Manlighet och religion

Lundahistorikern Yvonne Maria Werner har i drygt tio år publicerat och editerat böcker på svenska och engelska kring temat katolicism och kön. År 2004 publicerades Nuns and sisters in the Nordic countries after the reformation – a female counterculture in modern society som ett resultat av ett nordiskt projekt. Därefter var steget knappast långt till ett liknande projekt om kristen manlighet, som resulterat i två böcker redigerade av Werner; den svenskspråkiga rapporten kom år 2008 medan den nu aktuella och utvidgade engelskspråkiga boken utkom år 2011. Verket om kristen manlighet riktar sig liksom Nuns and sisters till en publik som inte läser skandinaviska språk, men som antas ha särskilt intresse av den relativt unga nordiska katolicismen, av relationerna och skillnaderna mellan det katolska och den lutherskt dominerade majoritetskulturen. Det projekt som Yvonne Maria Werner fört till ett lyckosamt slut har haft finansiering från Riksbankens Jubileumsfond. I jämförelse med projektet om ordenssystrar är boken om manlighet mindre nordisk och mera svensk och kontinental.

Det är givet att Werner som själv är katolik haft ett intresse av att lyfta fram aspekter av den av andra forskare förbisedda katolska etableringen och dess band till Rom och kontinentala katolska strömningar. Det vetenskapliga värdet har likväl vunnit på att redaktören inkluderat skribenter som analyserar delar av mest svenska, icke-katolska, strömningar. Och det är ironiskt att just bidragen om manliga katolska ordnar verkar bidra minst till problematiseringen av relationerna mellan manlighet och kristendom, eftersom de verkat inom ett starkt normativt system, som genom kravet på celibatär livsstil syftat till att tömma sexualiteten på dess sociala kraft.

I boken medverkar fjorton författare, som i tretton bidrag täcker en bred variation av problemställningar, material och analysmetoder trots att nästan alla är allmän- eller kyrkohistoriker och tidigare skrivit om religion och kön. Allt tyder på att skribenterna deltagit relativt slumpmässigt utan att uppfylla stränga tematiska krav. En orsak är säkert att antalet forskare som intresserat sig seriöst för det religiösa inte är så många i nordiskt sammanhang. Det är omöjligt att här göra full rättvisa åt de enskilda bidragen, som i sig ofta är innehållsrika men som inte direkt tematiskt hänger ihop med varandra och inte alltid har framsprungit ur ett intresse för manlighet eller manlig könsroll annat än så att alla artiklar handlar om män och religion på ett allmänt plan. Svårigheten att binda samman bidragen teoretiskt eller empiriskt syns möjligen i rubriksättningen. Den säljande huvudrubriken Christian Masculinity syftar troligen på den diskussionen om kulturella manlighetsideal, men det är uppenbart att den påföljande mindre problematiserande och torrare underrubriken bättre beskriver bokens syfte: Men and Religion in Northern Europe in the 19th and 20th Century. Manlighet/maskulinitet visar sig nämligen för den som läst hela boken vara mångskiftande och svårgreppat. Problemet har givetvis varit bekant för redaktören, som försökt skapa sammanhang genom att samla bidragen under avdelningar och underrubriker.

Den första avdelningen handlar om centrala begrepp och teoretiska perspektiv med bidrag av två icke-nordiska historiker, Olaf Blaschke och Callum B. Brown. Blaschke problematiserar, med bakgrund i tyska data, en vanlig uppfattning om att kristendomen feminiserades på 1800-talet och att det så att säga blev omanligt att vara troende. En variant av feminiseringstesen är att kvinnornas deltagande ökade medan männens minskade, en annan variant är att kyrkans symboler och språk blev förkvinnligade såsom då till exempel kulten av Maria intensifierades i den katolska kyrkan. Han hävdar med stöd av tysk kyrkostatistik att det fanns en tendens till ökad kvinnlig dominans i kyrkorna men att könsskillnaderna var betydligt mindre än man allmänt vill påskina. Han hävdar vidare att männen, som tidigare än kvinnorna fick roller utanför hemmet, flyttade ut sin religiositet ur kyrkorna och in i sina samhällsfunktioner. Inte minst var männen aktiva och moraliskt engagerade i den kamp mellan de kristna denominationerna som utspelade sig ca 1830–1960, som Blaschke kallar ”den andra konfessionella eran” (efter reformationen). Det var i Tyskland inte bara fråga om kamp mellan kristna organisationer utan även mellan dessa och judar och frimurare, socialdemokrater, liberaler och materialister. Den katolska kyrkan drev aktivt på att skapa rollmodeller för kristna män i samhället. Feminiseringen av kyrkligheten motsvarades av processer av maskulinisering av religionen på andra arenor till exempel i organisationer, politik och medier. Både den katolska och de protestantiska samfunden skapade och drev organisationer för kristen manlig verksamhet i början av 1900-talet. Enligt Blasche inträffade en ny våg av återmaskulinisering av kristendomen efter andra världskriget då männen förlorade sin auktoritet som familjefäder. Själanöd bland män utvecklades både i det protestantiska och i det katolska Tyskland. När könsstudierna växte till sig på 1980-talet vändes ett nytt bland i historiens bok med ett allt större utbud av manliga, konfessionella och sekulära identiteter. Men enligt Blaschke har forskningen inte förstått sig på den manliga kristna mentalitet som var vanlig fram till 1960-talet.

Callum Brown redogör för den engelska utvecklingen där feminiseringen av kyrkligt deltagande ses som en sekulariserande faktor. Också för honom är 1960-talet en avgörande brytning med starka religiösa traditioner och en tid då även engelska kvinnor började lämna kyrkan. Blaschkes och Browns texter tänktes troligen ha en stimulerande effekt på deltagarna i Werners projekt om manlighet och religion, men det verkar ha gett rätt magert resultat utöver iakttagelsen om re-maskuliniserande fenomen 1830–1960. Även om trenderna kan vara likadana i Norden och i Tyskland eller England finns det betydande nationella och kulturella skillnader som med fördel kunde ha beaktats för analys av manlig religiositet i ett visst nordiskt land. Det hade knappast varit omöjligt att engagera nordiska historiker eller sociologer. Och till exempel sociologen David Martin har visat att ”sekulariseringen” inte ser likadan ut i olika länder eller kulturkretsar.

Del två, som är den största, innehåller fyra bidrag under en rubrik om manliga visioner och kristliga ideal. Analyserna handlar om uttryck för manlig kristendom; Tine Van Osselaer & Alexander Maurits skriver om heroism och jämför holländska jesuiter med den lundensiska högkyrkligheten. Här passar till exempel kulten av Gustav II Adolf in. Marit Monteiro bidrar med en artikel om ett specifikt holländskt fenomen där dominikaner som efter en lång tid med församlingsansvar vid början av 1900-talet sökte sig tillbaka till sina rötter i ett mera betonat ordensliv och tvingades fundera på sin identitet. Anna Prestjan analyserar dödsrunor för svenska lutherska präster åren 1905–1937 och hittar religiösa stereotyper som ofta betonar deras manlighet. David Tjeder skriver om två välkända svenska biskopars, Nathan Söderbloms och J.A. Eklunds, vittnesbörd om sin övervunna troskamp som något specifikt manligt. Tjeders tes ger eko i flera andra bidrag.

Del tre som går under rubriken missionsarbete innehåller artiklar av Erik Sidenvall och Yvonne Maria Werner. Sidenvalls text handlar om en svensk man med arbetarklassbakgrund som genom den frikyrkliga väckelsen engagerades för missionsarbete i Kina under slutet av 1800-talet. Efter utståndna mödor och besvikelser, med en viss hjältegloria, återkommer han till Sverige där han genom arbete i den organiserade frikyrkligheten fullgjorde en klassresa. Werner skriver å sin sida om den tidiga katolska missionen till Skandinavien och tacklar frågor om de manliga prästerna, tillhörande barnabiternas och jesuiternas ordnar, erbjöd ett alternativt manlighetsideal. Svaren är långt ifrån entydiga. Werners artikel visar det problem som gäller flera andra av historikerna, det vill säga svårigheten att destillera och fokusera enbart kristen manlighet när det visar sig att det intressantaste kanske har att göra med relationerna till Rom och det samhälle och den tid man verkar i, personligheter och resurser det vill säga kontexter, strukturer och kulturer.

I del fyra frågar en svensk och en dansk forskare om synen på mäns kristliga fostran. Elin Malmer skriver om den frikyrkliga missionen i svenska armén mellan åren 1900 och 1920, där för övrigt klassaspekten åter betonas, och Nanna Damsholt om Grundtvigs inflytande genom folkhögskolerörelsen i Danmark riktad mot unga bönder. Folkhögskolerektorn Ernst Trier var en stor och inflytelserik idealist.

Del fem är den sista och framstår som den mest överraskande och intressanta. Rubriken som talar om överskridande av könsgränser problematiserar alltså könsdualismen och den historiska ramen är här mindre viktig är idévärlden, som givetvis ökar frihetsgraderna en hel del mot fiktion och filosofi. Litteraturvetaren Inger Littberger Caisou-Rousseau tar sig an Carl Jonas Love Almqvist med Tintomara inom en fritänkarreligiös diskurs, den ateistiske August Strindbergs skildring av Axel Borg i 1890-årsromanen I havsbandet – där religionen trots allt visar sig spela en stor roll – och Selma Lagerlöfs problemtyngde prästman Karl-Arthur Ekenstedt i romanerna om Charlotta Löwensköld och Anna Svärd från 1920-talet. Här ställs frågan om kristen manlighet på sin spets om än i ytterlighetsformer. Anders Jarlert analyserar den tyskfödda svenska drottning Viktorias (1862–1930) ”manliga” och ”monarkistiska” kristendom med hjälp av en brevsamling. Enligt Jarlert var den kristna andaktslitteraturen före 1800-talet könsöverskridande så att även kvinnor kunde identifiera sig med positiva ”manliga” kristna dygder, men att en förändring skedde och ledde till en större uppdelning mellan kvinnor och män allmänt och religiöst (jfr Blaschke). I det sista kapitlet skriver Gösta Hallonsten om den omorientering i synen på könen som delvis ägt rum i den katolska kyrkan – utom ifråga om kvinnliga präster, där sakramentens betydelse och kyrkans ordning/identitet väger emot. Diskussionen om relationen mellan det biologiska och det sociala könet är under utveckling, mycket tack vare kvinnliga forskares insatser. Men man har även vunnit gehör på högsta håll och påven Johannes Paulus II/Karol Wojtyla bidrog väsentligt till tankeutbytet om människans bio-sociala natur i kristet sammanhang.

Susan Sundback är professor i sociologi vid Åbo Akademi.