Kraus resebrev

Rom, vintern 1784. En grupp besökare från bland annat Sverige tas emot av påven – det var Pius VI – i privataudiens och ett älskvärt samtal tar vid. Bland dem är kung Gustaf III:s unge, från Tyskland invandrade kapellmästare och komponist Joseph Martin Kraus. Så här berättar han:

”Påven lät sig sägas varje namn och yrke. Vid mitt sade han, att han befarade, att musiken i hans hemland under senare hälften av detta århundrade inte just hade gjort några stora språng. Hade jag varit fransos skulle jag ha bett Hans Helighet om Pardon och försäkrat att jag var utomordentligt förtjust över den italienska musikens gudomliga behag. Men så gav jag den Helige Fadern med en sant tysk-svensk uppriktighet till svar, att detta påpekande just bevisade att Hans Helighet vore kännare. Påven såg ner – log och kan väl ha tänkt: det var mig en underlig karl. Har heller inget emot det.”

Unge Kraus, 28 år gammal, saknar alltså inte självförtroende och kaxighet. Han är just på sin grand tour, utsänd av Gustaf III att utröna ”teatrarnas nyare inrättning” i Europa – teaterkonsten var ju kungens passion. Resan, som var tänkt att ta ett och ett halvt år, blir i själva verket fyra och ett halvt år lång. Efter Italien reser Kraus till Paris, här möter han Gustaf III som är på besök och visar sig förargad över sin unge hovmans tidsöverdrag. Men inte värre än att han ”givit mig den nådiga tillåtelsen att själv bestämma tiden för min vistelse, vilken lilla omständighet kommer att behaga mig mycket”.

Kraus resebrev – på tyska hem till familjen, på svenska till ämbetsmännen vid hovet i Stockholm – är en rolig och levande berättelse av en skrivbegåvad, temperamentsfull och livslustig resenär. 112 brev från olika stadier i sitt liv har han lämnat efter sig och de finns utgivna i tyskt original av Irmgard Leux-Henschen (Joseph Martin Kraus in seinen Briefen, Stockholm 1978). En ny, utvidgad utgåva planeras.

Lyckligt nog är breven nu också tillgängliga på svenska, kongenialt och i tidstrogen dräkt översatta av Hans Åstrand, tidigare Kungliga Musikaliska Akademiens ständige sekreterare (Joseph Martin Kraus Brev 1776–1792, Gidlunds förlag 2006). Breven utgör en härlig exposé över ett katolskt invandraröde i och kring 1700-talets Stockholm. Sturm und Drang brusar i författarens språk liksom i hans musik och resultatet är ett slags livfull självbiografi i glimtar och episoder.

Däremot har det saknats en modern biografi över Kraus – ända fram till i fjol, när Hans Åstrand utkom med sin bok Joseph Martin Kraus. Den mest betydande gustavianska musikpersonligheten. Här är nu för första gången på svenska en sammanhållen skildring av Kraus liv och öde och en kunnig beskrivning av hans musikverk. Krausforskningen är rik på namn och Åstrand syntetiserar på lämpliga ställen vad som sagts och skrivits tiderna igenom.

En förtjänst är det personliga engagemang för Kraus som Hans Åstrand har haft sedan årtionden och som lyser fram i hans Krausbok. I stället för en torr redovisning skriver han en livlig, mustig och ofta humoristisk monografi där personer, platser och skeenden har doft och smak, naturligtvis understödd av Kraus egna raska formuleringar i sina brev.

En viktig del är givetvis Åstrands analyser och resonemang kring musikverken. Han betonar att Kraus som 12-åring började i jesuiternas gymnasium i Mannheim där han gick i fem år. Här inte bara stöddes och utvecklades elevens intellektuella och konstnärliga talanger, här mötte han också en blomstrande musikkultur under kurfursten Karl Theodor som kallat till sitt hov några av Europas bästa musikpersonligheter: Stamic/Stamitz far och son, F.X. Richter, Cannabich, Holzbauer och Filz som representerar ”Mannheimskolan”. Kraus tog intryck och när han börjar komponera – mellan 13 och 16 års ålder – blir det under påverkan av den lokala omgivningens musik.

Nyligen kom ett par ”nya” verk av Kraus ut på cd, tre violakonserter som tidigare tillskrivits Kraus vän, pater Roman Hofstetter, men som Krausspecialisten Bertil van Boer konstaterar vara utskrivna i manus med den unge Kraus egen handstil och komponerade med hans typiska särdrag, troligen när han var lite över 20. Och här råder Mannheimskolans snille och smak. Men efterhand står Kraus alltmer på sin egen fasta mark. ”Den svenske Mozart”? Nej, insisterar Hans Åstrand med all rätt, de var visserligen jämngamla (födda 1756) och dog nästan samtidigt, men deras musik skiljer sig markant åt. Hos Kraus anas redan förebud om den kommande romantiken.

”Inte minst därför att vi ännu har så ytterligt begränsad kunskap om Kraus och hans musik är det våghalsigt att försöka formulera ett slags slutomdöme om denna märkliga tonsättarpersonlighet”, skriver Hans Åstrand i slutordet. Visst, för den som i decennier har befattat sig med Kraus blir förstås frågorna allt fler och svaren tryter. För oss andra är Kraus en mycket behaglig, rolig, nästan familjär tonsättarbekantskap. Med en mörk underton: den tuberkolos som plågade honom ända sedan ungdomen och slutligen vållade hans för tidiga död (1792).

I Sverige är Kraus pinsamt okänd. Vän med Bellman och Kjellgren, Sergel och kungen själv. Kändis på slottet och i Kungliga Musikaliska Akademien, på Operan och i salongerna. Hans operor, kyrkomusik, symfonier, kammarmusik, sånger, pianoverk – hur mycket av det kan höras i vårt land i dag? I Tyskland finns Krausmuseet i hemstaden Buchen, här finns det internationella Krausgesellschaft, och i Stuttgart uruppfördes 2006 hans opera Aeneas i Carthago – efter dryga 200 års väntan. Hans Åstrand har gjort ett storverk med sin biografi för att göra Kraus känd för sina sentida landsmän. Nu har vi ingen ursäkt för att ignorera ”den mest betydande gustavianska musikpersonligheten”.

Kaj Engelhart är journalist och samordnare vid Kommissionen för interreligiös dialog i Stockholms katolska stift, KID.