Inför resan genom livet

”Det utgör en stor skillnad om man tror att människan är i grunden god eller om man tror att hon i grunden är ond och inte går att lita på.”

Så slutar förordet i Inför resan genom livet av Thomas H. Groome. Boken vänder sig till dem som på ett eller annat sätt är involverade i uppfostran och undervisning. Det är ingen handbok – långt därifrån – och definitivt ingen metodbok. Kanske kan den bäst beskrivas som en utvecklingsbok.

Utgångspunkt och styrinstrument för boken är författarens övertygelse att lärarens grundläggande värderingar är avgörande för undervisningens värde. En lärare som tror sig ha elever med god vilja undervisar på ett annat sätt än en som tror sig ha att göra med helt fallna individer. Men inte bara det. Lärarens ständiga brottning med sin egen tro är förutsättningen för att hon/han skall kunna leda eleverna till en egen levande tro. Den som vill bli en bättre lärare måste utveckla sin egen spiritualitet. Bokens syfte är därför att ”stimulera till filosofiska och andliga reflektioner hos lärare, föräldrar och andra som formar unga”, något som avspeglar sig i bokens själva struktur.

Struktur

Vart och ett av de tio kapitlen inleds med en djupdykning i någon väsentlig trosfråga. I ett kapitel utvecklas ett förslag till en katolskt kristen människosyn. I ett annat presenteras en sakramental syn på världen som en mötesplats mellan Gud och människa. I ytterligare ett annat analyseras hjärtats oro i dess längtan till Gud, osv.

Ofta åtföljs djupdykningen av ett avsnitt med uppbyggelse ”för pedagogens själ”: en reflektion över vad den inledande teoretiska analysen kan få för konsekvenser för lärarens eget andliga och ”världsliga” liv. Det är alltså ledarens personliga utveckling som står i centrum. Riktlinjer för undervisningen diskuteras dels i de nämnda avsnitten, dels i särskilda pedagogikavsnitt, men de presenteras inte som fristående undervisningsmetoder utan som målsättningar vilka växer fram organiskt som en konsekvens av de föregående resonemangen. Att läraren till exempel skall uppmuntra barnens sinne för estetik och fest beror inte på att det skulle vara en effektiv undervisningsmetod utan är en konsekvens av den sakramentala syn på världen som presenterats tidigare i samma kapitel.

Varje kapitel avslutas med ”frågor att fundera över”, men sådana avsnitt finns också här och var på andra ställen i texten. Det är frågor i texten som uppmuntrar till reflektion över den egna tron och livshållningen, till exempel: ”Redogör för några av de insikter du fått genom din dialog med det här kapitlet.” Men även det egna tänkandet skall undersökas: ”Vad kan du säga om orsakerna till din egen attityd?”

Det handlar alltså om stimulans till bearbetning av den egna spiritualiteten men denna bearbetning leder ofta fram till reflektion även över undervisningen ”Summera dina egna reaktioner på en sakramental kosmologi. […] Kan du se några konsekvenser för undervisningen?”

Grundstenar

Groomes bok präglas av en pedagogisk syn som bärs upp av tre grundstenar: utveckling, möten och reflektion.

Tron är ingenting man tar till sig en gång för alla. Trons liv är en utveckling. Det gäller inte bara individens tro utan även kyrkans. Kyrkan leds av Guds ande genom historien och växer i tro och i förståelse av sin egen gemenskap. I undervisningen, liksom i ledarens egen utveckling, handlar det om ett ständigt växande. Tron skall prövas och ställas i relation till livet och till traditionens texter. Trons utveckling sker på så sätt genom olika slags möten: med människor, med bibelns texter, med de egna erfarenheterna och med Gud.

I dessa möten kan den reflektion ske som är nödvändig för insikten och växandet. Det är genom kritiska samtal med andra som man kan formulera sin tro och undersöka dess konsekvenser. Även mötet med Guds ord kräver reflektion. ”Guds ord måste ständigt ’idisslas’ och tolkas med tanke på vad Gud vill uppenbara nu, idag, i människors liv och medvetande” (s. 100). Detta idisslande menar Groome måste ske tillsammans med andra.

Ytterligare en grundsten kan identifieras. Den är snarast ett resultat av de andra. Det är de beslut som växer fram ur reflektionen. Groome menar att den ökande insikten leder fram till beslut som måste fattas. ”Vad blir konsekvenserna av det här?” inleder en frågesvit som fortsätter: ”Vilka förändringar kan vi göra som passar?” Men ofta formulerar sig Groome mera rakt på sak: ”Formulera det underliggande sociala perspektiv som finns närvarande i ditt arbete som lärare; kommer du som lärare eller förälder fram till några nya beslut genom din sammanfattning.”

Även i mötet med de unga menar Groome att frågan om beslut bör kunna ställas. Det kan åstadkomma just den utmaning som gör tron konkret.

Kritisk reflektion

Groomes tänkande blir särskilt tydligt i kapitel fem som handlar om den kristna/katols-ka traditionen. Det här är ett centralt kapitel och det blir tydligt vilken skillnad Groome gör mellan att förmedla en tradition respektive att hjälpa eleverna att göra traditionen till sin egen. ”Det handlar inte om att undervisa ’uppifrån’ utan om att underlätta ett möte, där de unga och traditionen är de främsta aktörerna.”

Groome tar avstånd från två vanliga sätt att närma sig traditionens texter: traditionalismen, som innebär ett passivt återgivande av tankar, och ett mera aggressivt där man närmast dissekerar texterna utan att låta sig utmanas av dem. I stället rekommenderar han ett tredje sätt där mötet med texten får formen av en relation, där man gör texten levande genom att ställa sitt eget liv inför den. ”Vad hör du texten säga till ditt eget liv? Hur svarar du? Vad har du kommit fram till efter det här mötet?” är exempel på frågeställningar som Groome låter sina elever ta med sig in i textstudiet.

Groome är knappast någon revolutionär. Det är den traditionella katolska traditionen som han vill att de unga skall möta. Men – och det är inte förhandlingsbart – de måste möta den med sina egna tankar och sitt eget liv. De unga skall ges möjlighet att ifrågasätta texten och ifrågasätta sig själva med hjälp av den. De skall få hjälp att tolka texten utifrån sitt eget liv (och sitt eget liv utifrån texten) och låta sig förändras av den.

Detta är vad Groome kallar en kritisk läsning av texterna, en läsning som han menar är nödvändig om man skall bli delaktig av traditionen och inte bara ta den till sig som något gammalt och dött.

På samma sätt som han uppmanar till en kritisk analys i undervisningen betonar Groome att läraren måste fördjupa sin egen förståelse för traditionen och växa djupare in i den för att kunna hjälpa barnen/ungdomarna att ta till sig den. Och så är vi tillbaka till inledningen: Vill man bli en bra andlig lärare måste man i första hand vitalisera och fördjupa sin egen tro.

En viktig bok

Jämfört med den amerikanska originaltexten är den svenska versionen kraftigt förkortad. Ylva-Kristina Sjöblom har gjort både sammandrag och översättning på initiativ av Katolska Pedagogiska Nämnden. Den lanseras också av KPN som en användbar bok för kateketutbildning och värdefull läsning för alla som arbetar med undervisning.

Min positiva uppskattning av boken har väl framgått av texten. Visst har den svagheter. En del är tekniska: rubriksättningen är t.ex. inte konsekvent vilket kan leda läsaren vilse i tankegångarna. Andra går mera på djupet: personligen tycker jag att vissa frågeställningar får en alltför lättvindig behandling, t.ex. när Groome på tal om förhållningssättet till olika åsikter hävdar att ”Katolsk tradition karaktäriseras av ’både-och’ snarare än av ’antingen-eller’.” Det beror nog i hög grad på vilka åsikter det gäller och vem som bedömer traditionen.

Detta är detaljer. Helhetsintrycket är en bok som är genomtänkt och konsekvent men framför allt viktig i sin betoning av att

undervisningen skall bygga på en genomtänkt syn på människan, världen etc. För att bli en bra lärare måste man alltså arbeta på sin egen andliga utveckling snarare än söka undervisningsmetoder och tips.

Växandet i tron är något annat än att till-ägna sig lärosatser och rutiner. Vare sig det gäller barn, ungdomar eller vuxna måste texter och tankar konfronteras med livserfarenheter. Möten och reflektion är hörnstenar i trons utveckling.
.