av MARCUS LOEWE
Kinas kommunistparti är det största och mäktigaste partiet på jorden och utger sig sedan 70 år tillbaka för att ena landet. Och utifrån sett är Kina verkligen homogent. I verkligheten är det kinesiska samhället ändå splittrat. Några, bland dem många intellektuella, hoppas att detta diktatoriska parti snart ska avgå och ge utrymme för en demokratisk process, likt den som inleddes redan i slutet av 1980-talet. Andra anser att endast ett sådant starkt parti kan hålla samman det väldiga landet. De hänvisar till det ekonomiska uppsvinget under de senaste 40 åren och fruktar att det skulle utbryta kaos om partiet förlorade kontrollen. Denna uppfattning delas delvis även av dem som egentligen inte är nöjda med den nuvarande ledningen, och som det finns många av även inom partiet. Till och med dessa stöder likriktningen av partiet och har exempelvis ingen förståelse för de pågående protesterna i Hongkong. Kina skulle ju kunna brytas sönder, menar de.
Sprickan mellan regimtrogna och kritiker går genom hela samhället – och även kyrkan. En del av de kristna samarbetar med den nya regimen, framför allt genom den 1957 grundade Patriotiska föreningen, som är en institution inom den statliga religionsbyrån, som utövar kontroll över den katolska kyrkan. En annan del av de kristna försöker däremot att hålla kyrkliga församlingar fria och att ha så litet kontakt som möjligt med de officiella institutionerna – på protestantiskt håll finns ”huskyrkorna” och på katolskt håll ”den underjordiska kyrkan” eller ”den inofficiella kyrkan”. När det gäller de katolska kristna har det hittills alltid varit denna underjordiska kyrka som åtnjutit Vatikanens stöd: Rom förbjöd uttryckligen under flera decennier kinesiska katoliker att gå med i den regimtrogna Patriotiska föreningen, vars motto var och fortfarande är ”Kinas katolska kyrkas oavhängighet”. Patriotiska föreningen har som mål att inte påverkas av något som helst inflytande utifrån – och med det menas framför allt inget som helst inflytande från Rom. Många katoliker respekterade det tidigare påvliga förbudet och vägrade att samarbeta med myndigheterna – och dömdes ibland för detta till många år i arbetsläger.
Överens om principen ”oavhängighet och autonomi”
Men nu tillämpar Vatikanen en ny Kinapolitik: i september 2018 slöt Rom en preliminär överenskommelse med den kinesiska ledningen om biskopsutnämningar. Den reglerar tillsättandet av nya biskopar i samförstånd med Peking och innefattar även ett erkännande i efterhand av kinesiska biskopar som har vigts utan påvens tillstånd. Så sent som i juni i år rekommenderade Vatikanen inom ramen för nya ”pastorala riktlinjer” alla katolska biskopar och präster i Kina att registrera sig hos myndigheterna. Vid en sådan registrering måste varje sökande bland annat förklara att man accepterar principen om ”oavhängighet, autonomi och självförvaltning för kyrkan i Kina”. Det är en kursändring, vars omfattning endast går att förstå mot bakgrund av Kinas historia.
Den officiella kinesiska historieversionen är att den katolska kyrkan i Kina alltid har styrts utifrån (ritstriden under 1600- och 1700-talet) och efter 1842 (slutet av det första opiumkriget) varit en ”imperialistisk angripare”. Den inofficiella historieversionen är att kyrkan sedan länge systematiskt förtryckts av kinesiska härskare och inte har kunnat utvecklas. Den senare är den regimkritiska underjordiska kyrkans bild av historien. Minnet av ”martyrgenerationen” är här än i dag betydelsefullt: kristna vars föräldrar eller släktingar lidit mycket under de svåra åren (under 1950-, 1960- och 1970-talet) är snarare regimkritiska. Två regioner där de kristna står under särskilt hårt tryck sedan 1940-talet är Baoding och Xuanhua (båda i Hebeiprovinsen). I dessa regioner känner sig därför många katoliker missförstådda på grund av påven Franciskus nuvarande politik.
Att det fanns (och finns) många martyrer i Kina är ett faktum. År 1949 när folkrepubliken Kina utropades fanns det cirka 3 miljoner katoliker i landet. Hur många av dem som sedan fick genomlida oförrätter – hundratals, tusentals – kommer likväl aldrig att avslöjas, eftersom regimens officiella ideologi hela tiden placerade kyrkan i angriparrollen (under slagord som imperialism eller kolonialism). Man vill inte höra talas om offer. Ända fram till i dag får exempelvis böcker som handlar om Boxarupprorets (1900) oskyldiga offer inte ges ut i Kina. Och om kristendomsförföljelsen efter 1940-talet får det naturligtvis tänkas och skrivas ännu mindre.
Ett exempel på vilka uttryck som censuren tar sig: En kvinna, som skrev en bok om en fransk jesuitmissionär under det tidiga 1700-talet, råddes av förlaget att inte skriva om ”präster” i Kina, av omtanke, annars skulle den statliga censurmyndigheten kunna förbjuda publiceringen. Det var även nödvändigt att undvika ordet ”kyrka”. Därför bytte författaren namn på ”Nordkyrkan” i Peking (Beitang) till ”Nordhallen” (Beijguan) och ”Sydkyrkan” (Nantang) till ”Sydhallen” (Nanguan). När det handlar om religion är Kinas censur fortfarande särskilt sträng, även om många bedömare hoppas att detta inom de närmaste två, tre åren skulle kunna förändras något.
Tiden efter 1980 fick kyrkan ett visst spelrum. Regimen försökte naturligtvis hela tiden att om möjligt knyta alla kyrkliga personer och aktiviteter till den officiella Patriotiska föreningen för att därigenom få kontroll. Dessa ansträngningar har intensifierats under de senaste åren och då även med hjälp av nya medier. Överenskommelsen med Rom om biskopsutnämningarna innebär också att regimen indirekt erkänner påven som partner, vilket inte var fallet tidigare. Å andra sidan upplever några (många?) inom den icke-officiella kyrkan att Rom här kanske har gått för långt och i praktiken övergivit den underjordiska kyrkan.
Detaljerna i överenskommelsen har inte offentliggjorts, därför är det också mycket oklart vad som egentligen har avtalats. Påvens grundlinje tycks dock vara mer samarbete med de officiella organen, även med Patriotiska föreningen, för att ena kyrkan.
På många ställen har denna linje fullt ut genomförts på ett konstruktivt sätt. Det finns en eller två byar i Baoding (Hebeiprovinsen) där troende och präster från båda sidor (den inofficiella och den officiella kyrkan) har försonats. Även stiftet Funing/Mindong med den vid det här laget av Rom godkände biskopen Vincent Zhan Silu tycks vara på väg mot en försoning, även om trycket från de lokala myndigheterna och det odiplomatiskt självsäkra tonfallet från biskop Zhan har ställt till en del elände.
Bara tomma slagord? Allt endast en ren formsak?
Det är i dag svårt att säga i vilken omfattning kristna i Kina stöder den ateistiska regimen i Kina. Man kan endast i begränsad omfattning uttrycka en viss kritik, och de flesta kineser är mycket försiktiga. De vågar sällan tala öppet. Ett exempel: en gammal katolsk ordenssyster i Peking, som efter 1980 också innehaft ett politiskt uppdrag, skrev en självbiografi. I denna fördömer hon med klara ord kulturrevolutionen, men inte dess upphovsman, ordförande Mao (1893–1976), som än i dag vördas som en gud i sin hemprovins Hunan. Mot bakgrund av detta kan man endast i privata samtal få veta något om vad kinesiska katoliker i dag verkligen upplever och anser. I sådana samtal hör man till exempel att biskop Joseph Shen Bin, ordföranden för den kinesiska biskopskonferensen och för Patriotiska föreningen, vid ett tillfälle ska ha yttrat att han ”enkelt skulle kunna instämma i alla slagord som krävs av honom” för att utverka ett visst handlingsutrymme för kyrkan. Ett ”villigt språkrör” för deras slagord: det är den idealiska rollen för kyrkan i partiets ögon. Man vet i praktiken att många kineser inte tror alltför mycket på de slagord som man måste instämma i. Är det alltså bara fråga om en ren formsak? ”Självständig kyrka”, ”inget utländskt inflytande” – är det endast tomma slagord? Och vad anser biskop Shen Bin egentligen? De underjordiska präster som värjer sig mot att registrera sig hos Patriotiska föreningen kämpar egentligen för denna inre frihet, för ärlighet: de vill inte bara instämma.
Ett annat problem är naturligtvis den effektiva kontrollen. Den som en gång gått med i Patriotiska föreningen måste också låta sig styras av den, i fråga om vad man får och vad man inte får göra, exempelvis vilka katekumenkurser som ska hållas och vilka inte. Dop, kyrkobyggen, utlandsresor – allt kontrolleras och begränsas eventuellt. Nyligen ville en grupp katoliker från Hebei resa till Korea. Myndigheterna hade fått veta att den föregivna turistresan i verkligheten var planerad som en vallfärd till några kyrkor i Korea. Utresan förbjöds.
Det är svårt, näst intill omöjligt, att få tillförlitlig information om omfattningen av det förtryck som den underjordiska kyrkan i Kina tvingas utstå. Man hör alltid bara enskilda episoder, som förmedlar en aning om helheten. Precis som de många protestantiska huskyrkorna blir även katolska underjordiska församlingar i vissa regioner delvis upplösta med våld, som exempelvis några mindre församlingar i Qiqihar i slutet av 2018. På andra platser är myndigheterna mer toleranta. De känner väl till mindre, inofficiella församlingar, men så länge dessa inte växer sig alltför stora låter man dem vara. En tankeställare är också fallet med den unge, icke-officielle prästen Wei Heping, som i november 2015 påträffades död. Han hade försökt att agera provinsövergripande och att organisera underjordiska församlingar. Hans död är än i dag ouppklarad. Det cirkulerar rykten om att han skulle ha mördats på order uppifrån.
Sedan 2010 känner jag en underjordisk präst, som jag ofta kunde träffa i Peking. Han kommer från Hebeiprovinsen. Han är väldigt vetgirig och har deltagit i språkkurser (bibliska språk). 2013 grundade han en kyrklig församling i en stad i Hebei och har vid upprepade tillfällen rapporterat om sitt framgångsrika pastorala arbete. Han vill inte samarbeta med den officiella kyrkan, eftersom han tillhör stiftet Baoding, där motviljan mot Patriotiska föreningen är särskilt stor. Myndigheterna har tills vidare trots detta tolererat hans församling. Men sedan 2017 har regeringens tryck på prästen att registrera sig ökat. Folk från kommunistpartiets enhetsfront har besökt honom allt oftare för att försöka övertyga honom om att gå med i Patriotiska föreningen. Då skulle han kunna arbeta vidare som präst legalt.
Vid ett möte i slutet av 2018 sade han till mig: ”De blir alltmer påträngande. De har naturligtvis order uppifrån och är tvungna att göra det. Men jag hävdar alltid att jag är en fri medborgare och att ingen kan tvinga mig att gå med i en förening. Jag är ju redan katolik och präst. Varför skulle jag gå med i ännu en förening?” Tidigare hade han också alltid varit fylld av tillförsikt och menat att det aldrig skulle kunna inträffa att påven i ett fördrag skulle erkänna irreguljärt vigda biskopar, det skulle strida mot påvens egna intressen. Lika besviken var han nu över att påven hade gått så långt. ”Synd att påven inte förstår situationen tillräckligt bra.” Prästen har ofta talat om risken för att den underjordiska kyrkan en dag skulle kunna klassas som en ”ondskefull sekt” (xiejiao). Det skulle vara förödande. Det skulle föra med sig tvångsinterneringar och omskolningsåtgärder.
Vårt möte i slutet av 2018 var senaste gången jag såg honom. Sedan dess har jag inte hört någonting om honom. Jag antar att han blev fördriven från sin kyrka för att bedriva studier (läs: hjärntvätt) och inspärrad på något hotell eller satt i husarrest, vilket ju ofta sker. Förhoppningsvis lever han fortfarande, och förhoppningsvis kan han på något sätt uthärda regimens psykiska påtryckningar. Han är cirka 45 år gammal. Hur många präster som han finns det i Hebeiprovinsen, och i andra provinser? Det är svårt att säga.
Prästernas dilemma
Klart är att Vatikanens nya kurs gentemot Kina har ställt prästerna inför ett svårt val. Visserligen hävdar Vatikanens nämnda nya pastorala riktlinjer för Kina från juni 2019 att den kinesiska kyrkans så kallade oavhängighet, som den proklameras av Patriotiska föreningen, ju inte är en absolut oavhängighet och att man därför lugnt kan skriva under på motsvarande krav. Påven vill inte framtvinga någon ”samvetstortyr”. Men i praktiken är den nuvarande situationen just detta: vägrar en präst att samarbeta med myndigheterna ökar regimen bit för bit trycket ända till att hota med att helt stänga icke-officiella församlingar. Men accepterar prästen de statliga riktlinjerna riskerar han att helt tappa ansiktet inför sina troende, något som kan leda till en stigmatisering.
Speciella situationer i de aktuella stiften kan ytterligare förstärka detta dilemma. Ärkestiftet Fuzhou leds exempelvis av en ärkebiskop som är mycket gammal och som inte längre är tillräckligt handlingskraftig för att kunna ena de många prästerna i umgänget med regimen. Ärkebiskopen av Lanzhou, Joseph Han Zhihai, däremot, vigdes år 2003 i hemlighet till biskop, och den kinesiska ledningen vägrade att godkänna honom. Efter en lång tvekan godtog biskop Han den 10 november 2017 ett erbjudande från regimen och blev officiellt installerad som biskop. Detta innebar naturligtvis ett erkännande av Patriotiska föreningen och av regeringens politik. Vad man länge fruktat inträffade också efter detta: en grupp präster, cirka en tredjedel av prästerskapet, gick i opposition mot biskopen. Familjer splittrades, och vid begravningar och liknande tillfällen uppstod det sorgliga demonstrationer för eller mot biskopen. Liknande draman upprepades i olika former även på andra platser.
Kristna är inte de enda som lider under kontroll och förtryck som hela tiden ökar. Regimen agerar mot alla religioner, särskilt kraftfullt mot islam, men också mot buddhism och de folkliga fromhetsriktningarna. Också det 2015 påbörjade avlägsnandet av gatuskyltar och byggnader, som den hundraåriga judiska församlingen i den historiskt betydelsefulla staden Kaifeng påminner om, passar in i denna bild.
Över hela landet krävs det sedan en tid tillbaka att flaggstänger sätts upp framför religiösa platser och att den kinesiska flaggan hissas. På många platser värjer sig katolikerna mer eller mindre symboliskt mot detta, men ordern tvingas enkelt igenom. Till detta kommer att en propagandatavla med den officiella propagandan måste sättas upp på gården framför kyrkan. Den lokala regeringen skickar ut kontrollanter i regionen, som ser om direktiven också verkligen har genomförts. Där så inte är fallet hotas kyrkan av stängning. Med en viss begeistring berättade några kinesiska präster för mig om en resa till Vietnam. De hade upplevt hur välorganiserad den katolska kyrkan är där, och de hade sett hur inte bara nationens flagga vajade från kyrktornen utan även Vatikanens fana. I Kina är något sådant i dag otänkbart.
Avspärrningen av Kina blir alltmer fullständig
För många observatörer var år 2008 i Kina en vändpunkt då religionspolitiken åter skärptes. Det var också då som man började att hårdare kontrollera frivilligorganisationer och medier. Utlänningar som arbetade inom frivilligorganisationer utsattes för ett allt större tryck. Regimen vill förverkliga det gamla kommunistiska idealet om det helt likriktade samhället: medierna talar med en röst, det finns ingen kritik och ingen mångfald av åsikter, och utländska medier blir allt färre. Den kinesiska Wikipedia kunde man ju aldrig öppna, men sedan i april 2019 är inte heller den engelska Wikipedia direkt tillgänglig, och även den tyska Tagesschau går inte längre att se på internet utan särskild programvara. Avspärrningen av Kina blir alltmer fullständig – och tas förvånande nog till och med för given av många unga, som är övertygade om att livet i Kina ändå är bättre än utomlands. Många kineser menar att censuren och avskärmningen är nödvändig för att skydda Kina.
Mot denna bakgrund tror jag att kyrkans situation i Kina knappast kan påverkas från Rom, den är helt beroende av den lokala ledningen. Lokala problem, som till exempel fenomenet att till och med barn nu ibland godtyckligt hindras från att delta i religionsundervisning, att gå i mässan eller att bli döpta, kan inte lösas genom konsensus om legalisering av biskoparna. Vatikanens beslut att acceptera de irreguljärt vigda biskoparna påverkar knappast det antikristna klimatet i Kina. Men beslutet påverkar kyrkan internt och tvingar de underjordiska katolikerna att bestämma sig. Kan man kräva av de underjordiska katolikerna att de nu ska ge upp de ideal som de under decennier har kämpat och lidit för och instämma i de officiella slagorden? Även om strategin att kortsiktigt eller långsiktigt underkasta sig Patriotiska föreningen till och med skulle visa sig vara konstruktiv, så är det inget lätt beslut för många katoliker.
I Kina gäller den starkes rätt
En grundprincip inom den romerska rätten lyder: Audiatur et altera pars – även den andra sidan ska höras. Men den som ger sig i kast med Kina måste vara medveten om att någon liknande rättskultur inte har utvecklats här. Här råder lex leonis, den starkes rätt. Den ”andra sidan” ska inte höras utan fås att tiga. Att samtala med präster från den icke-officiella kyrkan är det inte längre fråga om i fördraget från september 2018. ”Vi kämpar i dag för att överleva. Myndigheterna skulle helst se att vi och kyrkorna i Peking inte alls var där.” Det vaga mottot ”Låt oss inte glömma den ursprungliga motivationen” (bu wang chuxin), som president Xi Jinping har formulerat, kan också tillämpas på kyrkan som ”Låt oss inte glömma att kommunismen egentligen är en ateism”. Om påven Franciskus vill fortsätta att tala med Kina bör han också vara medveten om vem han har att göra med.
Översättning: Per Lindqvist
Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz nr 9/2019 och publiceras med utgivarens tillstånd.
Marcus Loewe är skribent och översättare verksam i Peking.
Ur Signum nr 8/2019, s. 42–46.