: ”Ja, men om ni inte förändrar själva systemet så att det är inriktat mot det gemensamma goda, så kommer era lovvärda ansträngningar inte att leda till de resultat som ni hävdar att de syftar till.”
En invändning mot detta – om vi tar ett land som Indien, som jag kommer ifrån, som ett exempel – är att en mätbar ekonomisk förbättring har skett i jämförelse med situationen på 1970- och 1980-talet. Global ekonomisk utveckling har hjälpt miljontals människor ur fattigdom under de senaste 60 åren. Det finns här en stor skillnad i fråga om framsteg, hävdar en del.
Jo, förvisso, men det beror på vad du mäter. Om du ställer upp vissa kriterier och mäter i förhållande till dem så kommer du att få de resultat du söker. Detta för oss tillbaka till det tidigare samtalsämnet: hur ska man mäta huruvida ett ekonomiskt system uppnår idealen, värdena och normerna för fullödig mänsklig utveckling? Tar till exempel jämförelser över tid hänsyn till frågan om ekologisk hållbarhet? Det handlar således inte bara om att mäta huruvida människor har mer eller mindre att äta i nuläget än vad de hade för 25 år sedan. Det som gäller är den holistiska och fundamentala frågan om vad som är hållbart – och om mänskligheten utvecklar ett respektfullt sätt att leva tillsammans som syskon på denna vackra men begränsade planet. Det är först helt nyligen som vi har blivit tvungna att konfronteras med dessa begränsningar.
Ni bär ett kors av trä taget från vraket av en flyktingbåt nära Medelhavsön Lampedusa 2013. Vilken symbolisk betydelse har det?
Det enklaste man kan säga är nog att kalla det för en samtida korsfästelse, inte en historisk utan en samtida. Korset är uttrycksfullt och folk förstår det omedelbart. Jag har aldrig hört någon säga: ”Jag förstår inte ditt kors.” Jag tror att fler människor minns korset än mig. Det lyckas kommunicera ett nyckelbudskap i den katolska socialläran: Kristus korsfästs på nytt och fortsätter att bli korsfäst – för att nu vara väldigt rakt på sak – i dem som vi korsfäster. Med andra ord i dem som bestraffas på grund av vår livsstil och våra val och normer, våra verkliga värderingar och common sense.
Det leder oss in på frågan om gränskontroller. Påven Franciskus är känd för sitt försvar av migranter och flyktingar, men tyvärr är hans röst endast en av få som talar till förmån för starkare rättigheter för flyktingar. I vissa katolska kretsar och allmänt i offentligheten stöter man på påståendet att nationalstater har rätt att kontrollera vilka som ska välkomnas. Vad svarar ni på det?
”Var och en har rätt att i andra länder söka och åtnjuta asyl från förföljelse” (Allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna, artikel 14). Ingen, inte påven Franciskus heller, ifrågasätter rätten och förvisso skyldigheten för en stat att säkra sina gränser och kontrollera inflödet av människor. Men från en mänsklig och religiös synpunkt kan och ska rigida och bestraffande regleringar kritiseras när de är orättvisa, grymma och omdömeslösa.
Den större frågeställningen gäller människors rörlighet och i slutändan den om mänsklig utveckling. I det sammanhanget står våra straffrelaterade och kriminaliserande åtgärder inte bara i motsättning till människans värdighet, de är dessutom kontraproduktiva. Det hävdas ofta att ju säkrare gränserna är, desto mindre kommer irreguljär migration äga rum. Erfarenheter pekar dock på raka motsatsen. Det är rigiditeten i regleringarna som skapar behovet av andra (de facto allt farligare och dödliga) vägar att komma till och lämna länder.
Det som gör starkt intryck på mig, och jag är säker på att du delar denna erfarenhet, är detta: Allt du behöver göra är att lyssna i ungefär fem minuter på någons berättelse om hur den personen mycket riskfyllt har flytt för att anlända hit eller dit. Efter fem minuter skulle du säga till dig själv: ”Ja, om mitt liv såg ut så skulle jag ha gjort detsamma, förutom att jag hade lämnat tidigare.”
Låt mig ge ett exempel med dricksvatten. När du inser att dina barn inte har tillgång till rent dricksvatten, hur länge väntar du då tills du bestämmer dig för att flytta? En dag, en vecka? En dag! Om du inte kan vänta längre än en dag, så bryr du dig inte om vad lagen säger.
Vi måste för övrigt ta ansvar för en värld som har blivit vanställd av kolonialism. Jag tror inte att vi kan fortsätta med att låtsas som om alla dessa arrangemang och villkor helt enkelt föll ner från himlen eller skapades spontant. Det finns orättvisa förhållanden som alltjämt genererar ett outhärdligt tryck på befolkningar.
En stor utmaning för oss inom kyrkan är att hela frågan om flyktingar och migranter diskuteras på en så emotionellt laddad nivå. Det finns inte mycket plats för någon sorts rationell argumentation.
Jo, jag vet. Men en möjlighet för kyrkan är att vi är kyrkan både för dem som flyr och vi är kyrkan för dem som säkrar gränserna. Vår utmaning är att underlätta dialogen mellan de olika lemmarna i Kristi kropp. När påven Franciskus talar för migranternas sak betyder det inte att han är emot vare sig tulltjänstemän eller inrikesdepartementet. Om han fick chansen att träffa medarbetarna på inrikesdepartementet skulle han samtala med dem, tror jag, mycket övertygande och vackert om betydelsen av deras arbete och deras skyldighet att främja rättvisa regleringar och att tillämpa dessa på ett juste sätt.
Det finns ett dilemma här. Människor har rätt att flytta, och samtidigt sade ni också att stater har rätt att kontrollera sina gränser och begränsa antalet inkommande. Vad händer i en värld med över 100 miljoner flyktingar?
Om dessa 100 miljoner människor vore rimligt fördelade skulle ingen ens lägga märke till detta. Men observera den oproportionerliga bördan hos ett fåtal fattiga länder som tagit emot den stora majoriteten av dessa 100 miljoner fördrivna individer. Kan vi inte finna någon lösning för dem? Vilka andra skäl kan ligga bakom detta förutom själviskhet och likgiltighet? Kraftig urbanisering är ett relaterat fenomen. Miljöförstöringen tvingar folk att fly från landsbygden in i städerna, något som i sin tur får mycket negativa konsekvenser för miljön. Dessa problem är relaterade till varandra. Dessutom är det så att när folk lämnar den vackra landsbygden och hamnar i städernas fula slumkvarter kommer de långt ifrån fullödig mänsklig utveckling.
Majoriteten av katolikerna vet inte så mycket om kyrkans sociallära, trots att Katolska kyrkans katekes ägnar ett helt kapitel åt ämnet under det sjunde budordet (nr 2401–2449). Somliga säger till och med att den katolska socialläran är kyrkans bäst bevarade hemlighet. Detta försvårar dialogen med den sekulära världen om sociala frågor.
Jag är inte så övertygad om den så kallade hemligheten. Det kan i och för sig stämma att vanliga katoliker känner sig mer hemma med vokabulären i andra delar av vår troslära. Det kan bero på att den katolska socialläran är relativt ny och att den ibland uttrycks i samhällsvetenskapliga eller liknande kategorier på ett språk som folk är ovana vid. Om man emellertid ser på katolikers värderingar och övertygelser, deras förväntningar och faktiska respons, så är jag säker på att de är helt medvetna om möjligheterna till och ansvaret för att leva tron i offentligheten.
Det finns till exempel ett vida spritt engagemang bland katoliker och andra kristna för miljön, liksom en utbredd vilja att välkomna flyktingar och utsatta migranter. Dessutom har Caritas ett starkt stöd i sin omsorg om hemlösa och andra radikalt marginaliserade människor i samhället. Jo, katoliker kanske inte använder sociallärans språk, men många skulle bekräfta att ”älska din nästa” som den gode samariern gjorde hör till kärnan i deras tro.
Under många år har jag varit involverad i samtal med politiker och myndighetspersoner, i synnerhet i Skandinavien men också på europeisk nivå. Närhelst vi diskuterar dessa sociala frågor med ansvariga politiker eller ministrar medger de att de instämmer på ett personligt plan, som människa. Men i egenskap av politiker säger de: ”Jag kan inte göra detta eftersom jag måste lyssna till olika röster i min valkrets.”
Ja, sådant får jag också höra. Hur kan vi svara på det? Jag skulle säga till den förtroendevalda: ”Valkretsen valde dig inte för att återspegla våra fördomar. Vi valde dig för att arbeta för vårt gemensamma goda, och ni politiker och hela den politiska apparaten utgör vårt huvudsakliga medel för att handla i vår gemensamma värld.” Om samhället är fånget i ideologiska vågor eller i populistiska trender, demagogi och så vidare, är det inte politikernas ansvar att vara ett eko av detta. I stället ska politiker hjälpa oss framåt, hjälpa oss att överskrida våra begränsningar och övervinna våra brister.
Jag tror att du sätter fingret på ett av de grundläggande missförstånden när det gäller hur vårt system är avsett att fungera. Demokrati betyder inte populism, och demokrati betyder inte att regera utifrån opinionsundersökningar. Detta är tyvärr ett begränsat synsätt som vi har drabbats av under de senaste 50 åren i Europa och ännu längre tillbaka i Nordamerika.
Jag menar att vi verkligen kan hjälpa politiker och offentliganställda genom att hänvisa till påven Franciskus encyklika Fratelli tutti som uppmanar oss att leva som syskon och att knyta sociala vänskapsband. Det femte kapitlet med titeln ”En bättre sorts politik” gör en mycket relevant analys av populism och liberalism samt av andra sociala frågor. Enligt min uppfattning kan man göra samhället en stor tjänst genom att föra fram budskapen från ”En bättre sorts politik” till det offentliga rummet för reflektion kring möjligheter och ansvar på många områden i vårt enda gemensamma hem.
Det finns en splittring mellan dem som är för och emot migration likaså en brist på konsensus i andra socialpolitiska frågor, inte bara i det sekulära samhället utan också inom kyrkan. Detta gör främjandet av den katolska socialläran till en komplex angelägenhet.
Men se, Signum kanske kunde publicera en användbar artikel som visar att den katolska positionen angående dödsstraff har varit som att vända en oceanångare. Om vi hade gjort denna intervju för 50 år sedan skulle vi inte ens ha talat om saken. Det hade varit uppenbart att dödsstraff var en väsentlig del av vad vi lärde ut och trodde på. Efter en lång diskussion, byggd på teologisk och samhällelig reflektion, intog kyrkan hållningen att motsätta sig dödsstraff. Detta uttrycktes särskilt under Johannes Paulus II:s pontifikat i en av normerna i Katolska kyrkans katekes (1993) och i hans encyklika Evangelium vitae (1995). Det är ett bra exempel.
Vi bör med andra ord inte ge intrycket av att bara därför att vi har starka och motsatta uppfattningar, så är dessa positioner oundvikliga och att de inte lämnar något utrymme för förändringar. Vi kan lära oss av erfarenheter. Vi kan lyssna till våra profeter. Vi kan förbättra hur vi lever evangeliet i samhället. Att vara unisont emot dödsstraff är en förbättring i riktning mot ett mer civiliserat, mer mänskligt sätt att forma samhället.
I ert anförande här på symposiet tog ni Bibeln som utgångspunkt och talade om teologiska aspekter av kyrkans sociallära. I mina kontakter med sekulära myndigheter märker jag ett intresse och en uppskattning av den. De ber om tryckt material relaterat till den katolska socialläran. Samtidigt har några intrycket att den är för religiös. Om jag inte är troende, vad kan jag då ha för nytta av den?
Men vi är alla troende – alla har trosföreställningar. Om samhällets ledare tror att de är befriade från att tro på något, eller menar att vi som kallas troende har ett egendomligt handikapp som de själva saknar, så misstar de sig. Vi bör föra dialog med alla och envar. Om du menar att du inte har några trosföreställningar, borde du undersöka vilka de är eftersom du faktiskt följer dem. Det är det som trosföreställningar gör, de ger dig orientering. Nej, vi är alla troende, och vi är ansvariga för våra trosföreställningar.
En annan sak att ha i åtanke i denna dialog är att många av oss i kyrkan ofta bekymrar oss för hur vi ska svara. Men den första uppgiften är att lyssna. Inte att de måste lyssna – vi måste lyssna. Människor uppfattar eller föreställer sig att kyrkan inte vill lyssna. Vi behöver göra vår egen samvetsrannsakan och se efter: lyssnar vi verkligen och ger vi de facto andra signalen att vi vill lyssna? Om kyrkan uppfattas som att den lider brist på förmågan att lyssna, så är det upp till alla oss kristna att lära oss att lyssna.
Översättning: Fredrik Heiding
George Joseph är generalsekreterare med ansvar för migration, asyl- och människohandelsfrågor hos Caritas Sverige.
Ur Signum nr 3/2023, s. 4–9.