Gammalt vin i nya läglar

Trots modernismens allt dominerande ställning finns det fortfarande målare som behärskar det rena hantverket. Dit hör tysken Michael Triegel, född 1968, verksam i Leipzig. Viktiga verk av honom kom tidigt till Würzburg, där konstmuseet vid dômen är inriktat på kristen konst av skilda slag.

För en stor utställning i Leipzig 2010–2011 av Triegels verk gav förlaget Hirmer ut en fascinerande katalog, Verwandlung der Götter, eller i den engelska utgåvan Metamorphosis of the Gods. Den innehåller en rad essäer om olika sidor av Triegels konst, ofta med tysk tyngd, en stor mängd illustrationer och dessutom en verkförteckning. Motiven är ofta surrealistiskt anstrukna versioner kring klassiska motiv, förbryllande och efterhängsna. Mest uppmärksamhet fick han dock vid denna tidpunkt med porträtt i bästa traditionella stil av den nuvarande påven. Trots att han inte själv tillhör någon kyrka är han djupt insatt i kristna tankegångar och sätter altartavlan högst bland konstnärliga uppgifter. Han har under tidigt 2000-tal gjort två, den ena i en katolsk, den andra i en evangelisk kyrka. Båda har de tagit formen från det medeltida altarskåpet, som erbjuder två helt skilda bildgrupper. När skåpet är slutet finns en målning på utsidan, och när man öppnar det finns tre, där mittavlan – corpus – flankeras av två målningar på de öppnade dörrsidorna. Motiven är framställda med stark kroppslighet och respekt för traditionen men samtidigt med ett personligt bildspråk.

I St. Laurentius i Ebern visas på utsidan Abrahams offer, på corpus Paulus omvändelse, med andra scener på flyglarnas insida. I Grave framställer utsidan Kristus vid Yttersta domen, medan corpus visar Jesu födelse och på sidorna i mindre format hans dop och nattvarden, med två grupper av tillbedjande figurer målade som om de vore reliefer i sten. Idémässigt intressant är också den predella han gjorde för kapellet i Langreder som ersättning för ett skadat äldre verk. Utformad som ett rent stilleben framställer hans predella ”Lagen och Nåden” med till höger ett glas rött vin bakom ett vilande lamm under en hopskrynklad korsfana och till vänster en bok, ett glas med vatten, ett brödstycke, en vit lilja och i mitten ett äpple och en rikt grönskande gren. På reliefer i bakgrunden tar Mose emot lagens tavlor, medan guldkalven skymtar längre bort och längre till höger ser man bedjande israeliter vänder sig till bronsormen på dess stång.

Många andra målningar har ett mer överraskande sätt att skildra kristna motiv. Vad gör de många fiskarna som svävar i rummet kring både Kristus som världsdomaren och Maria som bedjande? Varför ber en traditionellt klädd Maria till en pytteliten modelldocka i trä som hänger i långa trådar?

Märklig är hans version av Nattvarden, där Jesus sitter ensam vid ett långt bord framför en stor svart fyrkant i ett utsmyckat rum och ansiktet är tomt, eller rättare sagt endast guldfolie. Den gudomliga ensamheten? Den nutida människans avstånd? Särskilt uttrycksfull blir Triegels kombination av oväntade element i en korsfästelsescen, där ansiktet skyms av en halvgenomskinlig fyrkant och två knäböjande munkar har dragit huvorna över ansiktet, medan det under själva korset i en låda ligger ett litet sprattlande barn. Sällan har sambandet mellan inkarnationen och korsdöden uttryckts så tydligt för den som vill se.

Triegels konst är starkt kroppslig, och hans egen respektive hustruns nakna kropp återkommer som modeller i många målningar. Också fostret i livmodern har sin plats här, som vid Marias besök hos Elisabet. Mellan de två kvinnorna ligger två väldiga foster hopkrupna i en oval. Skälvande djurhjärtan eller flådda lamm är brutalt påträngande symboler för den korsfäste.

Stundom tycks hans målningar närmast vara parafraser över äldre motiv, som Leda med svanen eller Medea som mördar sina barn, men oftare förbinder han olika inslag på ett förbryllande sätt. Betraktaren kan ofta fråga sig Men varför? Varför består till exempel Persefone i Hades (grekernas underjordsgudinna i dödsriket) av delar av en modelldocka i trä, med en djurskalle i knäet? Varför ligger en annan sådan modelldocka bredvid den sovande Ariadne, lika stor som hon själv? (Katalogen ser den som en bild av hennes dröm om Theseus som redan har övergett henne.) Varför är Narcissus ett huvud med torso fastbunden vid en stol med ena benet i en vattenbalja? Inte sällan är gestalterna stympade. Andra är nakna men döljer huvudet i en papperskasse eller i rikt böljande draperier eller tycks sakna det helt. Figurerna är ofta bundna med snören som om de vore marionetter, där opersonliga högre makter drar i trådarna, eller de är helt enkelt sådana ledade dockor som har använts i konstundervisningen för träning i anatomi. Emellanåt hjälper förtrogenhet med katolsk symbolik: en naken man med huvudet i en papperskasse håller ett bokstavligen brinnande hjärta, ett attribut för Augustinus – men associationen till slakt och stanken från bränt kött är väl snarast äcklande.

Från synligt till osynligt

Någon gång erbjuder katalogen fylliga svar, som inför den säregna takmålningen Harmonia mundi, beställd för domen i Würzburg. I andra artiklar ger den ledtrådar som läsaren sedan kan spinna vidare på, inte minst citaten nerskrivna på undanstuckna lappar. Här finns åtskilliga teologiska reflektioner att hämta, liksom de många symbolerna i målad form. Det som först känns enbart förbryllande vecklar ut lager efter lager av mening.

Stilleben av skilda slag anknyter till en rik tradition. Här finns framställningar som på bästa nederländska 1600-talsmanér inrymmer hänsyftningar på de fem sinnena eller de fyra elementen. Ett osett stearinljus kastar sitt suggestiva ljus över en korg med bröd, och vanitas-motivet går igen när ljuset belyser en dödskalle, som i sin tur har sädesax knutna kring sig i ett tunt kors. En bön ur människohjärtats djup antyds av titeln, O Heiland, macht mich frei – O frälsare, gör mig fri – till en bild av två händer förenade i bön över ett kranium framför ett tänt värmeljus.

Han målar också landskap, även i akvarell, tecknar och gör grafiska blad.

Den konsthistoriskt roade finner mängder av hänvisningar till historiskt viktiga verk. Den italienska manierismen hör till de mest märkbara influenserna, liksom naturligtvis Leonardos alltför ofta parafraserade framställning av nattvarden, men betraktaren kan också tänka på några av Salvador Dalis mest udda och gripande målningar, till exempel hans storslagna framställning av nattvarden. Fascinationen inför skelettdelar från djur av skilda slag möter också till exempel hos Georgia O’Keeffe i hennes senare verk, och inför Triegels stearinljus med dödskalle kan man tänka på en annan – och mycket annorlunda – målare uppväxt i det gamla DDR, Gerhard Richter. Tekniken att på ett högst realistiskt sätt avbilda föremål som inte alls tycks höra ihop tillämpades flitigt av belgiska surrealister, främst Magritte, men Triegel är så långt från en plagiatör som man kan önska.

I ett av sina många självporträtt har han infogat texten Per visibilia ad invisibilia (Genom det synliga till det osynliga). För honom är det gudomliga visuellt verkligt.

Florence Vilén är fil.lic. i religionshistoria vid Stockholms universitet.