av ALEXANDER ANDRÉE
1200-talsdominikanen Petrus de Dacia, eller Peter Gotlänning, kallas ofta – med rätt eller orätt – ”vår förste författare”. Hans märkliga kärleksaffär med bondflickan Kristina från tyska Stommeln, berättad av honom själv, har fascinerat forskare och andra läsare i mer än hundra år. Hur skall deras förhållande förklaras? Var deras romans verkligen bara andlig, rotad i en gemensam kärlek till Gud, eller fanns det också ett köttsligt inslag i affären?
Nils Blomkvist, professor emeritus i historia vid högskolan på Gotland, har i föreliggande alster gett sig den på att komma Petrus och Kristina närmare inpå livet. På strax över 400 sidor erbjuder han en närläsning av det historiska källmaterialet, vilket framför allt utgörs av de två arbeten Peter författade med utgångspunkt i sina möten med Kristina. Till detta kommer en tredje bok sammanställd av Kristinas biktfar samt ett antal brev till och från huvudpersonerna i dramat. På lödig och välklingande svenska öser Blomkvist djupt ur dessa för 1200-talet ovanligt rika källor. Vi får veta hur Peter först träffade Kristina och hur han under ett antal besök framför allt på 1260-talet blev hennes nära vän, beskyddare och andliga stöd. Vi får ta del av Peters beskrivningar av hur underverk och uppenbarelser avlöser demoniska hemsökelser som svårt härjar Kristinas kropp. Peters prosa är färgstark, och han skräder inte orden: blodiga spikar, plötsligt uppkomna sår och flygande avföring samsas med uttryck av himmelsk ljuvlighet.
Detaljerna gör förvisso berättelsen påtaglig, men också dramats större historiska bakgrund tecknas på ett fullödigt vis. För att bättre förstå de omständigheter hans studieobjekt var underkastade tar Blomkvist oss med på en veritabel pilgrimsfärd i tid och rum i Peters och Kristinas fotspår. Han genomför exempelvis fotvandringen mellan Köln och Stommeln, vilket Peter gjorde otaliga gånger: det är en sträcka på 17 till 18 kilometer, vilket en erfaren vandringsman kunde tillryggalägga på omkring fyra timmar. Genom framställningen varvas vidare personliga betraktelser med redogörelser för fakta och forskningsmaterial, vid vilket en sympatisk bild av medeltiden framträder. Och det är gott om utblickar, både mot de sociala förhållandena i högmedeltidens Tyskland och de politiska stridigheterna i Folkungatidens Sverige. Också dramats intellektuella bakgrundsmiljö skildras på ett förtjänstfullt sätt: från rötterna i det tidiga 1100-talet och Pierre Abélards och Guillaume de Champeauxs undervisning följer författaren katedralskolans i Paris utveckling till Nordeuropas första universitet. Det är inte ofta man läser om detta på svenska, och det är onekligen uppfriskande att bli påmind om de starka kontakter och det rika intellektuella utbytet Sverige, ett land i periferin, hade med kontinenten.
Till skillnad från tidigare studier av det medeltida paret, vilka velat läsa in hysteri såväl som mystik, sexuell frustration såväl som djuplodande andlighet i deras förhållande, väljer Blomkvist att betrakta Peter och Kristina som autentiska tidsvittnen. Detta på många sätt befriande förhållningssätt möjliggör för författaren att höra sina vittnen på deras egna villkor, och inte såsom filtrerat genom senare tiders ofta fördunklande glasögon. Det gör också att historiens huvudpersoner, vilka på inget sätt var primitiva, tillåts vara människor, och inte underliga utomjordiska varelser som görs till föremål för den nutida, naturligtvis mer upplysta historikerns obduktion.
Alla dessa förtjänster till trots kan jag vända mig mot några av de begrepp som författaren använder sig av för att skildra 1200-talets och medeltidens katolicism. Att kalla den benediktinska reformrörelsen som växte fram under 900-talet för ”fundamentalistisk” medför en jämförelse som inte bara är olycklig utan också ohistorisk. Det är i mycket tack vare denna reformrörelse – och den monastiska odlingen i allmänhet – som Europa kan berömma sig av en civilisation över huvud taget. Att även beskriva den religiositet som präglade medeltidens människor som ”sekteristisk” är heller inte rättvisande. Det är visserligen berömligt att re-aktualisera 1200-talet och medeltiden för en samtida läsekrets, som ofta sedan barnsben matats med kvarhäftande lutherska fördomar, men att använda laddade termer och begrepp som på ett särskilt sätt refererar till nutidsföreteelser kan också ske till priset av en snedvridning, en sådan snedvridning som författaren upptäckt i tidigare forskning och säger sig vilja undvika. Ibland blir det dock ganska roligt, som när Blomkvist kallar 1200-talets Sverige för ett ”u-land”, vilket det ju i jämförelse med Europas kärnländer på många sätt var. Jag vill emellertid tro att dessa terminologiska val är olycksfall i arbetet. En så i övrigt insiktsfull och väl genomförd studie måste naturligtvis uppvisa skavanker, liksom även solen har sina fläckar.
Alexander Andrée är professor i latin och medeltidsstudier vid University of Toronto.
Ur Signum nr 3/2020, s. 60–62.