Liturgisk blombukett

Vad är genialitet? Johannes av Damaskus (ca 676–749) utnämndes till kyrkolärare i slutet av 1800-talet men har haft låg status vid moderna teologiska institutioner. Skälet, menar patristikern Andrew Louth, är att så mycket av Johannes produktion helt enkelt var avskrifter. Helst ägnade han sig åt att sammanställa florilegia, ”blombuketter”; ordet är sammansatt av latinets flos (blomma) och legere (att samla). Dessa var systematiska samlingar av citat från kyrkofäderna på olika teman. En kultur som hyllar självständighet i skapande och reflexion har givetvis svårt att uppskatta storheten i ett sådant författarskap.

Professor Alf Härdelins senaste bok Symfoniska röster är ett arbete i samma genre. Här samlas texter från kyrkoledare och teologer ur främst den västliga traditionen. Texterna är sorterade under sex rubriker: ”Gudskunskapen, dess källor och växt”, ”Den treenige Guden och Hans gärningar”, ”Kyrkan – Kristi kropp och brud”, ”Gudstjänst och sakrament”, ”Efterföljelsen” samt slutligen ”Från tron till skådandet”. Inom varje kapitel är texterna kronologiskt ordnade. Läsaren får alltså följa temats behandling från den tidiga kyrkan, genom namn som Irenaeus, Origines och Augustinus, via medeltida teologer som Beda Venerabilis, Ælred av Rievaulx och Birgitta Birgersdotter, och fram till den moderna tiden genom John Henry Newman, Paul Claudel, Henri de Lubac och en rad andra.

Att Härdelins egen röst inte hörs innebär dock inte att han är en passiv återgivare av historiska texter. Han har ett ärende. Han vill teckna en annan bild av den kristna historien än den som återfinns i teologiska läroböcker, där strider, konflikter och skolbildningar avlöser varandra. Härdelin vill peka på den enhet som underligger mångfalden. I sitt förord använder han sig av blomsterspråk, inte begreppet florilegium, men väl ordet perenn – evig. Finns det, frågar sig Härdelin, genom kyrkans historia en theologia perennis, en evig eller konstant kristen teologi?

Boken präglas av en kontinuitetens hermeneutik, i motsats till en misstänksamhetens. Själv illustrerar Härdelin detta med ordet symfoni: mångfalden bland kyrkans lärare liknar instrumenten i en orkester. De har olika klang och kan spela i olika stämmor, men de följer samma partitur. Detta blir tydligt om man riktar blicken på lejonparten, nämligen förkunnelsen, i stället för att, som ofta gjorts, fokusera den mycket lilla del av textproduktionen som de teologiska stridsskrifterna utgör. Det är framför allt därför som predikningar och andra typer av uppbyggelsetexter ges utrymme i detta florilegium.

Härdelin övertygar i sin föresats att visa på kontinuiteten i den katolska traditionen. Mycket har debatterats i kyrkans historia, men i vår medvetenhet om sprickorna får vi inte glömma att de som varit oense ändå talat samma språk – och nu syftar jag inte på latinet, även om det också är sant, utan på den grundläggande kristna teologiska grammatiken. Nåd, inkarnation, treenighet, kyrka, sakrament – det är centrala och gemensamma begrepp från 100-talet till vår tid.

Möjligen kunde Härdelin gjort detta ännu tydligare genom att bredvid varandra ställa texter från personer som faktiskt stått emot varandra i kyrkohistoriska konflikter. Finns det inte texter från Pierre Abélard och Anselm av Canterbury som här kunde fått en plats jämte Bernard av Clairvaux och Hugo av St. Victor?

Det är enheten i den katolska, latinska traditionen som skildras, men genom fokuseringen av det allmänna och gemensamma finns även en ekumenisk potential.

Lutheranen hittar exempelvis högmedeltida texter som prisar den oförtjänta nåden, som följande av Bernhard av Clairvaux:

”Och i sanning: var finns för de svaga en trygg och fast vila, om inte i frälsarens sår? Ju tryggare jag bor där, desto mäktigare är han i sin frälsning. Världen rasar, kroppen plågar mig, djävulen ligger i bakhåll, men jag faller inte, för jag har min grund på den fasta klippan. Jag har syndat svårt, samvetet kommer att oroas, men det bringas inte ur fattningen, för jag tänker på Herrens sår: ’Han blev ju sårad för våra överträdelsers skull’ [Jes. 53:5] Finns det verkligen något dödligt, som inte oskadliggörs genom Kristi död? […] Min förtjänst är alltså Herrens förbarmande. Jag saknar sannerligen inte förtjänst, så länge han är rik på förbarmande. Vad händer om jag blir medveten om mina många synder? Jo, ’där synden blev större, där överflödar nåden än mer’ [Rom. 5:20]” (s. 323 f.).

Pingstvännen finner flera texter om Den helige Ande. Bland annat en homilia av Maximus av Turin över i Apg 2, där andeutgjutelsen sätts i samband med tungotal och mission:

”Med rätta sägs det i dag, att apostlarna ’uppfylldes av helig Ande och började att tala med olika språk, allt eftersom Anden ingav dem att tala’. Anden uppfyllde dem, vilkas hjärtan Kristi blod och lära hade renat för hans ankomst. Och det första Anden vid sin ankomst uträttade var att de som var bestämda till att frälsa alla folk nu kunde tala allas språk. Apostlarnas tungor och hjärtan blev uppfyllda av en så väldig Andens nåd, att kraften inte skulle sakna ord och att orden inte skulle sakna kraft. […] Genom en enda Ande talade alltså apostlarna med olika språk, för att de skilda folken skulle förenas i en enda tro” (s. 87).

Och så vidare. Intet nytt under solen, med andra ord.

Med sin bok har Härdelin gett oss en samling kyrkohistoriska texter med imponerande bredd, där kända figurer står sida vid sida med mindre kända, som benediktinen Petrus av Celle eller den svenske Vadstenamunken Åke Jönsson. Det är en förnämlig bukett, varsamt sammansatt, även om en del blommor saknas: Hieronymus, Katarina av Siena och Thérèse av Jesusbarnet, exempelvis.

I detta arbete träder Härdelin själv tillbaka och låter andra tala; hans bidrag är att peka på andra. Det är ett annat slags genialitet än vad vi är vana vid, och det återspeglar andra ideal. En originalitet som inte handlar om att vara nyskapande, utan i stället, med den grekiske författaren Zissimos Lorenzatos ord, om att vara ”sann mot originalen”.

Men finge man ändå önska något från denne produktive professor så vore det att han i sin nästa bok ändå lät sin egen röst höras, tillsammans med de klassiska författarnas. Inte för att bestå oss med ett ”eget bidrag”, men för att gamla texter ibland behöver utläggas för att vi moderna människor ska förstå vad som pågår på och mellan raderna. Det jag efterfrågar är något i stil med den ortodoxe teologen Olivier Cléments klassiker Källor, men för den latinska traditionen. Härdelin vore rätt person att åstadkomma en sådan.

Joel Halldorf är teol.dr i kyrkohistoria vid Uppsala universitet.