av ERIK ÅKERLUND
Alla böcker handlar egentligen om två saker: det ämne som boken behandlar och den person som skriver boken. Detta är sällan så tydligt som när det gäller boken Spinoza och jag av den amerikanska filosofen Rebecca Goldstein.
Boken har två huvudteman. Det ena är frågan om judisk identitet, särskilt när det gäller ”sekulariserade” judar. Det andra är frågan om en sekulär stat, och hur stat och politik ska förhålla sig till religioner. Båda temana kopplas till Baruch Spinozas (1632–1677) tänkande och liv. Vad gäller båda temana är det också situationen i USA i det tidiga 2000-talet som står i förgrunden, snarare än situationen i Nederländerna under 1600-talet, i sättet som ämnena behandlas på.
Goldstein börjar följaktligen boken med en lång återgivning av sina egna minnen av undervisningen av en fröken Schoenfeld på en yeshiva (ortodox judisk skola) för flickor på Lower East Side på Manhattan i New York, USA, under slutet av 1960-talet. Det är också där hon första gången hör talas om Spinoza, som ett varnande exempel och en apikuros (det hebreiska ordet för kättare, av ordet ”epikuré”, anhängare av en senantik filosofisk skolbildning). Här börjar alltså Goldsteins egen identifiering med Spinoza, och en identifiering av de problem som de båda ställs inför.
Frågan om identitet blir tydlig redan när man ska återge Spinozas namn. Förnamnet återges vanligtvis Baruch, som är hebreiska men också fungerar på den nederländska som omgav Spinoza under uppväxten. Familjen hade dock flytt Portugal, undan religiös förföljelse, och på sitt modersmål portugisiska är Spinozas namn Benedito de Espinosa. Lite senare i livet lärde han sig latin, och relaterade i sitt tänkande till filosofisk reflektion på detta språk; på latin lyder hans namn Benedictus de Spinoza. Tre olika namn, tre olika identiteter.
Goldstein tolkar Spinozas filosofi, där den enskilde i slutändan inte har någon vikt utan där allt handlar om det eviga och det nödvändiga, som en lösning på denna identitetskris. Inte bara en lösning vilken som helst utan en ”typiskt judisk” lösning, eller upplösning, av krisen. Även om Spinoza alltså går vidare i sin filosofi, till att mena att den judiska eller andra säridentiteter inte äger någon vikt, vill Goldstein likväl se denna lösning som ett slags kvardröjande judiskt särdrag, och den resulterande formen av sekularitet som en specifikt judisk form av sekularitet.
Spinoza hade blivit utesluten ur den judiska gemenskapen i Amsterdam. Även Goldstein har lämnat, om än inte blivit utesluten från, ett ortodoxt judiskt liv. Ändå förblir alltså något av den judiska identiteten i båda fallen, och vad denna består i tycks uppta många nordamerikanska judars tankar. Det förblir dock oklart om detta även upptog Spinozas tankar, på det sätt som det upptar dagens nordamerikanska judar.
En bakgrund som Goldstein vill teckna för Spinozas identitetskris, och för den behandling som han utsattes för av den judiska församlingen i Amsterdam, är det religiösa förtryck som judarna hade fått utstå på den iberiska halvön under flera hundra år. Här blir Goldstein tämligen onyanserad i sin återgivning, även om det ibland hänvisas till mer nyanserade uppfattningar i fotnoter. Den här tecknade bakgrunden har att göra med bokens andra huvudtema, det rörande en sekulär stat och vilken plats religionen ska ha i en sådan.
Om detta skrev Spinoza i sin Teologisk-politiskt traktat, som för övrigt tillsammans med boken Den cartesianska filosofins principer samt en hebreisk språklära var den enda bok av honom som publicerades under hans livstid. Och att Spinoza ville ha en stat som man kunde kalla sekulär, samt att han var tidigt ute med detta, råder det ingen tvekan om. Återigen blir dock dagens nordamerikanska kontext väldigt framträdande. Det är mot dem som vill ha in mer religion i statliga, eller federala, sammanhang i USA som Goldstein skriver, det blir tydligt i många stycken.
Man kan också sakna ett förhållningssätt från Goldsteins sida till alla de experiment med sekulära stater som har urartat till totalitarism och förföljelser av olika typer av minoriteter. Religion, och dess förbundenhet med staten, har orsakat mycket lidande genom årtusendena, däri har Goldstein rätt. Man kan också förstå hur Spinoza kunde se en sekularisering av staten som lösningen på många av de problem han såg i människors liv på hans tid. Men om man framför en mer total sekularisering av staten som lösningen på problem över 300 år efter Spinoza – med franska revolutionen och kommunistiska experiment som resulterat i hundratals miljoner dödsoffer under tiden – så ser inte lösningen lika enkel eller otvetydig ut. Som så ofta ryms dock inte tvetydigheter och komplicerande frågeställningar i det nordamerikanska kulturkrigets skyttegravar.
En presentation av Spinozas liv får vänta till bokens sista kapitel, som också är bokens starkaste. Goldstein berättar här livfullt och målande om Spinozas liv, från uppväxten i Amsterdam till döden vid 44 års ålder i Haag. Spinozas hälsa hade försvagats av den linsslipning genom vilken han fick sin utkomst, och som han var erkänt mycket skicklig i. Detta ledde också slutligen till hans förtida död.
Spinoza är verkligen en av den västerländska, och den judiska, filosofihistoriens både märkligaste och mest intressanta tänkare. På många sätt gör Goldsteins framställning att Spinoza själv och hans tänkande blir levande och relevanta för dagens människor. Dessvärre leder dock också detta grepp till att Spinoza själv hamnar lite i skymundan bakom vår egen samtid. Genom att göras till en spelpjäs i dagens nordamerikanska politiska och kulturella stridigheter förblir vissa sidor av Spinoza – som hans mystika sida, exempelvis – helt eller delvis dolda, och man går miste om att se honom och hans tänkande i helfigur. Bokens största styrka blir dessvärre också dess främsta svaghet.
Erik Åkerlund är fil. dr i filosofi och lektor vid Newmaninstitutet.
Ur Signum nr 3/2020, s. 56–58.