Hjälte på kinesiska – eller?

Vad var det egentligen som hände? Och varför? De frågorna kan man ställas inför redan i vardagslivet; kommer man till historieskrivningen är det alltid klokt att utgå från att sanningen är något annat än det som berättades.

Uttryckt i bild kan olika versioner av händelseförloppet skildras med olika dominerande färg. Det är vad regissören har gjort i en fascinerande film som blott alltför lätt kan avfärdas som bara en äventyrsfilm, den kinesiska Hero, i regi av Zhang Yimou.

Vad titeln beträffar vill den svenska filmindustrin gärna få oss att tro att hela världen talar engelska. Ofta förblir amerikanska titlar oöversatta. Värre är när kinesisk film lanseras endast med en engelsk beteckning. Det gällde redan den visuellt attraktiva Crouching tiger, hidden dragon, regisserad av Ang Lee, den film som det är naturligt att jämföra Hero med.

I båda fallen är det fråga om äventyrsfilmer i ett forntida Kina där svärdskonsterna överstiger det fysiskt möjliga – i studion går det med ett utstuderat system av linor och andra hjälpmedel som inte syns på duken. Även den som ogillar underhållningsvåld kan bli helt betagen i dessa framställningar där striden snarare är akrobatisk dans. Anmärkningsvärt nog spelar kvinnor en framträdande roll som svärdsmästare, samtidigt som de är underskönt eleganta i fladdrande siden.

Intrigen börjar med att några lönnmördare står kejsaren efter livet men besegras av berättaren. Den blir allt mer komplicerad, när den första versionen av händelserna förkastas som osannolik av kejsaren och vi får en annan framställning, som i sin tur följs av en tredje version. Syftet visar sig vara att berättaren skall kunna komma kejsaren närmare in på livet än vad som normalt vore tänkbart. Huvudpersonernas motiv och inbördes relationer förskjuts hela tiden, och detta understryks av färgen. Den första långa sekvensen domineras av lysande rött – och kulminerar i ett envig mellan de två kvinnorna, där de gula löven som faller blir allt rödare, alltmedan de två svävar och flyger, medan nästa går i blått, med en rituell strid på den djupblå sjön som höjdpunkt, en strid som utspelar sig enbart i männens intensiva tankar. Sedan får vi en förhistoria i skimrande grönt och till sist en framställning i vitt – vilket är dödens färg i Kina – där det politiska underliggande motivet till hela filmen kommer fram: enheten. Hämnden bör ge vika för att landet skall kunna enas.

De visuella effekterna är en fröjd för ögat och visar vad en högt raffinerad filmkonst kan göra av scener där amerikansk film bara skulle smaska på med mer våld. Det gäller de färgsprakande envigen, där den övermänskliga skickligheten förmedlar kroppens glädje åt sin förmåga och samtidigt anknyter till den disciplin som tar sig andra uttryck i musiken och framför allt i kalligrafin. Det gäller också stridsscenerna. Kraft och behärskning utmärker alla scener med hären, särskilt effektfullt när bågskyttarna skjuter iväg sina pilar som ett moln mot himlen och de tränger in i alla väggar skälvande nära varandra.

Även underdriften fungerar, de scener där ett ansikte i närbild är stilla och vi bara anar allt av lidelse som döljer sig under ytan. Här finns en intensitet, en utstrålning som man bara önskar sig till exempel i filmerna efter Tolkiens berättelse om Ringen.

En film att njuta av men också att tänka över; vi får inte heller den slutgiltiga sanningen om de fyra lönnmördarna – i varje fall kan man undra över kejsarens beslut att kasta sitt eget svärd till den man som har tänkt ut detta system, som kinesiska askar, av motiv dolda i andra motiv.

Framgångsrik underhållning rör vid de djupa skikten i åskådarens själ och kan därför också ta upp de stora frågorna om värderingar och sanning, om regissören själv vågar. Kanske är det han som är titelns egentlige hjälte.