Gardell om Gud

En bok som kort och gott heter Om Gud är i sig en händelse i svensk litteratur. Läggs därtill att författaren heter Jonas Gardell blir händelsen inte mindre.

Att Jonas Gardell är kristen är bekant och har synts i flera av hans tidigare böcker. Denna bok är den första som har bibeln till enda tema. Det är alltså inte en dogmatik eller en framställning i religionsfilosofi, som titeln kunde föranleda läsaren att tro, utan snarast en populärvetenskaplig bok i Gamla testamentets exegetik. Sannolikt har flera både läsare och recensenter blivit överraskade av detta, och det hade inte skadat om titeln utvidgats till att bli Om Gud i gamla testamentet.

Vad vet då Jonas Gardell om Gud i Gamla testamentet (GT)? En hel del, visar det sig. Mycket går tillbaka på egen bibelläsning, men han har haft god hjälp av vetenskaplig litteratur och har fått boken fackgranskad av professor Fredrik Lindström, Lund, vars bok Det sårbara livet varit en viktig inspiration för Gardell.

Till stora delar är boken ett återberättande av de historiska böckerna i GT. Här påminner den mycket om Alf Henriksons Biblisk historia 1990, men saknar dennes ironiska distans till texterna. Distanserad till bibeln är Gardell ingalunda, han är passionerat engagerad. Säkert hälften av boken består av fylliga citat av bibeltexter enligt Bibel 2000 och redan däri har den ett stort värde. Den kan säkert locka åtskilliga att läsa vidare på egen hand i den nya bibelöversättningen, sådana som annars inte skulle öppna en bibel. Någon enstaka gång citerar Gardell 1917 års översättning, vilket ordentligt noteras.

Men Gardell vill inte enbart referera, han är i hög grad inställd på att värdera. Redan på s. 9 möter ordet ”gudsbild” och det återkommer otaliga gånger. Detta är vad Gardell vill göra: identifiera de olika gudsbilderna i GT, ordna dem kronologiskt och välja ut dem som kan fungera för honom. Detta är tydligen en av hans livs stora upptäckter: det finns många bilder av Gud i bibeln och de uppträder inte på måfå utan är insatta i en historisk utveckling. Vad han vill göra i sin bok är att visa på viktiga sidor av denna utveckling, han vill skriva historien om Gud (och är därmed självfallet inspirerad av Karen Armstrong, men hos Gardell är utgångspunkten mera exegetisk).

I detta syfte visar författaren på olika skikt i de bibliska texterna. Inte utan förtjusning påpekar han motsägelser mellan dessa och att allt inte är känt överallt. Redan på de förs-ta sidorna utropas nästan triumferande att varken psalmförfattarna, Mose eller Abraham kände till Adam och Eva (denna märkliga upptäckt upprepas en gång). Bortsett från att vi ju inte kan veta vad de nämnda historiska gestalterna (om de nu är historiska) känt till över huvud, så är det naturligtvis riktigt att personerna Adam och Eva inte nämns utanför 1 Mosebokens inledande kapitel i det kanoniska GT, men därav följer inte att paradisberättelsen skulle vara okänd i övrigt. En ny norsk avhandling (Terje Stordalen, Echoes of Eden: Genesis 2–3 and Symbolism of the Eden Garden in Biblical Hebrew Literature, 2000) uppvisar tydligt att paradisberättelsen har haft en mycket större betydelse inom bibeln än man ofta räknat med. Det är inte så lätt att vara inläst på hela forskningen i ett så väldigt gebit som det här är fråga om. Gardell menar att berättelsen om förbundsslutet mellan Gud och Abraham (1 Mos 15) skulle vara en mycket ålderdomlig och närmast obearbetad text, men det är nog mycket få som tror det i dag.

Men visst finns det äldre och yngre texter i bibeln och visst finns det motsägelser mellan dem (men inte så många eller så stora som man ofta tror) och visst finns det olika bilder av Gud i GT. Däri har Gardell alldeles rätt. Det är närmast rörande att se hur det gamla frikyrkliga sättet att läsa bibeln som en samling av motsägelsefria orakel har präglat honom och hur den vetenskapligt arbetande bibelvetenskapen kan upplevas som en befrielse. Det är i och för sig glädjande, men man kan fråga sig om det verkligen skall behövas. Jag tog vid läsningen fram min gamla lärobok från realskolan i slutet av 1950-talet (Erik Sjöberg, Bibelkunskap) och fann där just det historiska perspektiv som Gardell upplevt som något revolutionerande nytt. Det enda som saknas i den boken är ordet ”gudsbild”.

Men problemet med gudsbilderna kvarstår. Gardell är som så många andra närmast besatt av gudsbilderna. ”Den monoteistiska guden – om man håller fast vid varje enskild gudsföreställning i bibeln – är en ekvation som inte går ut. Det går helt enkelt inte att kombinera hur många vitt skilda gudsbilder som helst och tro att resultatet skall bli annat än schizofrent” (s. 248). Det är nog så sant, om man nämligen läser GT isolerat utan en fortsättning (judendomen, kristendomen) och utan stöd av den tolkningsgemenskap som – i Gardells fall – kyrkan skulle vara. Men här framstår bibelläsningen som helt individualistisk: något korrektiv i en levande trosgemenskap tycks inte finnas. Kyrkan är för Gardell identisk med hierarki och avgränsningar, och detta syndafall inträffade vid Sinai berg i och med att prästerna insätts av Gud genom Mose. Fortsättningen i Nya testamentet finns inte i denna bok mera än antydd, men lär komma i en senare framställning. Hur den blir kan man undra över. Den kristologi som framförs redan här är adoptiansk: Jesus blir Guds son vid dopet, är det inte vid födelsen.

Perspektivet är vidare inomvärldsligt. Med viss förtjusning noteras att GT inte är så intresserat av livet efter detta (men nog mera än Gardell tror): dödsriket är som det grekiska Hades. Det onda ses som en avspjälkning från Gud, som från början var både god och ond. Här distanserar sig Gardell tydligt från sin teologiske mentor Fredrik Lindström, som uttryckligen avvisar att gudsbilden i GT är monistisk. Inte heller spelar Jobs bok någon större roll i framställningen, liksom inte heller den övriga vishets-litteraturen. Den skulle annars med sin mera avspända gudsbild och sina internationella kontakter ha varit en komplikation i Gardells svartvita teckning, som är beroende av att ta avstånd från Guds vredesutbrott hos profeterna och från att kanaanéerna vigs till förintelse i de historiska böckerna.

Problemet är nog till sist inte att välja mellan olika gudsbilder. Då hamnar man i det som Gardell mer eller mindre tydligt hävdar: Gud finns, ty jag behöver honom. Frågan är i stället: finns det i bibeln en uppenbarelse som är förpliktande för varje tid? På den frågan tycks Gardell vilja svara nej. Det hindrar inte att hans bok är läsvärd som ett tidens tecken och som ett värdefullt bidrag till spridande av bibelkunskap.