av OLA BJÖRLIN
Orgelkonsert i Västerås domkyrka; Messiaens La Nativité du Seigneur framförs från den stora Åkermanorgeln och i den lilla åhörarskaran syns en och annan mobil lysa i dunklet. Några smyger sig in, andra lämnar diskret kyrkan under det nästan halvannan timme långa orgelverket, skickligt exekverat av Johannes Skoog. Jag tänker att det är en anmärkningsvärd och ambitiös satsning som Svenska kyrkan gör i stadens musikliv. Stora resurser satsas på den sakrala musiken. Men hur exklusivt är detta? Västerås domkyrka, Marias och Johannes Döparens kyrka, kan symbolisera ett andligt centrum i en stad vars befolkning alltmer lämnar stadens symboliska, kristna mittpunkt för mer sekulariserade periferier. Eller hur är det?
För mig som gammal västeråsare kom det som en överraskning att det på kort tid gavs ut två böcker som påtagligt berörde stadens religiösa historia. Först den monumentala Katedralen i Västerås. Andligt och världsligt under åtta sekel av Fredric Bedoire. Något halvår senare kom den elegant essäistiska Arosia. En berättelse om människor och musik i Västerås domkyrka av Sofia Lilly Jönsson. Vid boksläppet på första söndagen i advent signerade hon böcker mitt under en körövning i kyrkan efter att hon, bokstavligen, släppt boken och låtit den falla ner på kyrkans golv med en smäll som kanske ekade ner till gravvalven därunder.
Jönsson har under många år profilerat sig som kulturjournalist, musikkritiker och som en etablerad och kritisk röst om Svenska kyrkans utveckling. Hennes predikstol befinner sig i Svenska Dagbladet, på den egna hemsidan och på andra håll där kyrkans öden i Sverige är föremål för reflexion. I hennes senaste bok, Arosia, förenas hennes specialområden, kyrkans värld och musikens, vilket har gjort boken till en spännande skildring av den samtida andliga kulturens villkor i den svenska samhällsformationens mångtydiga utveckling. Genom talrika intervjuer, studiebesök och genom att spana på staden med den utomståendes blick, skapar hon en bild av Västerås som målar staden med den långa kristna traditionen som huvudperspektiv.
Jönsson utgår, finurligt, från årtalen 1619, 1819, 1919 och 2019. Årtalen representerar biskop Johannes Rudbeckius tillträde som biskop i Västerås stift, Johan Olof Wallins epokgörande psalmbok (han var domprost i Västerås vid den tiden), Bror Samuelsons födelseår och vår nutid. Bror Samuelson var den store förnyaren av kyrkomusiken i staden under fyrtiårsperioden 1950- till och med 1980-talet. Han var ledare för ett antal körer, mest namnkunniga kanske Västerås domkyrkas gosskör och Mariakören och han skapade musikklasserna i Västerås, insatser som fortfarande lever i stadens musikliv. De latinska hymnerna från Graduale Arosiense, tryckt 1493 – stiftets mässbok – ger en lång efterklang under kyrkans valv tillsammans med nutida musik och jag noterar Jönssons träffande beskrivning av vad det handlar om för att kunna förvalta denna sakrala skatt: tradera, inte konservera. Hur undviker man att kyrkan och den kristna kulturen och konsten förvandlas till ett slags bevarad kulturskatt?
Ett svar kan man få genom att borra sig in i Fredric Bedoires omfångsrika bok om katedralens historia. I den blir själva kyrkobyggnaden och de tidens tecken som finns att avläsa i konst och arkitektur ett vittnesbörd om den tradering av den kristna tron och kulturen som pågått under mer än 800 år. Här finns en guldgruva för den som vill fördjupa sig i hur kyrkans utformning under olika tider avspeglar olika syn på liturgi och sakrament. Från kyrkans invigning den 16 augusti 1271 fram till den lutherska reformationen kan vi följa hur den katolska kyrkan blir en etablerad del i stadens kulturella och ekonomiska liv med sitt ena centrum i katedralen och sitt andra i dominikanernas konvent ute på Munkholmen.
Under biskopar som Lydeke Abelsson och Otto Svinhuvud (som med sin anknytning till Falu koppargruva också använde sitt latiniserade namn ”Otto Suinshoued de Monte Cupri”), i skiftet mellan 1400- och 1500-tal, tycks kyrkans sakrala liv ha haft något av en guldålder samtidigt som kyrkan byggs ut till nuvarande storlek. Graduale Arosiense, en mässbok med sånger och noter trycks 1493 på pergament i Lübeck. (Den kunde räddas till eftervärlden efter att ha varit omslag för räkenskapshandlingar efter reformationen.)
Under Stureättens tid blomstrar kyrkolivet, men strax därefter inträffar reformationen med allt vad det innebär av brandskattning av kyrkans egendomar, dess skattkammare med krucifix, reliker och relikgömmor med mera och skriftliga handlingar. När dominikankonventet rivs 1529 räddas orgeln och, efter att en period ha getts fristad i Skultuna, kan den komma till användning i domkyrkan.
Katedralens historia under och efter reformationen, kantad av bränder, krig och mer eller mindre lyckade ombyggnader beskrivs levande och med stor detaljkunskap av Bedoire. Konst- och arkitekturmoden präglar de olika restaurationerna och den senaste som färdigställdes 1961 har – naturligtvis – såväl hyllats som kritiserats i olika kretsar. Men Bedoire tycks vara i stort ganska tillfreds med kyrkans nuvarande gestaltning. Det som varit kyrkans stora och märkvärdiga tillgångar, de tre mäktiga altarskåpen från katolsk tid och 1600-talsepitafierna från stormaktstiden (med svenskt rekord i antal dödskallar i en enda kyrka?) som dominerar på pelare runt om i kyrkan har gett kyrkan stjärnor i Guide Michelin och lockat turister från när och fjärran. Erik XIV:s sarkofag i södra delen av koret påminner om dramatiken under Vasa-sönernas kamp om makten.
Ett fotografi från återinvigningen av domkyrkan på Marie Bebådelsedagen 1961 visar processionen när gosskören passerar kungaparet. Jag hittar mig själv bland koristerna, en tolvåring som med samma allvarliga min som alla de andra gossarna (det var ju direktsänd tv och vi försökte att inte snubbla på kablarna som låg över mittgången) ses skrida fram mot våra körplatser i koret för att under Bror Samuelson ledning sjunga under invigningen. Även om jag under många år varit organist i en annan Mariakyrka i Västerås, Vår Frus katolska kyrka, så var domkyrkan ett andligt och sakralt växthus.
Jag tänker att de två böckerna av Sofia Lilly Jönsson och Fredrik Bedoire ger nycklar till förståelsen av den kristna kulturens mångtydiga situation i Sverige: Tradering och utveckling av en levande tro? Konservering av en värdefull kulturskatt till beskådande?
Tomas Tranströmer, som ofta kom till orgelmatinéerna klockan tolv på lördagarna, har en strof i dikten ”Kort paus i orgelkonserten” som jag inte kommer förbi:
[…]
På de blå bänkarna sitter en gles
församling. Och pelarna
reser sig som underliga träd:
inga rötter (bara det gemensamma golvet) och ingen
krona (bara det gemensamma taket).
[…]
En gåtfull bild. Värd att meditera kring.
Ola Björlin är pensionerad lärare i religion, svenska och filosofi, lärarutbildare, Västerås.
Ur Signum nr 3/2020, s. 54–56.