Sara Parkmans musikaliska bön är en framtida klassiker

Sara Parkman: Vesper, 2019.
Sara Parkman: Vesper, 2019.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av JOHN SJÖGREN

Det unika uttrycket på ett av pophistoriens riktigt klassiska album, Fairport Conventions Liege & Lief (1969), uppstod genom att bandet valde att blanda traditionell brittisk folkmusik med rockmusikens intensitet. Albumet blev stilbildande för den genre som brukar kallas folkrock och blev 2007 av BBC valt till ”The most important folk album of all time”. Ett mästerverk och en tidlös klassiker där inte minst sångerskan Sandy Denny, med sin alldeles unika röst, bidrog till albumets magi.

Det är lätt att associera till Liege & Lief och Sandy Denny när man lyssnar till Sara Parkmans senaste album Vesper. Inte för att Sara Parkmans vokala uttryck rent röstmässigt påminner så särskilt mycket om Sandy Denny (Parkmans sång bygger på kraft medan Sandy Dennys röst lutar sig mot det stillsamma och perfekt avvägda) utan framför allt för att det finns ett släktskap i förhållningssättet. Precis som Fairport Convention blandade brittisk folkmusik med rock och därigenom skapade något nytt och alldeles eget, blandar Sara Parkman på Vesper svensk folkmusik, pop och kyrkomusik och skapar på så sätt ett helt eget uttryck. Och i centrum finns den där säregna rösten, som tycks söka sig lika mycket mot himlarna som mot jorden.

Sara Parkmans album har fått en hel del uppmärksamhet, inte minst tack vare dess tydliga religiösa och andliga tematik. När Parkman mycket välförtjänt tidigare i år tilldelades DN:s Kulturpris kommenterade Björn Wiman valet av pristagare så här: ”Med sin röst ger hon uttryck både för vår tids längtan efter helighet och för den religiösa erfarenhet som det sekulära samhället tror sig ha avskaffat.” Det ligger mycket i den beskrivningen. Det finns en känsla av genuin andlighet i Parkmans musik. I denna tematik är hon ingalunda ensam. Det har rent av funnits något av en religiös trend inom populärmusiken de senaste åren. Förutom Parkman har vi i Sverige också Jonathan Johansson. Internationellt är världsstjärnan Kanye Wests album Jesus is King det mest uppmärksammade exemplet. Parkman är dock långt ifrån Kanye Wests nyfrälsta renlärighet. Vad hon kommer åt, delvis med hjälp av den kristna språk- och tonvärlden, är snarare musikens andliga urkällor. När man lyssnar på Vesper står man där med den fråga som Ingmar Bergman en gång ställde i sitt berömda sommarprogram i P1: ”Varifrån kommer musiken?”

Det som gör att Vesper blir ett sådant oerhört kraftfullt album är nog det faktum att Parkman här lyckas röra sig mellan de två poler, och spänningen mellan dem, som ligger till grund för mycket av den bästa musiken, inte minst pop- och rockmusik, nämligen: anden och köttet, kroppen och själen, himmel och jord. Denna spänning fångas delvis i mötet mellan den jordiga och kroppsliga folkmusiken och den mer transcendent strävande kyrkomusiken. Parkmans musik är lika mycket skog som katedral, lika mycket ett uråldrigt folktroväsen som en strävan att komma i kontakt med den ende och evige Guden.

Albumet väver på ett fullständigt naturligt sätt samman folkmusik med modern elektronisk pop. Här samsas det avskalat sköra med en maffig och fet produktion som stundtals för tankarna till The Waterboys big music-period på 80-talet. Här samsas vredens vrål med den stillsamma bönen (albumet innehåller två Kyrie). Här finns förtvivlans mörker och hoppets ljus. Hela albumet formar sig, vilket titeln också antyder, till ett slags bön. Här bes om förbarmande, om kraften att härda ut, om styrkan att dela gemenskap. Inte minst är albumet en bön för den sargade jorden. Låten ”Antropocen” är en av albumets höjdpunkter. Denna, och några andra spår, bärs av melodier som är så vackra att de gör ont. Det är musik som, på ett sätt som ord eller någon annan konstform nästan aldrig åstadkommer, lyckas fånga det underbara, vemodiga och smärtsamma i att leva som människa på denna sköna jord. Det är musik som gör det som bara den allra bästa konsten lyckas med; den fångar och förhöjer själva livskänslan.

I en tid då albumformatet inom populärmusiken alltmer fått ge vika för de enskilda låtarna är det glädjande och mycket uppfriskande att få ta del av ett album som är ett i grunden genomtänkt, sammanhållet och enhetligt konstverk. Vesper är ett album som förtjänar samma omdöme och förmodligen kommer uppnå samma status som Fairport Conventions Liege & Lief: ett mästerverk och en tidlös klassiker.

 

John Sjögren är kulturskribent och kritiker, Uppsala.

Ur Signum nr 4/2020, s. 48–49.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Sara Parkman: Vesper, 2019.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av JOHN SJÖGREN

Det unika uttrycket på ett av pophistoriens riktigt klassiska album, Fairport Conventions Liege & Lief (1969), uppstod genom att bandet valde att blanda traditionell brittisk folkmusik med rockmusikens intensitet. Albumet blev stilbildande för den genre som brukar kallas folkrock och blev 2007 av BBC valt till ”The most important folk album of all time”. Ett mästerverk och en tidlös klassiker där inte minst sångerskan Sandy Denny, med sin alldeles unika röst, bidrog till albumets magi.

Det är lätt att associera till Liege & Lief och Sandy Denny när man lyssnar till Sara Parkmans senaste album Vesper. Inte för att Sara Parkmans vokala uttryck rent röstmässigt påminner så särskilt mycket om Sandy Denny (Parkmans sång bygger på kraft medan Sandy Dennys röst lutar sig mot det stillsamma och perfekt avvägda) utan framför allt för att det finns ett släktskap i förhållningssättet. Precis som Fairport Convention blandade brittisk folkmusik med rock och därigenom skapade något nytt och alldeles eget, blandar Sara Parkman på Vesper svensk folkmusik, pop och kyrkomusik och skapar på så sätt ett helt eget uttryck. Och i centrum finns den där säregna rösten, som tycks söka sig lika mycket mot himlarna som mot jorden.

Sara Parkmans album har fått en hel del uppmärksamhet, inte minst tack vare dess tydliga religiösa och andliga tematik. När Parkman mycket välförtjänt tidigare i år tilldelades DN:s Kulturpris kommenterade Björn Wiman valet av pristagare så här: ”Med sin röst ger hon uttryck både för vår tids längtan efter helighet och för den religiösa erfarenhet som det sekulära samhället tror sig ha avskaffat.” Det ligger mycket i den beskrivningen. Det finns en känsla av genuin andlighet i Parkmans musik. I denna tematik är hon ingalunda ensam. Det har rent av funnits något av en religiös trend inom populärmusiken de senaste åren. Förutom Parkman har vi i Sverige också Jonathan Johansson. Internationellt är världsstjärnan Kanye Wests album Jesus is King det mest uppmärksammade exemplet. Parkman är dock långt ifrån Kanye Wests nyfrälsta renlärighet. Vad hon kommer åt, delvis med hjälp av den kristna språk- och tonvärlden, är snarare musikens andliga urkällor. När man lyssnar på Vesper står man där med den fråga som Ingmar Bergman en gång ställde i sitt berömda sommarprogram i P1: ”Varifrån kommer musiken?”

Det som gör att Vesper blir ett sådant oerhört kraftfullt album är nog det faktum att Parkman här lyckas röra sig mellan de två poler, och spänningen mellan dem, som ligger till grund för mycket av den bästa musiken, inte minst pop- och rockmusik, nämligen: anden och köttet, kroppen och själen, himmel och jord. Denna spänning fångas delvis i mötet mellan den jordiga och kroppsliga folkmusiken och den mer transcendent strävande kyrkomusiken. Parkmans musik är lika mycket skog som katedral, lika mycket ett uråldrigt folktroväsen som en strävan att komma i kontakt med den ende och evige Guden.

Albumet väver på ett fullständigt naturligt sätt samman folkmusik med modern elektronisk pop. Här samsas det avskalat sköra med en maffig och fet produktion som stundtals för tankarna till The Waterboys big music-period på 80-talet. Här samsas vredens vrål med den stillsamma bönen (albumet innehåller två Kyrie). Här finns förtvivlans mörker och hoppets ljus. Hela albumet formar sig, vilket titeln också antyder, till ett slags bön. Här bes om förbarmande, om kraften att härda ut, om styrkan att dela gemenskap. Inte minst är albumet en bön för den sargade jorden. Låten ”Antropocen” är en av albumets höjdpunkter. Denna, och några andra spår, bärs av melodier som är så vackra att de gör ont. Det är musik som, på ett sätt som ord eller någon annan konstform nästan aldrig åstadkommer, lyckas fånga det underbara, vemodiga och smärtsamma i att leva som människa på denna sköna jord. Det är musik som gör det som bara den allra bästa konsten lyckas med; den fångar och förhöjer själva livskänslan.

I en tid då albumformatet inom populärmusiken alltmer fått ge vika för de enskilda låtarna är det glädjande och mycket uppfriskande att få ta del av ett album som är ett i grunden genomtänkt, sammanhållet och enhetligt konstverk. Vesper är ett album som förtjänar samma omdöme och förmodligen kommer uppnå samma status som Fairport Conventions Liege & Lief: ett mästerverk och en tidlös klassiker.

 

John Sjögren är kulturskribent och kritiker, Uppsala.

Ur Signum nr 4/2020, s. 48–49.