Lördagen den 7 juli 2007, strax innan han åkte på sin sommarsemester i norra Italien, offentliggjorde påven Benedictus XVI genom en skrivelse (ett så kallat motu proprio) en relativt genomgripande reform av kyrkans gudstjänstliv. Att något var i görningen var bekant sedan länge genom uttalanden av flera kardinaler, men det precisa innehållet i reformen förblev okänt för offentligheten in i det sista. Vissa grupper i kyrkan fruktade att Andra Vatikankonciliets liturgiska reformer skulle göras om intet, medan andra drömde om en återgång till fornstora dar. Sedan beslutet nu blivit offentligt kan man konstatera att den senare gruppens förhoppningar i stor utsträckning gått i uppfyllelse, vilket dock ingalunda innebär att de förras oro fördenskull behöver bli besannad.
Redan under sin tid som chef för Troskongregationen i Rom hade kardinal Joseph Ratzinger vid flera tillfällen gjort klart att han ansåg att liturgireformen i samband med Andra Vatikankonciliet hade genomförts på ett olyckligt sätt. Åren innan han valdes till påve förklarade Ratzinger i olika intervjuer att han önskade sig ”en reform av reformen”, det vill säga en översyn av Andra Vatikankonciliets liturgireform. Inte minst ansåg han att förbudet mot att fira mässan enligt den gamla ordningen från och med att påven Paulus VI införde det nya missalet år 1970 var ett misstag som borde rättas till. Liksom många andra med honom beklagade Ratzinger dessutom att liturgin efter konciliet – i strid mot konciliets egna intentioner – inte sällan kom att firas på ett slarvigt och godtyckligt sätt. Även det faktum att användningen av latin i liturgin i praktiken försvunnit helt på många håll i världskyrkan var något som han fann beklagligt. Ytterligare en annan aspekt som Ratzinger ifrågasatt är utvecklingen efter konciliet att prästen under liturgin i huvudsak står vänd mot församlingen, versus populum, istället för mot altaret.
I det nu aktuella påvliga dokumentet, Summorum pontificum, fastslås att den ordinarie formen för firandet av mässan i den latinska riten förblir det av Paulus VI år 1970 offentliggjorda nya missalet. Vad som förändras är att den utgåva av Missale Romanum som påven Johannes XXIII gav ut år 1962 får fungera som extraordinarie form vid sidan om Paulus VI:s missale. Det tidigare förbudet mot att fira den äldre så kallade tridentinska mässan bortfaller alltså därmed. I och för sig hade redan Johannes Paulus II 1984 infört vissa möjligheter för stiftsbiskoparna att ge dispens från detta förbud, genom att bevilja ett så kallat indult. 1988 utvidgades möjligheterna att fira sådana indultmässor ytterligare genom skrivelsen Ecclesia Dei, i den mån som stiftsbiskoparna bedömde det som pastoralt lämpligt.
Från och med den 14 september i år, när de nya bestämmelserna i Summorum pontificum träder i kraft, är det i princip fritt fram att använda de tidigare liturgiska böckerna utan några dispenser alls. I och med detta bortfaller de lokala biskoparnas hittillsvarande möjligheter att begränsa användningen av de äldre liturgiska böckerna inom sina egna stift. De nya bestämmelserna berör dess-utom inte enbart firandet av mässan utan också de övriga sakramenten, som exempelvis dop och vigsel, i och med att också användandet av det gamla Rituale Romanum återigen blir tillåtet. Vissa inskränkningar finns dock kvar även framöver. Så får man exempelvis på söndagar inte fira fler än en enda mässa enligt den gamla tridentinska ordningen i vanliga församlingskyrkor. Den bestämmelsen tycks vara tillkommen för att värna om att Paulus VI:s missale förblir den ordinarie formen för firandet av församlingsmässan också framöver. Likaså ska liturgin från skärtorsdagen till påskdagen firas i enlighet med de nya liturgiska böcker som givits ut efter Andra Vatikankonciliet.
I vilken mån möjligheten att använda de äldre liturgiska ordningarna faktiskt kommer att utnyttjas är en öppen fråga. Sannolikt kommer det att röra sig om ganska små grupper som önskar sig detta. Katolikerna världen över, inklusive prästerna, är numera sedan nästan fyrtio år tillbaka vana vid att fira mässan enligt de nya liturgiska ordningar-na, och majoriteten av världens katoliker har aldrig bevistat en gudstjänst firad enligt de normer som gällde före Andra Vatikankonciliet. Därför torde det vara en inte alltför vågad gissning att man i de flesta katolska församlingar runt om i världen knappast kommer att märka särskilt mycket av de nya bestämmelser som träder i kraft i höst.
En punkt som väckt oro på sina håll är framväxten av blandformer mellan de bägge liturgiska ordningarna; alltså att man fritt börjar plocka ihop element från de bägge olika liturgierna. Ett sådant förfarande är förbjudet, dock med ett undantag: lektionariet till Paulus VI:s missale med den nya ordningen för bibelläsningar i mässan på folkspråket får användas även när man firar mässan enligt den äldre tridentinska riten.
Blandat mottagande
Det kontroversiella beslutet att återigen tilllåta de förkonciliära liturgiska böckerna har fått ett mycket skiftande mottagande runt om i den katolska världen. Somliga menar att det tidigare förbudet mot de äldre liturgiska böckerna var pastoralt oklokt och alltför restriktivt. Andra anser däremot att de nya riktlinjerna är ett sätt att vrida klockan tillbaka och att ifrågasätta den liturgiska förnyelse som Andra Vatikankonciliet ville genomföra. Inte minst i Frankrike har diskussionens vågor gått höga och många av de franska biskoparna är missnöjda med påvens beslut. I samband med att de nya riktlinjerna offentliggjordes underströk ordföranden i den franska biskopskonferensen, kardinal Jean-Pierre Ricard, att de katoliker som önskar använda de äldre liturgiska böckerna samtidigt är förpliktade att utan reservationer erkänna giltigheten av Andra Vatikankonciliets liturgireform. Även den förre ärkebiskopen av Milano, den välkände exegeten och jesuiten kardinal Carlo Martini, har i en intervju förklarat att han inte kan se någon anledning att återigen fira liturgin i dess förkonciliära form. En av medlemmarna i den italienska biskopkonferensens liturgikommission, biskop Luca Brandolini, gick i en intervju så långt att han betecknade den 7 juli som ”en sorgens dag, då en av Andra Vatikankonciliets viktigaste beslut bars till graven”. Bland dem som däremot med tillfredsställelse välkomnat påvens beslut finns exempelvis de brittiska katolikernas överhuvud, kardinal Cormac Murphy O’Connor, ärkebiskop av Westminster, liksom den internationellt renommerade österrikiske pastoralteologen Paul Zulehner och den framstående tyske katolske filosofen Robert Spaemann.
Samma dag som dokumentet Summorum pontificum publicerades offentliggjordes också ett brev från påven riktat till de katolska biskoparna världen över. I sitt brev förklarar Benedictus XVI bevekelsegrunderna för sin liturgiska reform. Nyckelorden är mångfald och försoning. Eller som det heter i en central passus i texten: ”Det gör oss alla gott att värna de rikedomar som har vuxit fram ur kyrkans tro och bön.” Brevet börjar med att påven uttryckligen bekräftar att Andra Vatikankonciliets liturgiska reform står fast. Dessutom påpekas att det av Johannes XXIII 1962 promulgerade missalet, som i sin tur var en uppdaterad version av påven Pius V:s missale från 1500-talet, rättsligt sett aldrig avskaffades, även om det under ett tag faktiskt i praktiken var förbjudet att använda det. I en central del av brevet skriver påven sedan att han velat gå önskemålen till mötes från de katoliker som efter Andra Vatikankonciliet längtat efter att även fortsättningsvis kunna fira mässan enligt den äldre ordningen. En sådan längtan finns på sina håll såväl bland äldre som yngre katoliker, och påven ser det som en del av kyrkans pastorala omsorg att se till att den möjligheten finns kvar.
Efter konciliet ledde de liturgiska förändringarna på somliga håll till smärtsamma strider och splittringar mellan olika grupper, och det är dessa stridigheter som påven nu hoppas kunna bilägga genom att åter tillåta användningen av de äldre liturgiska böckerna. Det är så påven motiverar sitt beslut i brevet till biskoparna: ”Det handlar om en inomkyrklig försoning. Om man ser tillbaka på de splittringar som under århundradena har sårat Kristi kropp, så får man gång på gång intrycket att i de kritiska skeden när splittringarna började visa sig, så gjorde de ansvariga i kyrkan inte tillräckligt för att upprätthålla och återställa försoning och enhet. Sådana underlåtelser från kyrkans sida har bidragit till att splittringarna sedan blivit bestående. En sådan blick på historien ålägger oss idag förpliktelsen att göra allt vi kan för att göra det möjligt för dem som verkligen längtar efter enhet att de ska kunna finna och återfinna denna enhet.”
Påvens motu proprio liksom hans följebrev till biskoparna finns att läsa i svensk översättning på katobs.se/pope_summorum_pontifi-cum.htm och katobs.se/art_sandro_summo-rum.htm.