av ANDREAS MAZETTI PETERSSON
Lördagen den 7 mars hade Signum bjudit in till 100-årskalas och närmare 300 personer deltog i evenemanget. Under en fullspäckad heldag på Norra Latin i Stockholm firades 100-åringen med föreläsningar, symposium och panelsamtal under rubriken ”Det bildande samtalet”.
Dagen inleddes med att chefredaktören Ulf Jonsson hälsade talare och åhörare välkomna. I sitt inledningstal framhöll Jonsson att när tidskriften grundades år 1920 betraktades den katolska kyrkan i Sverige närmast som en trojansk häst, som hotade det sekulära folkhemsbygget. Tack vare Andra Vatikankonciliets betoning av dialog och ekumenik skapades förutsättningar för en attitydförändring i det svenska samhället gentemot den forna trojanska hästen, en utveckling som återspeglas i Signum, framhöll Jonsson.
Efter inledningstalet höll Anders Piltz, professor emeritus i latin vid Lunds universitet, en exposé över begreppet bildning och dess historia (se s. 34 i detta nummer). Men vad är då bildning? Det är svårfångat, sade Piltz, men ändå känner man igen en bildad person när man hör en sådan.
En bildad person, tillade Piltz, bör inte sluta sig för någon mänsklig erfarenhet eller vara rädd för att bli motsagd, utan bör snarare låta sig övertygas av argument och kunna ändra åsikt. Piltz avrundade med att uppmana till fortsatt samtal, även med oliktänkande personer.
Efter Piltz föredrag diskuterade författaren och debattören Lena Andersson, professorn i filosofi vid Södertörns högskola Jonna Bornemark, och professorn i teoretisk filosofi vid Stockholms universitet Åsa Wikforss vetenskap och bildning.
Lena Andersson var först ut. Med utgångspunkt i sin roman Egenmäktigt förfarande (Natur & Kultur 2013) resonerade Andersson kring betydelsen av mänsklig intuition för sociala gränsdragningar, vilket nihilistiska miljöer – som förstår mänsklig interaktion som sociala konstruktioner i ett ”här och nu”– inte erkänner. Hon sade även att vi i Sverige har kämpat så hårt för att bli av med våra fördomar att vi har trängt undan den mänskliga naturens betydelse.
”Vi måste börja tänka”, sade Andersson, ”och använda det dialektiska förståndet, det vill säga den mänskliga förmågan att lägga ihop saker för att kunna orientera oss. Annars”, tillade hon och återanknöt till Piltz föredrag, ”kvarstår endast singulariteter”.
Jonna Bornemark inledde sitt anförande med att koppla ihop begreppen bildning och vetenskap. Hon liknade vetenskap vid att människan ställs inför en horisont, som inte uttömmer världen, men bortom horisonten finns en ö. ”Att bedriva vetenskap”, förklarade Bornemark, ”är att skapa mätbarheter för denna ö och genom dessa begrepp kan mänskligheten tala till mätbarheterna”.
”Bildning”, fortsatte Bornemark, ”är att vara omdömesgill och stå i ett kulturarv”. Dynamiken, att både stå passiv i ett kulturarv och ur detta arv frambringa aktivitet kallade hon ”paktivitet”, där den ”paktiva” rörelsen förutsätter en omdömesgill varelse.
Sist på tur att tala under rubriken ”vetenskap och bildning” var Åsa Wikforss. Hennes utgångspunkt var att vilja slå hål på en del nidbilder. Den första nidbilden som hon ville vederlägga var att positivism skulle vara gängse inom vetenskap i dag.
Positivismen, som föddes på 1800-talet ville, enligt Wikforss, studera lagmässiga samband utifrån ett systematiskt tvivel, i samma anda som filosofen Karl Poppers (1902–1994) teori om att vetenskapliga teser ska vara falsifierbara. Denna vetenskapliga metod är enligt Wikforss obsolet i dag. Detsamma gäller tron på att naturvetenskapen är den enda möjliga källan till kunskap, det synsätt som brukar kallas ”scientism”.
Under det efterföljande panelsamtalet, som modererades av Thomas Idergard, protesterade dock Bornemark mot att scientismen skulle vara utdöd. Hon exemplifierade med att biologen Richard Dawkins tappning av scientism är inflytelserik i samhällsdebatten i dag.
Näste talare, Svante Nordin, professor emeritus i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet, menade att Sverige i kölvattnet av Naziregimens fall blev vetenskapstroende och att filosofen Ingemar Hedenius (1908–1982) var en av dessa. En trosövertygelse kan enligt Hedenius endast accepteras om det finns förnuftsmässiga skäl att tro på den. En tro på Gud ansåg Hedenius däremot inte vara förnuftsmässig. Tron och förnuftet blev alltså i Hedenius konstruktion varandras konkurrenter.
I dag, framhöll Nordin, består fortsatt vetenskapstron i Sverige, men tro och förnuft är inte längre varandras konkurrenter. Likväl måste problematiken mellan tro och vetande omförhandlas, enligt Nordin, eftersom vetandet har förändrats. På 1800-talet tänkte sig naturvetare att det finns ett absolut rum och en absolut tid, men kvantteorin omöjliggjorde denna fysikaliska världsåskådning och utmanade därmed det så kallade sunda förnuftet.
Nordin förtydligade att modern fysik – som diskuterar parallella universa, mörk materia och att tiden inte existerar – är ljusår från det sunda förnuftet. Begrepp såsom ont och gott finns heller inte i naturvetenskaplig mening, tillade Nordin. Och då den moderna naturvetenskapen inte kan framställas i lätt åskådliga modeller tvingas vi också att använda bilder, narrativ och metaforer från det kristna ordförrådet. Utan dem klarar vi oss inte, fastslog Nordin.
Professorn emeritus i systematisk teologi vid Lunds universitet Gösta Hallonsten menade att värnandet av det västerländska kulturarvet upphörde i Sverige efter första världskrigets utbrott år 1914. Detta kulturarv som, enligt Hallonsten, inte åtnjuter samma intresse och omsorg i dag som under tidigare epoker, kan spåras till antiken.
Hallonsten nämnde hur begreppet logos hos de tidiga kristna apologeterna band samman förnuft, ord och Jesus Kristus. Hallonsten tillade även att det är i den inneboende spänningen mellan tro och förnuft som konst, litteratur och kultur föds. I denna spänning finns även bildningen, påpekade Hallonsten. Den har sina rötter i kristendomen och är därför inte utan kopplingar till frågor om moraliska omdömen. Det borde höra till bildningen, ansåg Hallonsten, att känna till sina rötter. Men vårt samhälle, som präglas av upplysning och modernitet, har blivit blint för sina kristna rötter.
Men, förtydligade Hallonsten, det sekulära samhället bör vara öppet för att den kristna traditionen, med sina sanningsanspråk, kan lämna bidrag till det gemensamma goda. Hallonsten avslutade sitt anförande med att understryka att sanningsanspråk medför ett bättre samtalsklimat jämfört med det relativistiska alternativet, som är en tandlös pluralism.
Dagens sista talare var Hans Joas, sociolog och professor vid Humboldt-Universität i Berlin, vars tal kretsade kring skillnaden mellan tro som egocentrerad självoptimering och tro som överlåtelse och självtranscendens. Hans föredrag kommer att publiceras i ett senare nummer av Signum.
När det blev dags att åka hem framåt kvällen var det säkerligen många som fortsatte att reflektera kring samtalen som fördes under dagen. Kanske var det även någon som förundrades en smula över begreppet bildning i dess historiska och nutida mening och vad det kan tänkas innebära i framtiden.
Andreas Mazetti Petersson är doktorand i kyrkohistoria vid Uppsala universitet.
Ur Signum nr 3/2020, s. 62–64.