av TIMOTHY A. BYRNES
Sistlidna oktober deltog katoliken Joe Biden, som vill bli vald till Demokraternas presidentkandidat i USA, i söndagens högmässa under sitt kampanjbesök i staten South Carolina. Mässans celebrant, fader Robert Morey, förvägrade Joe Biden kommunionen med hänvisning till att den före detta vicepresidentens upprätthållande av kvinnans konstitutionella rätt till abort gjorde honom skyldig till särskilt allvarlig synd och därför diskvalificerade honom från att närma sig altaret och ta emot eukaristin. Fader Moreys handling verkar ha varit en enskild händelse. Ett antal av USA:s biskopar uttryckte omedelbart sin egen personliga ovilja att på detta sätt döma politiker. Det finns ingenting som antyder att det katolska prästerskapet i USA, som kollektiv, planerar att förvägra Biden eller någon annan katolsk kandidat kommunionen utifrån respektive politikers åsikter och politiska hållning. Samtidigt satte fader Moreys vägran än en gång mediernas och människors fokus på relationen mellan katolsk lära och USA:s politik, och vad den relationen kan betyda för resultatet i det kommande presidentvalet.
51 miljoner vuxna i USA är medlemmar i den romersk-katolska kyrkan, som därmed utan konkurrens är det största enskilda religiösa samfundet i landet. En så stor grupp medborgare får förstås uppmärksamhet från kandidater till landets ledande ämbete. Den så kallade ”katolska rösten” har varit ett centralt element i USA:s nationella politik under nära nog ett sekel. Katolska väljare var ett fundament för ”New Deal”, den politik som först sattes samman av president Franklin Roosevelt på 1930-talet. Genom att aktivt tilltala katoliker som migranter och arbetare, kunde Roosevelt mycket medvetet bygga relationer till prominenta ledare i den katolska hierarkin, och han grundade sin ekonomiska och sociala politik i katolsk lära sådan den uttrycktes i encyklikor som Quadragesimo anno och USA-biskoparnas Program of Social Reconstruction. Det senare, som gavs ut av biskopskonferensen i USA 1919, kan i dag ses som en direkt föregångare till Roosevelts strävan efter att hålla amerikansk arbetarklass med ekonomiskt stöd genom att förespråka en lön som det går att leva på, rätten att organisera sig fackligt, och garantipension.
Denna länk mellan USA:s katoliker och partiet Demokraterna förstärktes genom partiets nominering av John F. Kennedy 1960, då denne blev landets förste katolske president. En konsekvens var att katoliker fortsatte att utgöra partiets stöttepelare genom större delen av 1970-talet. Som ett resultat av partiets ekonomiska framgång tappade dock partiet under 1980-talet greppet om katolska väljare. Det republikanska partiet erbjöd en ekonomisk politik som bättre passade många katolikers nyvunna status som urban medelklass. Och Republikanernas inställning till den så kallade ”sociala frågan” tilltalade katoliker som etniskt och socialt hörde till den tysta majoriteten, besvärade av liberaliserande tendenser i frågor om religionens offentliga närvaro, homosexuellas rättigheter och, framför allt, laglig abort.
Nyare politisk utveckling
I början av 2000-talet hade katoliker i USA i stället blivit swing voters, väljare som inte rakt av var bundna till ett parti utan i det stora hela speglade väljarkåren som helhet och som på marginalen kunde ha en avgörande betydelse i nationella val. Enligt gallupundersökningar röstade katoliker på vinnaren i sju av nio presidentval mellan 1976 och 2016. I dag är katolska väljare uppdelade längs partilinjerna ungefär som väljarkåren generellt. Katolska republikaner som innehar politiska positioner röstar i linje med andra republikanska folkvalda. Katolska demokrater är på samma sätt politiskt mer i samklang med andra demokrater än med den katolska gemenskapen som helhet.
När katoliker har delat upp sig längs de politiska linjerna, och därigenom urvattnat begreppet ”katolsk röst”, har en komplicerande faktor vuxit fram gällande de väldigt olika sätt på vilka de två stora partierna i USA förhåller sig till kyrkan och hennes ledare i politik och valdebatt. Under decennier, särskilt sedan 1973 och Högsta domstolens beslut i fallet Roe vs Wade, som legaliserade tillgång till abort i hela landet, har katolska biskopar hela tiden antytt att företrädare för Republikanerna är att föredra framför sina motsvarigheter från Demokraterna enbart utifrån respektive kandidats inställning till laglig abort. Personer i den katolska hierarkin har varit noga med att inte favorisera någon specifik kandidat; den sortens politisering skulle i värsta fall kunna hota kyrkans skattefrihet. Men budskapet har varit tydligt. Nationella kandidater för Demokraterna har nödgats hålla sig borta från katolska biskopar under valkampanjer, medan kandidater för Republikanerna har gjort vad de kunnat för att synas stå nära biskoparna som institutionella och andliga ledare för landets största kyrka.
Denna skillnad har under de senaste decennierna blivit särskilt tydlig när det gäller de kandidater för Demokraterna som själva varit katoliker. Katolska biskopar var väldigt noga med att hålla visst avstånd till katoliker som Al Smith 1928 och John F. Kennedy 1960. Det fanns rimliga skäl för biskoparna att oroa sig för att katolska kandidater skulle ses som ”alltför katolska” av den icke-katolska befolkningen, och därför inte anses lämpliga för höga positioner. Samtidigt förstod biskoparna att dessa kandidater blev förebilder för den katolska gemenskapen i USA, och antog riktigt att valet av en katolsk president skulle få stor betydelse för assimilationen av katoliker in i normaliteten med därpå följande minskad antikatolsk diskriminering.
Men 1984, när katolska Geraldine Ferraro nominerades till vicepresident på ett partiprogram som var uttryckligt pro-choice, fick sådan hierarkisk pragmatism ge vika för aggressiv argumentation från en del av biskoparna för att just katolska kandidater inte var ”tillräckligt katolska” om de uttryckte stöd för laglig tillgång till abort. På sätt och vis kan man i detta se en indikation på hur långt katoliker i USA nått under de senaste decennierna. Institutionella ledare för kyrkan är nu bekväma med att hävda sina intressen på den nationella politiska arenan, och vissa av dessa ledare är på samma sätt bekväma med att kräva att enskilda katolska kandidater håller sig till kyrkans position i en specifik fråga för att undgå offentlig kritik, eller i vissa fall för att ges tillträde till kommunionen. Samtidigt har emellertid den här utvecklingen skapat kontroverser för katolska folkvalda som borgmästaren Mario Cuomo i New York och Representanthusets talman Nancy Pelosi, liksom för katoliker som söker presidentkandidatur, som till exempel John Kerry och Joe Biden.
Påvens prioriteringar
Liksom med så många andra delar av samtida katolicism verkar det dock som om påven Franciskus bestämt sig för att ruska om i denna dynamik. Precis som med det mesta i dagens splittrade katolska kyrka i USA, kommer Franciskus handlingar av ena sidan anses vara alltför aggressiva och av andra sidan inte tillräckligt aggressiva. Påven har uppenbart bestämt sig för att det vore bäst för kyrkan i USA (och på andra håll) att dra sig tillbaka från den intensiva ”kulturkrigspolitik” som så länge uppslukat kyrkan. En del av denna process är en nyanserad men tydlig signal att abort ska ses som en viktig politisk fråga för katoliker, men inte som den enda. Franciskus nyligen fattade beslut att skärpa kyrkans motstånd mot dödsstraff, till exempel, hade som omedelbar effekt att lite mindre dogmatiskt lagda konservativa inom kyrkan mer övertygande än tidigare kunde argumentera för att även katoliker som stödjer dödsstraff avviker från kyrkans avgjorda lära i en viktig fråga.
Denna subtila men viktiga omprioritering antyddes redan under Franciskus framträdande inför en session med USA:s kongress 2015. I ett utmanande och omfattande tal tog Franciskus upp frågan om hot mot livet i det moderna samhället och gav inte abort, utan dödsstraff, som exempel på en politik som går emot kyrkans pro-life-agenda. Detta kommenterades inte mycket då, men det var överraskande att påven inför USA:s kongress på detta sätt definierade hot mot livet, och det etablerade för katolska progressiva en möjlighet att balansera å ena sidan motstånd mot dödsstraff mot å andra sidan ett stöd för laglig abort. Som en tydlig motståndare till abort under alla omständigheter var Franciskus förstås inte ute efter att minska förväntan på katoliker i USA att arbeta mot laglig tillgång till abort. Men Franciskus verkar ha varit både medveten och bestämd i sitt utvidgande av vad det är att vara för livet. Denna utvidgning kan ha den mer långsiktiga effekten att det inte längre blir lika lätt att upprätthålla den nära politiska koppling som kyrkan i USA haft till det republikanska partiet.
Kommer vi att se biskopar vägra katolska kandidater kommunionen på grund av deras inställning till dödsstraff? Knappast, men en bredare ”katolsk” agenda av det slag som påven ger uttryck för kan få katolska biskopar att trycka på en bredare katolsk sociallära som skär över den politiska splittringen i USA snarare än det fokus på en enda aspekt av läran som under lång tid skapat bilden att kyrkans prioriteringar sätter ett stort parti framför det andra.
Denna mindre politiskt vinklade inställning till relationen mellan katolsk lära och valpolitiken i USA vore särskilt iögonenfallande i en tid då många evangelikala kristna blivit skrattretande villiga att anpassa sig till Donald Trump och hans planer. När protestantiska ledare som Jerry Falwell Jr, Robert Jeffries och Paula White uppmuntrar sina lärjungar att bli inget mindre än religiösa stödtrupper till det republikanska partiet – och till och med Trumps återvalskampanj – kan de katolska biskoparna och det katolska lekfolket i USA ta chansen att ge den politiska debatten en sant profetisk röst. Om de omfamnar denna möjlighet, kan katoliker i USA ge uttryck för en kristen inställning till politik och socialpolitik som lika mycket fokuserar trogen förvaltning av miljön som opposition mot samkönade äktenskap, lika mycket dödsstraffets ondska som aborternas, lika mycket migranters och asylsökandes rättigheter som de rättigheter som kan hävdas av föräldrar till katolska skolbarn. En sådan inställning vore mycket mer trogen den faktiska omfattningen och bredden av katolsk sociallära, än den tyngd som lagts just på abort under de senaste decennierna. Dessutom skulle en sådan inställning också bygga upp en ”katolsk moralisk agenda” med bibehållen bärkraft också långt efter det att Trump lämnat scenen och även efter det att de samtida kulturkrigskonflikterna till slut avtagit.
På balansvågen
Under tiden rasar Demokraternas nomineringskrig vidare, förhållandevis avskärmat från det katolska politiska dramat. Före detta vicepresident Biden är den ende katoliken bland de tyngre kandidaterna, och han och alla hans motståndare delar ett starkt stöd för laglig abort. Denna inställning till aborter har blivit ett icke förhandlingsbart krav för nationella kandidater i Demokraterna. Med denna samstämmighet i partiet är det svårt att se att de katolska biskoparna – eller för den delen en eller två enskilda präster som vägrar en kandidat kommunion – skulle kunna påverka vare sig Joe Biden personligen eller nomineringsvalet som helhet. Det skulle förstås kunna förändras i presidentvalet om Biden blir Demokraternas kandidat och president Trump förnyar och understryker sitt löfte att vid tillsättningar till Högsta domstolen utse domare som stjälper Roe vs Wade och därmed gör den konstitutionella rätten till abort om intet.
I vågskålen ligger också att den fråga som verkligen rör om i Demokraternas nomineringsval handlar om tillgång till hälsovård och hur USA:s sjukförsäkringssystem bör göras om för att ge bäst vård till flest människor. Katolsk lära och katolska prioriteringar skulle kunna få stort genomslag i just denna fråga. När detta skrivs har de tyngsta kandidaterna Elizabeth Warren och Bernie Sanders ställt sig bakom ”Medicare for All”, ett system där det offentliga administrerar ett system med universell tillgång till hälsovård för alla, oavsett inkomstnivå, anställning eller ålder. Andra, bland andra Joe Biden, stöder mindre revolutionerande modeller som skulle innebära färre fullkomliga garantier men ändå fortsätter att utvidga de framsteg som skedde med ”Obamacare”, de reformer som skedde utifrån Affordable Care Act 2010.
USA:s katolska biskopar var högljudda och envisa anhängare av universell sjukvårdsförsäkring under många år, och att de drev hundratals katolska sjukhus gjorde dem till tunga spelare i politiska debatter som rörde försäkringssystem och vårdtäckning. Men när president Obama, med stöd av sin katolske vicepresident Biden, föreslog det närmaste USA någonsin kommit total försäkringstäckning för befolkningen, backade biskoparna och erbjöd antingen ljumt stöd eller direkt motstånd mot Affordable Care Act. Varför? Varför backade USA:s katolska kyrkoledare från ett politiskt mål de insisterat på under decennier? Svaret är att för de flesta biskopar var det politiska målet – lagstiftning i samklang med en princip som länge stått fast i katolsk morallära – mindre viktigt än att motsätta sig den delen av Obamacare som krävde av försäkringsbolag att vanliga barnbegränsningsmedel måste ingå i allmänna sjukförsäkringar.
Barack Obama vann en majoritet av de katolska rösterna i det presidentval som följde omedelbart på kontroverserna kring Affordable Care Act. Detta skulle kunna betyda att de katolska biskoparna i sina prioriteringar av frågor som rör sex, familjeplanering och barnafödande framför alla andra frågor är generaler utan arméer. Presidentvalet 2020 kan innebära att en väldigt problematisk kandidat – den flirtande, trefaldigt gifte, rashetsande Donald Trump – som är överens med kyrkan i just abortfrågan ställs mot en katolsk kandidat – Joe Biden – som delar kyrkans (eller åtminstone påvens) mer generella betonande av frågor som rör tillgång till hälsovård, inkomstfördelning, flyktingmottagande och klimatförändringar. Hur de katolska biskoparna kommer att svara på situationen är en väldigt öppen fråga för närvarande, och det är även frågan om hur individuella katoliker över hela den politiska skalan kommer att rösta ställda inför ett sådant val. Dessa komplexa institutionella och politiska avgöranden, som omfattar 51 miljoner katoliker i USA och några av de tyngsta religiösa och moraliska ledarna i landet, kommer att kräva noggrann uppmärksamhet under det kommande året.
Översättning: Magdalena Dahlborg
Det engelska originalet har även publicerats i tysk översättning i Herder Korrespondenz nr 2/2020.
Timothy A. Byrnes är Charles A. Dana professor i statsvetenskap vid Colgate University i Hamilton, New York, USA.
Ur Signum nr 3/2020, s. 44–47.