Akademisk rebell

Det torde höra till ovanligheterna att en fakultetsopponent 53 år efter en doktorsdisputation sammanfattar händelsen i en hel bok. Så har litteraturvetaren Lars Gustafsson i Uppsala gjort och det har varit mödan värt. Det rör sig nämligen om en händelse i maj 1959 som lär fortsätta att leva i det kollektiva minnet bland humanister och samhällsvetare i många generationer än – litteraturhistorielicentiaten, författaren och kulturskribenten Sven Stolpes disputation för doktorsgraden i litteraturhistoria på avhandlingen Från stoicism till mystik. Studier i drottning Kristinas maximer.

På grund av det extremt stora intresset kom disputationsakten att gå av stapeln i en fullsatt universitetsaula med inspelning för Sveriges Radio – en unik händelse som gav stort eko i all dagspress. Svallvågorna från händelsen gav upphov till diskussioner flera år efteråt. Sven Stolpe hade redan då skapat sig ett namn som stridbar och orädd pennfäktare och var på väg att bli en folkkär kändis. Därtill hade han avfallit från det socialt acceptabla genom att konvertera hos benediktinerna i Paris – något som han sällan stack under stol med. Att disputera i ett av liberal ateism och konservativ lutherdom präglat Uppsala blev en utmaning.

I sin bok med roande anekdoter ur sitt liv Låt mig berätta (1970) ger Stolpe i uppsatsen ”Spektakel i Uppsala” sin syn på händelserna i form av kommenterade (och förmodligen redigerade) dagboksanteckningar från tiden för händelserna. Han noterar att han passar på att skriva ihop en avhandling om Kristinas maximer inte därför att han hade ”det minsta gagn av doktorstiteln”, men eftersom han hade så mycket material från förarbetena till sin stora Kristinabiografi och att han på så sätt kunde få tryckningsbidrag till ytterligare en bok som kom att bli ganska torr. Lars Gustafsson visar emellertid genom studium av Stolpes omfattande korrespondens med förläggare och professorer att han i slutet på 1950-talet tvärtom inte bara lekte med utan allvarligt övervägde tanken på en akademisk karriär i förhoppning om en mer stabil ekonomi. Den avgörande inträdesbiljetten till den akademiska banan var att få docentbetyg på avhandlingen.

Vid denna tid sattes betyg på doktorsavhandlingar med en sexgradig betygskala. Detta betyg sattes av den historisk filosofiska sektionen i dess helhet (det vill säga av alla professorer i sammanträde) efter förslag från handledare och intern betygsnämnd. Detta innebar att bland andra historikerna Sven A. Nilsson och Sten Carlsson, ekonomhistorikern Karl Gustaf Hildebrand, kyrkohistorikern Sven Göransson, psykologen Gunnar Johansson och filosofen Ingemar Hedenius var med och beslöt vilket betyg avhandlingen skulle åsättas. I Stolpes beskrivning av händelserna excellerar han i att beskriva många av de inblandade professorernas rigiditet, träaktighet, fördomsfullhet och brist på kompetens – inte minst de här nämnda. Om psykologen Johanssons kompetens att diskutera andlighet och litteratur skrev Stolpe på sitt karakteristiska sätt: ”Vem diskuterar med en (felinställd) tankerobot av modell äldre? (Hans specialitet är bilolyckor.)”

Vid disputationsakten uppträdde Stolpe som en rebell. Tvärtemot den akademiska etiketten var han inte iklädd frack utan den borgerliga förmiddagsdräkten – jacquette. Han hade, som Gustafsson skriver, ett retoriskt övertag. Med sina reptilsnabba och dräpande repliker frammanade han åhörarnas ohöljda förtjusning. Litteraturvetaren Lars Lönnroth har påpekat att det trots allt fanns åhörare som uppskattade ”opponentens envisa och oförvillade saklighet”. Opponenten Gustafsson hade det inte lätt. Han var ung, relativt nydisputerad och detta var hans första uppdrag som fakultetsopponent. Stolpes ämne var mycket komplext och krävde stora språkkunskaper – inte minst i latin och sextonhundratalsitalienska. Och alla aktörer erkände Stolpes osedvanliga grundkompetenser för sitt ämne.

Huvudkritiken mot avhandlingen handlade emellertid om källkritik. Stolpes centrala tes var att drottning Kristina, när hon mot slutet av sitt liv sammanställde sina maximer, rensade ut dem med stoicistiskt innehåll till förmån för dem med ett mer klassiskt kristet tankeinnehåll – ”från stoicism till mystik”. Gustafsson kritiserade Stolpes vaga definitioner av stoicism och kristen mystik men framför allt att maximerna inte går att datera eftersom de endast finns tillgängliga i avskrifter från 1680-talet. Det blev senare den bristande källkritiken som många av de betygssättande professorerna tog fasta på. Vad beträffar dateringsproblematiken har Stolpe fört fram detta problem i sin undersökning. Vad han vill göra är emellertid att med annat källmaterial påvisa Kristinas religiösa utveckling och att det därför inte är märkligt att se hur slutresultatet av hennes redigering blir som det blir. Den övergripande tolkningen av Kristinas existentiella väg var att hon inte konverterade främst av religiösa skäl men att hon småningom mognade till en katolskt kristen.

För att få docentkompetens på avhandlingen krävdes vid denna tid ett AB (Med beröm godkänt). Femton sektionsledamöter röstade för detta betyg på litteraturprofessorernas förslag, fyra röstade för ett lägre betyg. Till saken hörde emellertid att betyget AB skulle vara starkt och inte svagt. Då tolv av dem som röstat för AB enligt protokollet endast gjort det ”med tvekan” blev betyget svagt och sålunda blev en eventuell akademisk karriär försvårad om än inte omöjliggjord. Man kunde kvalificera sig för docentur med ytterligare en bok eller flera artiklar, vilket inte var ovanligt. Att Stolpe samlade ihop sig till detta – tvärtemot vad han senare själv ville låta påskina – pekar Gustafsson försiktigt på.

I presentationen av hur ledamöterna röstade anför Gustafsson de vetenskapliga argument som användes. Av de inblandade aktörerna är det bara Stolpe som betraktas ur fler perspektiv än det strikt vetenskapliga. Utan att gå så långt som Stolpe i sin karakteristik av sina vedersakare hade det varit intressant att få en analys à la den som Pierre Bourdieu gör i sin tänkvärda bok Homo academicus. De som uppträder på den akademiska arenan gör det också utifrån andra positioner än de strikt vetenskapliga: det finns ideologiska hållningar, socialt och kulturellt kapital som skall skapas och försvaras och till och med ekonomiska hänsyn som spelar in. Analysen av Sven Stolpes disputation och dess efterspel skulle med en sådan metod kunna bli ett formidabelt titthål in i det akademiska Uppsala på 1950-talet och inte enbart en nykter beskrivning av vad som ägde rum i det snävare perspektivet. Vilka ambitioner hade opponenten Gustafsson själv utöver de vetenskapliga? På vilket sätt blev opponentskapet en möjlighet att skaffa sig akademiska sporrar? För att bedöma detta krävs måhända att någon annan än aktören själv gör en granskning. Titthålet Stolpe ger förmodligen betydligt mer till förståelsen av det akademiska Uppsala än det samtida fallet med Michel Foucault, vilken av Sten Lindroth avråddes från att lägga fram sin avhandling Histoire de la folie à l’âge classique strax före Stolpes disputation.

Lars Gustafsson kommer i de sista avsnitten av sin framställning in på den intressanta frågan om normkonflikter mellan olika vetenskapliga discipliner: historikernas mer strikta krav på källkritik som regelrätt bevisningskonst kontra litteraturhistorikernas krav på inlevelse och tolkning av vad som är psykologiskt rimligt. Som Gustafsson skriver är en av Stolpes huvudpoänger att den historiska vetenskapens metod ”utesluter allt forskande över det högre människolivet”.

Slutorden i Gustafssons bok sammanfattar väl spänningen mellan två sidor i Sven Stolpe som upsaliensisk homo academicus: ”å ena sidan ambitionen att få bekräftelse som seriös och kompetent forskare, å andra sidan behovet av att hävda rollen som oppositionell outsider, som företrädare för högre forskningsprinciper och avslöjare av metodiskt efterbliven historieforskning och akademiskt ’chronschougheri’.”

Kjell Blückert är docent i kyrkovetenskap och vd vid Ragnar Söderbergs stiftelse, Stockholm.