1900-talets tänkande i revy

Svante Nordin har kommit med ännu en mastodontvolym om filosofins historia. Denna gång är det hela 1900-talets filosofihistoria, inklusive det tidiga 2000-talets, som får passera revy. Tidsspannet är dock generöst tilltaget, och även det sena 1800-talet behandlas tämligen fylligt som en bakgrund till 1900-talets filosofi.

Generöst tilltaget är också den geografiska och kulturella spridningen, liksom urvalet av de filosofer som tas upp. Det breda urvalet av filosofer återspeglas i bokens titel: Filosoferna. Det västerländska tänkandet sedan år 1900. Och det är också på tänkandet som betoningen ligger. Nordin tar upp personer som man inte brukar räkna in i filosofins skrå, såsom exempelvis författaren Thomas Mann (1875–1955), statsvetaren Samuel Huntington (1927–2008) samt teologen och nuvarande påven Josef Ratzinger/Benedictus XVI (f. 1927). På detta sätt öppnas också läsarens blickfält för lite mer av hela den intellektuella miljö som filosofer faktiskt är en del av.

Vad gäller den geografiska och kulturella utbredningen är utblickarna mot syd- och östeuropeiskt tänkande särskilt värdefulla. Här presenteras filosofer som i stort sett är okända i en svensk kontext, och kanske aldrig tidigare ens presenterats på svenska. Bland dessa återfinns exempelvis spanjoren Julián Marías (1914–2004), en lärjunge till José Ortega y Gasset (1883–1955). Marías försökte, som det framställs, förena sin läromästares filosofiska utblickar med sin katolska tro. Han betonade bland annat trons relevans för hela människan, ända ned till hennes biologiska konstitution. Intressant är också skildringen av den filosofiska miljön i det tidiga 1900-talets Ryssland, där Nikolaj Berdjajev (1874–1948) ”omvänds” från marxism till en mer idealistisk filosofi, medan däremot Georgij Plechanov (1856–1918) lägger grunden för den specifikt ryska form av marxism som sedan förs vidare av Vladimir Lenin (1870–1924). Detta bara taget som två exempel ur den stora högen. Olika läsare finner säkert olika tänkare och miljöer som fascinerar, intresserar och kanske också upplevs värda att söka sig vidare kring.

En invändning man skulle kunna göra är att presentationen av varje enskild tänkare blir snuttifierad och därmed går mot förvanskningens gräns. Men en sådan invändning vore malplacerad. Formatet tillåter helt enkelt inte någon längre presentation av varje tänkare, eller diskussioner av olika tolkningar av densamma. Och på det lilla utrymme som varje tänkare får gör Nordin ett mästerligt jobb i att sammanfatta det väsentliga, mot bakgrund av det idéhistoriska sammanhanget. Litteratur för vidare läsning presenteras dessutom i ett fylligt kapitel i slutet av boken.

Men Nordin nöjer sig inte med att presentera de olika filosoferna utan gör också ett försök att dra upp de mer övergripande linjerna för 1900-talets filosofiska och intellektuella utveckling. Boken består av fem huvudkapitel. Tillsammans framställer de den filosofiska utvecklingen under 1900-talet som en vandring genom olika årstider. I denna övergripande berättelse blir det tidiga 1900-talet en tänkandets sensommar, 1900-talets mitt blir olika stadier i höst och vinter, medan dagens situation betecknas som en vårbrytning (även om denna etikett är behäftad med ett frågetecken). På så sätt gör Nordin också det lovvärda försöket att dra upp de stora linjerna i filosofins utveckling under perioden. Detta är som sagt mycket lovvärt, men också mycket vanskligt att göra så här tätt inpå den tid som skildras.

På vilka grunder drar då Nordin upp dessa gränser? En nyckeldikotomi är här nationell/internationell. 1900-talets början ser Nordin som en guldålder för det gränslösa samtalet filosofer emellan, där framträdande filosofer från hela Europa kunde samlas till konferens i Paris, eller där Bertrand Russell (1872–1970) från England kunde ha givande filosofiska brevväxlingar med Gottlob Frege (1848–1925) från Tyskland. Första världskriget ändrade dock mycket av detta. Förutom att kriget rent praktiskt reste hinder för diskussion över nationsgränserna så vände sig också filosoferna i själva sitt tänkande mer mot den inhemska, nationella traditionen och slöt sig för omvärlden. (Detta skeende har Nordin tidigare skildrat, bland annat i boken Filosofernas krig. Den europeiska filosofin under första världskriget.) Inte minst blev klyftan vid över Engelska kanalen, där en kontinental filosofi alltmer kom att skilja sig från en anglosaxisk, analytisk filosofi. Denna trend ser Nordin, om än med vissa signifikanta undantag, hålla i sig under såväl mellankrigstid som under andra världskriget och det efterföljande kalla kriget.

I och med murens fall, och det kalla krigets upphörande, uppfattar dock Nordin en förändring av dessa förhållanden. Som han skriver: i dag går skiljelinjerna inom filosofin inte så mycket mellan olika länder utan mellan olika institutioner på ett och samma universitet. Den filosofiska situationen liknar, ur den aspekten, i dag alltmer den situation som rådde före 1914. Häri ser Nordin också, om jag förstått honom rätt, en filosofins vår, nya möjligheter till gränslös filosofisk diskussion och gränslöst tankeutbyte.

Nordins bok är ytterst värdefull för alla som vill bekanta sig med 1900-talets filosofiska och intellektuella historia. Den är en kulturgärning utöver det vanliga.

Erik Åkerlund är fil.dr i filosofi vid Uppsala universitet.