av KATRIN ÅMELL
Studenterna vid Enskilda Högskolan Stockholm (EHS) har fått en ny kursbok i pastoralteologi, Hela livets kyrka. Den förväntas bli använd huvudsakligen inom Equmeniakyrkan, det vill säga av de tidigare samfunden Metodistkyrkan i Sverige, Svenska Baptistsamfundet och Svenska Missionskyrkan, som 2011 valde att gå samman.
Det finns ett klart samband mellan den aktuella pastoralteologiska studieboken och Equmeniakyrkans kyrkohandbok, som togs i bruk första advent 2019 och citeras flitigt i studieboken. Man har i den senare boken koncentrerat sig på fyra kyrkliga handlingar, nämligen vigsel, begravning, dop samt olika former av välsignelser, i nämnd ordning. Det framgår inte varför man valt just denna ordning, ej heller varför nattvarden inte tagits med. Förutom Sune Fahlgren, bokens redaktör och tillika författare av några avsnitt, medverkar elva skribenter. Majoriteten av dem är verksamma som frikyrkliga pastorer, men även svenskkyrkliga präster och forskare har bidragit utifrån sin respektive kompetens.
I det redaktionella förordet ges en förklaring till den flertydiga boktiteln. Ordet ”hela” kan förstås både som imperativ och adjektiv. ”Hela” som uppmaning innebär att ”läka”, något som är kyrkans uppdrag, särskilt pastoralt genom de fyra nämnda handlingarna. I den andra betydelsen som adjektiv står ”hela” för en helhetssyn. Dop, vigsel och begravning är händelser, som – förutom att ingå i en gudstjänst – rör hela livet på ett existentiellt sätt. Det är ett sådant helhetsperspektiv man velat förmedla. Ambitionen är att boken inte enbart ska fungera som handledning för pastorer och präster utan även genom den existentiella inriktningen på hela livet kunna ge något åt kyrkans engagerade lekmän.
Ett annat ord som kräver förklaring är ”pastoral” av latinets pastor, det vill säga ”herde”. Redogörelsen för var och en av de fyra handlingarna kallas i boken för pastoral, vilket här betyder vägledning i det pastorala arbetet, en praktisk-teologisk modell, som också ska stimulera till reflektioner och visioner. Alla pastoralerna har samma grundstruktur. I ett första kapitel som fokuserar individen, personen, ges en existentiell-teologisk grund. Därefter ägnas ett kapitel åt den kyrkliga handlingen i församlingens sammanhang, alltså en social-korporativ dimension. Sedan följer det pastorala uppdraget, hantverket – den praktisk-teologiska dimensionen. Därutöver finns för varje handling en kommenterad gudstjänstordning samt en minneslista. I pastoralerna ingår även fördjupningskapitel kring specifika ämnesområden, till exempel ”Begravningssed i förändring” av Jan-Olof Aggedal. Detta upplägg med olika ingångar och perspektiv på en och samma handling bidrar till allsidig reflektion och tillför ny kunskap.
I en recension med begränsat utrymme är det inte möjligt att göra djupdykningar i alla avsnitt, ej heller att bedöma varje författare. I stället har jag valt att koncentrera mig på det jag uppfattar vara två återkommande komponenter, som alla skribenterna berör på varsitt sätt. Den ena gäller samhällsförändringar och den andra ekumenik.
Samhällsförändringar
Pastoraler är färskvaror, sägs det inledningsvis. På grund av pågående förändringar i samhälle och kyrkosamfund behövs därför en ny kursbok. Resonemang förs kring omdaningar som påverkar det pastorala förhållningssättet vid de kyrkliga handlingarna, där förutsättningarna inte blir desamma som tidigare. Den pågående sekulariseringen i samhället men också inom kyrkorna själva är ett uppenbart exempel. Enligt inledningen kännetecknas en pastoral ”av att den söker vägar framåt, men tar vara på nedärvda grundmönster för kyrkans identitet och uppdrag”. Associationen till Andra Vatikankonciliets aggiornamento (anpassning, uppdatering) ligger här nära till hands.
I pastoralen för vigsel reflekterar flera författare över det faktum att samlevnadsmönstren förändrats avsevärt under senare decennier. Samboförhållanden till exempel tenderar att bli det normala. Mer än hälften av alla nyfödda barn i Sverige har i dag föräldrar som inte är gifta. Avståndet mellan ett traditionellt kristet äktenskap och mångas verklighet har blivit allt större. Detta är en stor samhällsförändring som berör alla kyrkor och samfund men trots detta bemöts samboförhållandena med tystnad. En orsak kan vara att denna form av samliv särskilt i vissa frikyrkoförsamlingar tidigare betraktades som ”att leva i synd”, ibland med uteslutning som följd. Ett annat skäl förmodas vara att utvecklingen gått så fort att kyrkorna inte hunnit arbeta fram någon teologi eller praktik i frågan. Detta betraktas som en brist. För att kyrkorna ska vara trovärdiga både gentemot samhället och de egna medlemmarna behövs samtal om samborelationer. I pastoralen om välsignelse som kyrklig handling föreslås någon form för välsignelse av dessa relationer. Eftersom man döper barn till samboföräldrar, vore det också rimligt med en välsignelse, som bekräftar föräldrarnas relation, menar man. – Även dop och begravningar påverkas av samhällsförändringarna, men eftersom utrymmet inte medger närmare redogörelser om på vad sätt, får jag nöja mig med att hänvisa till läsning i boken. Vad som framstår helt klart ifråga om alla kyrkliga handlingarna är att man vill möta människor där de befinner sig, och att premisserna för detta är annorlunda än tidigare. Hur detta kan gå till är vackert skildrat av den svenskkyrkliga prästen Eva Cronsioe i ett dopsamtal med ”normalsekulariserade” föräldrar, som sade sig inte vara ”jättekristna”, men eftersom alla i familjen var döpta ville de uppehålla traditionen och ge barnet ett ”startpaket”. Detta startpaket visade sig innehålla många heliga önskningar för barnet. Viktigast i samtalet var att skapa ett förtroende så att prästens tro och dopfamiljens intentioner kunde mötas vid dopfunten i sakramentet och tron på dess verkan.
Ekumenik
Att svenskkyrkliga skribenter ombetts bidra med sina erfarenheter utifrån en folkkyrklig tradition är intressant i sig, inte minst med tanke på frikyrkornas historia. Av förordet framgår att det sammanhänger med insikten att de kyrkliga handlingarna också verkar utåt i samhället.
Där finns en kontaktyta som Svenska kyrkan är väl förtrogen med och detta är ett av de ekumeniska bidragen i boken. Såväl i denna bok som i handboken är de ekumeniska inslagen från andra kyrkliga traditioner påfallande, ett utryck för den så kallade receptiva ekumeniken. Här citeras böner ur Bönboken tradition och liv (Svenska kyrkan) liksom ur Oremus. Svensk katolsk bönbok. Även många citat från Dop, Nattvard, Ämbete (även känt som ”BEM-dokumentet”, eller ”Lima-dokumentet”) ingår och bland de liturgiska alternativen för välsignelse anges att korstecknet kan användas ”med varsamhet” vid den trinitariska formeln. – Terminologin ”sakrament” och ”sakramental”, som tidigare var främmande i frikyrkosamfunden, har nu vunnit insteg genom den ekumeniska rörelsen och arbetet kring BEM-dokumentet. Dop och nattvard kallas därför ”sakrament” i Equmeniakyrkan. Med sakrament avses ju vanligtvis vissa bestämda handlingar (tre i Svenska kyrkan och sju i Katolska kyrkan). Men i boken talas även om sakrament i en vidare mening utifrån inkarnationen och kyrkan i världen, som ger en sakramental dimension åt handlingar och företeelser, vilka kan förmedla ett gudsmöte, även om de inte kallas sakrament. Detta kan verka begreppsförvirrande i förhållande till ordets gängse betydelse. – I samband med sakramenten anges på s. 19 ett exempel från nattvarden där det står ”det är viktigt hur man efter måltiden hanterar det som ’välsignats’ (koncelibrerats).” Sistnämnda ord bör vara ”konsekrerats”.
Vad för slags mottagande boken får i en traditionell frikyrkoförsamling återstår att se. Hur som helst är den läsvärd även utanför Equmeniakyrkan, inte minst genom de trevande försöken att möta människor i deras verklighet i dag.
Katrin Åmell är dominikansyster, teol. dr i missionsvetenskap vid Uppsala universitet, tidigare verksam vid Sveriges kristna råd.
Ur Signum nr 3/2020, s. 51–53