av JONAS EKLUND
Det är glädjande att Artos & Norma bokförlag valt att översätta Andrew Louths bok Moderna ortodoxa tänkare. Från Filokalia till idag. Vi är inte bortskämda med böcker om ortodoxa teologer och ortodox teologi på svenska. Louth ger en väl avvägd introduktion till den ortodoxa teologins vägar under de senaste 250 åren, med fokus på omkring 25 ”ortodoxa tänkare” från 1900-talet. Originalet som utkom 2015 har fått ett mycket varmt välkomnande av många namnkunniga ortodoxa teologer.
Andrew Louth hör till vår tids mest välrenommerade forskare när det gäller studiet av kyrkofäderna. Han är professor emeritus i patristiska och bysantinska studier vid Durhams universitet i England och har en lång meritlista och många publikationer bakom sig. Förutom The Origins of the Christian Mystical Tradition har Louth författat betydande studier av bland annat Dionysios Areopagita, Maximos Confessor och Johannes Damaskenos. Samtidigt är han intresserad av modern teologi, särskilt från 1800-talet och framåt.
Sedan 2003 är Louth präst i den rysk-ortodoxa kyrkan. Han föddes 1944 och konverterade 1989, efter att ha varit präst i Anglikanska kyrkan. Upplevelsen av en saknad koppling mellan den akademiska teologin och den kristna andligheten under sin utbildning, har lett Louth till käpphästen att teologin inte får skiljas från bön och andlighet: Den Gud vi försöker förstå måste vara densamme till vilken vi ber. Med referens till kyrkofadern Gregorios Palamas brukar han upprepa att ”det är väldigt farligt att tala om Gud om vi inte samtidigt talar med honom”. Denna förförståelse gör att Louth, i den aktuella boken, ofta skiljer skarpt mellan den teologi som reducerar Gud till ett begrepp och den teologi som rymmer ”erfarenheten”.
I boken argumenterar Louth för att publikationen av Filokalia 1782 varit avgörande för den moderna ortodoxa teologin. Samtidigt medger han att den akademiska teologin i Grekland och Ryssland i mångt och mycket ända in i vår tid förblivit relativt opåverkad av den filokaliska väckelsen. Han beskriver hur Filokalia fick fotfäste i 1800-talets Ryssland, särskilt i klostret Optina Pustina och hos tänkare som Kirejevskij, Chomjakov och Solovjov, och fördes vidare till Västeuropa och så småningom USA med de teologer och filosofer som skickades i exil av kommunisterna 1922. De flesta tänkare Louth sedan presenterar är huvudsakligen verksamma i väst.
Filokalia är en antologi innehållande asketiska och mystika texter av grekiska kyrkofäder från cirka 400- till 1400-tal, sammanställd av två munkar på Athosberget. Dessa munkar tillhörde en rörelse kallad kollyades, som ville återupprätta kyrkofäderna och åter göra bönen central för klosterlivet. Munkarna ville även återupprätta hesykasmen (en påtaglig erfarenhet av Gud såsom ljus, värme och frid), Jesusbönen, de äldstes andliga ledarskap och en regelbunden nattvardsgång.
Louth betonar att helige Nikodemus, en av munkarna bakom Filokalia, ”verkligen uppskattade katolsk andlighet” och ofta använde katolsk andlig litteratur i sina egna arbeten. Och denna uppskattning av postreformatorisk västerländsk andlighet har förblivit ett särdrag, menar Louth, i den spiritualitet som inspirerats av Filokalia.
Samtidigt ledde receptionen av Filokalia till ett avståndstagande från den västerländska diskurs som präglat, och delvis fortfarande präglar, ortodoxa lärosäten. I stället för att vara en samling lärosatser skulle teologin i första hand handla om att lära känna Gud. Ty verklig teologisk kunskap är inte bara en samling information, utan ett slags deltagande i Gud, en förening med Gud, eller gudomliggörelse.
Efter de inledande kapitlen om Filokalia och Solovjov behandlas uteslutande 1900-talsteologer (samtliga födda före Louth), fyra av dem kvinnor. Ett fåtal lever och är verksamma ännu i dag. Ungefär hälften av tänkarna har fått egna kapitel, medan övriga får dela. Kapitlen är vanligtvis omkring 20 sidor långa.
Andrew Louth presenterar sina utvalda tänkare på ett personligt och inkännande sätt och väljer hos var och en ut några centrala teman som förklaras och diskuteras. Genomgående sätter han in teologerna i större historiska och teologiska sammanhang och tar sig också relativt stora friheter att lyfta fram och tolka det han menar är mest relevant för ortodox teologi i dag. Louth vill nämligen inte bara informera om tänkarnas liv och tankar utan också förklara för läsarna vad det innebär att leva och tänka ortodoxt.
Stilen är personligt resonerande snarare än akademisk. Boken passar därför en bredare läsekrets även om den självklart kan användas som ett komplement inom akademin – om än med förbehållet att urval och tolkningar ofta är personligt motiverade, vilket Louth är helt öppen med. (Han ändrar t. ex. den uppenbara kronologiska ordningen på två teologer med motivet att de inträtt i hans ”teologiska medvetande” i den ordningen, men medger att ”det är helt subjektivt”.)
Louth har skrivit en mycket informativ och läsvärd bok, men det finns ändå rum för kritik. Hans personliga och resonerande stil gör att den inte är helt lätt att tillämpa för strikt akademiska syften. Ibland tenderar han att föra fram sina egna uppfattningar genom de tänkare han presenterar. Exempelvis skriver han att Dumitru Staniloae ”varnar” för klarhet och tydlighet, eftersom hans teologi behandlar något erfaret och inte endast uttänkt. Staniloae sägs premiera ”ett visst mått av förvirring, av rörighet”. Men detta är avgjort Louths egen tolkning. Staniloae delar inte Louths skepsis mot logisk koherens och klarhet. Tvärtom kritiserar han explicit de ortodoxa teologer som inte behandlar förnuftet med tillbörlig respekt. Staniloae är intressant just därför att han lyckas få ihop de grekiska fädernas diskurs med den logiska koherens som förväntas av fulländade filosofiska idéer. Att han kan upplevas som rörig eller förvirrande att läsa beror inte på att det saknas klarhet, utan på att han alltid betraktar teologin i dess helhet och därför inte kan skriva om ett ämne utan att ständigt hamna på sidospår.
Vidare bör det nämnas att Louth särbehandlar Johannes Zizioulas. Alla andra teologer recipieras väldigt sympatiskt. Louth underlåter till och med att fördjupa sig i givna kontroversområden, som Bulgakovs sofiologi, Losskys energilära, och den antivästliga ton som präglat många av bokens tänkare. Men Zizioulas kritiseras hårt och delvis också felaktigt. Louth förstår uppenbarligen inte Zizioulas poäng med att diskutera varför orden att Sonen utgått ”från Faderns väsen” uteslutits ur Nicaeas trosbekännelse vid Konstantinopel 381 (den intresserade hänvisas till Zizioulas, Communion and Otherness, 126–134, särsk. fotnot 52–53). Att översättaren inte ens förstår vilka ord i trosbekännelsen som åsyftas gör inte saken bättre – han översätter i stället ett ställe som finns kvar.
Översättningen är god, med tanke på att det inte är helt lätt att översätta Louths resonerande brittiska prosa, men innehåller en del småfel, som saknade citattecken, hopblandning av namn och syftningsfel. Vidare kan val av svenska ord diskuteras när det gäller vissa ord och begrepp. Exempelvis är ”annorlundahet” och ”personhet” inte helt lyckade för att översätta Zizioulas begrepp otherness och personhood. Vidare har översättaren lagt till en egen fotnot där han hävdar att begreppen ”Sankt” och ”Sankta” begagnas av den ”västerländska kyrkan” medan den ortodoxa kyrkan säger ”helige” och heliga”, vilket är rent nonsens. Ordvalet har naturligtvis inget med konfession att göra. I katolska och protestantiska kyrkor hörs väl oftast helige/a nuförtiden, och det är självklart inget fel eller konstigt om man som ortodox skulle säga Sankt/a.
Med tacksamhet över initiativet till denna översättning önskar jag att Artos i framtiden kommer att bjuda på översättningar av några av de behandlade teologernas egna verk.
Jonas Eklund är master i teologi, musiker och musiklärare i Hudiksvall.
Ur Signum nr 3, s. 58–60.