av CHRISTOFFER SKOGHOLT
En artikel av barnläkaren Hugo Lagercrantz hade titeln ”Själens anatomi – finns den?”. Titeln är belysande för att beskriva socialpsykologen C. Daniel Batsons senaste bok: i denna försöker Batson nämligen klargöra det mentala livets struktur eller ”anatomi” med avseende på relationen mellan empati, altruism och hjälpbeteende. Att människor genom sin empatiska förmåga motiveras till att hjälpa andra är ett okontroversiellt faktum inom psykologin. Men huruvida vi ibland gör det av genuint altruistiska motiv är mer omdiskuterat. Inom psykologin finns två konkurrerande perspektiv på relationen mellan empati och hjälpbeteende: antingen så ger vår empatiska förmåga upphov till ett emotionellt obehag i mötet med andras lidande som vi försöker att åtgärda, till exempel genom att hjälpa den som lider, eller så ger empatin upphov till en motivation som inte har mina egna känslor som intentionalt objekt, utan den andres väl och ve. Enligt det förra perspektivet är hjälpen ett medel för ett mål som har med mig att göra, enligt det senare är målet för hjälpen den andres välfärd och den emotionella ”vinsten” en bieffekt av att målet uppnås. Batson företräder den senare tolkningen, som jag här kallar för empatisk altruism. Alternativet, att vi hjälper andra för att uppnå en emotionell vinst, kallar jag här för empatisk instrumentalism.
Går det att empiriskt undersöka om vi drivs av det ena eller andra tillståndet i en given situation? Drivs vi någonsin av empatisk altruism, eller är vi alltid instrumentalister i vårt hjälpbeteende? I en serie fascinerande experiment har Batson under sin snart 40 år långa karriär försökt att undersöka just detta och i denna bok sammanfattar Batson dessa experiment och bemöter kritikernas invändningar.
I de tre första kapitlen resonerar Batson kring vad som egentligen avses med altruism och hur man metodologiskt kan gå tillväga för att empiriskt undersöka vilka motiv som driver mänskligt beteende i enskilda fall. Kapitel fyra till elva återger ett antal experiment där Batson testar hypotesen att människor ibland drivs av altruistiska motiv gentemot någon annan, icke-altruistisk hypotes (som att människor hjälper för att undvika skam eller skuld). De fyra sista kapitlen är mer teoretiska och diskuterar dels hur kapaciteten för psykologisk altruism (som Batson alltså bejakar) kan ha uppkommit evolutionärt (dess fylogeni), dels vad som krävs i en konkret situation för att denna kapacitet skall komma till uttryck.
Det första experimentet som Batson återger syftar till att undersöka om vi hjälper för att hjälpa eller för att bli av med det obehag som konfrontationen med den andres lidande ger upphov till. Tanken bakom experimentet är att om mötet med andras lidande ger upphov till ett obehag, och det är detta obehag vi vill åtgärda, då borde målet kunna uppnås inte bara genom att hjälpa utan också genom att slippa konfronteras med lidandet. Alltså: om vi drivs av empatisk instrumentalism är ”social distansering” en adekvat reaktion på andras fattigdom och lidande, men om vi drivs av empatisk altruism är detta (oftast) inte ett ändamålsenligt beteende.
För att undersöka detta utformade Batson en situation i vilken försökspersonerna trodde sig slumpmässigt blivit placerade i en observatörsroll. Experimentet sades undersöka hur väl människor arbetar i en störande miljö. Detta störningsmoment åstadkoms genom obehagliga, men ofarliga, elchocker för den som observatören skulle observera, kallad ”arbetaren”. Egentligen var det förstås endast ”observatörens” beteende som undersöktes.
Efter två elchocker visar det sig att ”arbetaren” (en skådespelare som ingick i forskarteamet) reagerar starkare på dessa än brukligt och experimentledaren kommer in och pratar med denne. Det visar sig att hon varit med om ett trauma som involverade ett elstängsel när hon var liten. Efter en stund föreslår förhörsledaren att de kanske kan fråga ”observatören” om denne vill byta plats med ”arbetaren”. Arbetaren är först kritisk och vill slutföra det på egen hand men går med på att låta experimentledaren fråga. Observatören ges ett val att antingen byta eller inte byta plats.
Men dessutom har Batson varierat två variabler: dels graden av empati som observatören kan förväntas känna med arbetaren – i detta experiment manipulerades detta genom att få observatören att tro att arbetaren liknade eller inte liknade henne själv – dels hur lätt eller svårt det skulle vara att lämna experimentet utan att byta plats med arbetaren. Batson hade i den ena varianten av experimentet gett instruktionen att observatören strikt taget var bara tvungen att observera de två första omgångarna, och i den andra varianten var observatören tvungen att observera alla tio omgångar. Resultatet visade dels att de ”högempatiska” hjälpte till klart mer än de ”lågempatiska” oavsett om det var lätt eller svårt att lämna experimentet utan att hjälpa, dels att de ”lågempatiska” hjälpte till klart mer när det var svårt att lämna än när det var lätt att lämna. Resultaten stämde alltså överens med altruism-hypotesen som menar att empatin skapar ett icke-instrumentellt motiv att hjälpa den andre. De lågempatiska tycks dock ha varit instrumentellt intresserade av att hjälpa, för att undvika ytterligare konfrontation med arbetarens smärta.
Denna återgivning ger en inblick i hur Batson arbetar. Genom hela boken presenterar Batson en studie som försöker testa en viss egoistisk hypotes, vilka frågor som väckts i relation till studien och hur han därefter utformat en uppföljande studie som försökt att testa ytterligare en instrumentalistisk förklaringsmodell. En fråga som riktats mot ovanstående experiment är huruvida icke-konfrontation verkligen innebär uteblivet obehag för de högempatiska individerna. Batson har senare försökt att undersöka denna invändning och menar sig ha stöd för att de högempatiska inte hjälper för att undvika ett tänkt obehag.
Vissa invändningar gentemot altruism-hypotesen bygger på föreställningen att vi inte agerar för att hjälpa till utan för att undvika att känna skuld, eller för att känna den glädje vi känner när någon vars välfärd vi värderar får det bra. Batson utformar experiment för att försöka utvärdera dessa förklaringsmodeller och menar att de inte håller. Men på ett mer grundläggande plan kan man fundera på i vilken grad dessa psykologiska tillstånd är tillgängliga om vi inte först har internaliserat den andres välfärd som ett värde. Jag känner inte skuld för att jag går mot röd gubbe när det inte finns någon trafik kl. 4 på morgonen. Däremot finns det andra saker jag kan känna skuld för och min förmåga att känna skuld (och inte bara social skam) bygger på att jag accepterat den moraliska norm jag brutit emot som giltig.
På ett liknande sätt tycks det som att ”empatisk glädje” inte är tillgänglig för mig om jag inte genuint värderar den andres välfärd. Den kanske vanligaste invändningen mot altruism – att jag handlar för att jag blir glad när den andre får det bättre – blandar samman innehållet i ett begär: vad det handlar om och är riktat emot, med det faktum att när ett mål som jag värderar realiseras blir jag glad. Men kärlek och glädje är inte motsatspar, snarare förutsätter glädjen över något någon form av kärlek till det som jag känner en glädje inför. Om glädjen väcks av den andres välfärd är det ett tecken på kärlek, inte egoism.
Inom modern samhällsvetenskap har man länge utgått från en modell av människan som driven av endast egoistiska motiv: homo economicus. Batsons forskning utmanar, som han själv konstaterar (s. 252), detta antagande i grunden. Eftersom de modeller vi tolkar oss själva med också påverkar vår identitet, vore det önskvärt att resultaten av Batsons empiri fick påverka diskussionerna om hur människan skall förstås. Vi är, som den kanadensiske filosofen Charles Taylor (född 1931) säger, ”självtolkande djur”. Men denna tolkningsprocess är inte enbart deskriptiv, den är också formativ för vår identitet.
Christoffer Skogholt är doktorand i religionsfilosofi vid Uppsala universitet.
Ur Signum nr 3/2020, s. 49–51.