Jesusdebatten – en återblick

Jesusdebatten i Svenska Dagbladet blev ett ovanligt inslag i svensk dagspress. Under en lång tid har Jesus varit en person man inte talar om, men nu kom han i centrum för en diskussion där olika uppfattningar bröt sig mot varandra. Den ibland hetsiga tonen visade hur Jesus är i stånd att engagera många ibland oss långt utanför de bekännande kristnas krets. Här gick verkligen den gamle Symeons profetia i uppfyllelse, att Jesus skall bli ”till ett tecken som väcker strid, för att mångas innersta tankar skall komma i dagen” (Luk 2:33, 35).

En tidningsdebatt är inte bästa forum för att tala om så subtila och komplicerade frågor som Jesu roll i mänsklighetens historia. Kravet att kunna komma med snabba och precisa svar ger inte utrymme för ett samtal på djupare nivå, och många missuppfattningar låg nära till hands. Somliga bidrag kunde ändå ge en oväntad blixtbelysning av vad Jesus betyder för den enskilda männi-skan. Jag tänker då särskilt på Vilgot Sjömans starkt personliga inlägg.

Vad som ibland tycktes förvirrande var att debatten samtidigt handlade om flera olika frågor. Förutom om Jesu person och betydelse rörde sig debatten till stor del om religiösa utsagors sanningshalt. På visst sätt blev detta en senkommen aktualisering av den nu avslutade Hedeniusdebatten. En avgörande skillnad var att diskussionen denna gång försiggick i ett postmodernt andligt klimat, där varje påstående med sanningsanspråk kan ifrågasättas. I dag förskjuts gärna debatter från utsagors sanning till företrädarnas dolda motiv. I vems eller vilkas intresse påstår man att något över huvud taget är sant? Detta debattklimat kom tydligt i dagen och resulterade också i en del onödiga personangrepp och försök att moraliskt diskreditera meningsmotståndare.

En tredje fråga som sammanhänger med de båda föregående är hur vi i dag skall förstå bibeln. I vilken mening är bibliska utsagor sanna? Och främst av allt: hur skall vi förstå bibelns utsagor om Jesus? Frågor om bibelsyn har länge varit aktuella inom Svenska kyrkan. De har sedan länge handlat om kontroversiella ämnen, vilket har lett till en olycklig polarisering inom kyrkan. Ärkebiskop K. G. Hammar rörde sig uppenbarligen i dessa tankebanor, när han uttryckte att debatten hade klarlagt två skilda ståndpunkter. Han syftade då å ena sidan på sin egen ”poetiska” förståelse av bibelordet och å andra sidan på de meningar han gärna uppfattar som fundamentalistiska. En sådan dikotomi innebär naturligtvis en otillbörlig förenkling. Läste man debattinläggen noggrant kunde man där finna ett helt spektrum av olika åsikter och infallsvinklar.

Biskop Anders Arborelius’ och pastor Sten-Gunnar Hedins inledande manifest var ett ovanligt exempel på ekumenisk samverkan, men missuppfattningen låg nära till hands att de båda hade en gemensam syn på bibelordet. En del debattdeltagare tycks ha uppfattat den katolska ståndpunkten som något slags konservativ protestantism. Att så inte är fallet klargjorde biskopen helt tydligt i sin avslutande intervju, men då hade en hel del missförståelse redan passerat revy i tidningen.

Katolska kyrkan och frikyrkligheten förenas i sin tro på Jesus som en levande verklighet och avvisar därför den agnosticism som har fått ersätta tron hos många i dagens Sverige, också i vissa kyrkliga kretsar. Detta var också anledningen till att det gemensamma uttalandet skrevs. Men grunderna för de båda undertecknarnas tro var helt säkert olika, och detta måste i klarhetens namn påpekas. I grunden gäller det skillnaden mellan katolsk och protestantisk bibelsyn.

Man kan ta sin utgångspunkt i en fråga som brukar kunna fungera som en vattendelare: Är Jesus viktig därför att det står om honom i bibeln, eller är bibeln viktig därför att den vittnar om Jesus? Den som svarar ja på den första frågan har ett tydligt protestantiskt synsätt, den som svarar ja på den andra har ett lika tydligt katolskt (eller ortodoxt). Naturligtvis finns det många nyanser och mellanlägen mellan dessa båda sätt att uppfatta Jesus och bibeln, men i grund och botten rör det sig om två skilda synsätt. De delar de kristna i två läger, och dessa är helt andra än de som ärkebiskop Hammar tänker sig.

Protestantismen bygger sin tro på bibeltexten. Den kan inte ifrågasättas, men i stället är tolkningen tämligen fri. Äldre protestantism (som luthersk ortodoxi) bar med sig en stor del av den tidigkristna och medeltida bibeltolkningen i sitt bagage, sådan den finns uttryckt i de gamla trosbekännelserna. Men den proklamerade friheten medförde snart att nya och avvikande tolkningar kom till, ofta starkt kontroversiella. Detta ledde till olika splittringar, och nya kyrkor och samfund bildades. I Sverige såg däremot den lutherska enhetskyrkan till att avvikelserna inte överskred vad den ansåg tillbörligt.

Genom 1800-talets liberalism och individualism kom den enskildes rätt att själv tolka bibeln i fokus. Var och en hade nu möjlighet att i frihet skapa sin egen bild av Jesus, och ofta såg man honom hellre som en morallärare än som Guds son. Fundamentalismen – som är ett 1900-talsfenomen av amerikanskt ursprung – var i sin tur en reaktion mot denna fria tolkning. I konservativa kretsar menade man, och menar alltjämt, att bibeltexten har en klar och fixerad innebörd, och att den därför inte behöver någon tolkning alls utan enbart utläggning. I dessa kretsar talar man gärna om ”bibeltrohet”. Man uppfattar med andra ord sin egen bibeltolkning som den ”trogna” och korrekta, fastän bibeltolkningens riktighet inte går att objektivt fastställa. Det finns till exempel inga klara bevis för att en luthersk bibeltolkning skulle vara ”riktigare” än en baptistisk.

Eftersom det inte finns någon utomstående instans som kan avgöra vilken tolkning som skall anses vara den rätta måste det med nödvändighet finnas en mängd olika tolkningar i en protestantisk kyrka, särskilt i folkkyrkor med ett brett medlemsunderlag. I detta har ärkebiskop Hammar rätt. Däremot är det obestridligt att han har drivit sin egen personliga linje utan att ta hänsyn till de olika former av bibelsyn som finns bland dem han har ansvar för. Detta hör hemma i ett större sammanhang. Svenska kyrkan har under de senaste årtiondena haft ett liberalteologiskt ledarskikt, som med maktmedel har sökt marginalisera andra åskådningar. Den fria bibeltolkningen är alltså inte oproblematisk, särskilt inte inom en kyrka där det finns tydliga maktstrukturer.

Den katolska (och ortodoxa) synen på Jesus har en helt annan utgångspunkt. Redan in-nan katoliken har öppnat sin bibel vet han att han tillhör den kyrka som Jesus har grundat, och att varje medlem i denna kyrka genom dopet är förbunden med Honom som är både Gud och människa. Varje dag firas mässan i katolska kyrkor, där brödet och vinet förvandlas till Kristi kropp och blod, och de troende får del av honom. Böner och sånger uttrycker kärleken till Jesus. Guds moder Maria är föremål för särskild vördnad, och man ber dagligen om hennes förbön. Ofta heter det att Jesus bor i den enskilde troendes hjärta. Det är alltså helt omöjligt att tänka bort Jesus eller Maria ur den katols-ka tron, och detta kan inte rubbas av några nya texttolkningar.

Bibeltexterna spelar en väsentlig roll som vittnesbörd om Jesus, och man läser dem i varje gudstjänst, men kyrkan är inte byggd på dem. Jesus författade aldrig några heliga skrifter, men däremot kallade han sina lärjungar till det som sedan skulle bli den katols-ka kyrkan. Ur denna kyrka har evan-gelierna och de övriga nytestamentliga skrifterna sedan sprungit fram. Nya testamentet är den katolska kyrkans främsta trosdokument, men det har inte någon existens oberoende av kyrkan. Denna grundsyn medför att katolska kyrkan är långt mindre sårbar inför nya bibeltolkningar och kan ha en ganska tolerant inställning till bibelforskningen.

Pingstvännerna och besläktade karismatiska rörelser utgör ett särfall. De har en protestantisk grunduppfattning, och de kan vara strikt fundamentalistiska. Men de bygger inte sin tro enbart på texttolkning utan i lika hög grad på Guds ingripande i nuet, i andeburna predikningar, i helbrägdagörelser, profetior och tungomålstal. I gudstjänster och bönemöten är Jesus själv närvarande och verkar genom sin Ande. I denna nutidsaspekt finns en tydlig överensstämmelse mellan pingstvännernas tro och katolsk respektive ortodox syn på Jesus, trots andra inbördes skillnader. I båda fallen betraktas Jesus som en upplevd realitet och kan inte reduceras till att bli en litterär figur.

Insikten om att den kristna tron inte enbart handlar om texttolkning utan om människor och deras historia ger anledning att på nytt reflektera över den omdebatterade sanningsfrågan. Det råder inte minsta tvivel om att kristna genom historien har uppfattat Jesus som en verklig person och bejakat tron på hans övernaturliga födelse, hans lidande, död och uppståndelse. Martyrerna gick inte i döden för något slags poetiska känslouttryck, inte heller de missionärer som med livet som insats förde evangeliet till nya länder. Människor – präster, lekmän eller ordensfolk – som har levat ett strävsamt liv i tron på Kristus, som har burits genom sitt personliga lidande tillsammans med honom, och som har avslutat sitt liv i hopp om att nu få möta honom – de har självklart uppfattat Jesus som en existerande, verklig person. Man kan ur postmodern synpunkt förklara att de alla hade fel, men man kan inte komma ifrån att detta var deras övertygelse om Jesus.

Den tro på Jesus Kristus som den kristna kyrkan bekänner sig till är självklart olik matematisk eller naturvetenskaplig sanning. Den har kommit genom uppenbarelse och inte genom mänsklig bevisföring, och dess sanning står inte omedelbart klar för alla. ”Tron är grunden för det vi hoppas på, den ger oss visshet om det vi inte kan se” (Heb 11:1). Trons visshet är sprungen ur mötet med Kristus, men den är för den skull inte mindre viss. Att den kristna tron är något hypotetiskt och ovetbart kan väl sägas av icke-troende, men för den kristne kan trons övertygelse vara total.

Tron på uppenbarelsens sanning är inte enbart ett intellektuellt försanthållande. Den ses som en gåva, och den träffar människan på hennes allra djupaste nivåer. Den berör henne emotionellt och existentiellt, och tar sig ofta uttryck i diktning eller konst. Tron är ingen teori utan en livstolkning, där kunskapen om vem Kristus är får belysa hela vårt jordiska öde, enskilda människors lika väl som hela mänsklighetens. Detta är ett mysterium, där Guds nedstigande i vår tillvaro möter vårt eget livs gåta och kastar ljus över vägen. Också där allting tycks dunkelt bär man med sig förvissningen om att detta ljus en gång skall lysa fram i full klarhet.

Trons sanningsanspråk och dess personliga och existentiella aspekter står därför inte i motsättning till varandra. Så kan det tyc-kas när argumenten spetsas till i en flyktig debatt, men i längden finner man att de båda förutsätter varandra. Det är en sådan fördjupning som behövs när debatten nu väl är över.