Generationsväxling i Kina

På det kinesiska kommunistpartiets partikongress i november 2002 valdes den tämligen obekante Hu Jintao till ny ordförande. Jiang Zemin lämnar efter sig ett Kina med blomstrande ekonomi och ett parti som behåller greppet om politiken. I religionspolitiken verkar både morot och piska bli de metoder som följer av detta skifte.

Vart femte år hålls partikongress i Kina, vanligtvis i september eller oktober. Det faktum att den sextionde partikongressen var förlagd till november 2002 antyder vissa komplikationer i förberedelseprocessen. Skälet som officiellt anfördes var att Jiang Zemin skulle beredas möjlighet att ännu som partiordförande delta i ett möte med APEC, som är en sammanslutning av asiatiska stater för att främja en fredlig ekonomisk gemenskap. Mötet ifråga ägde rum i Mexiko i oktober.

Partikongressen föregicks av många spekulationer om hur den kommande partiledningen skulle se ut. Slutligen stod det klart att en ny ledar-generation skulle ta vid. Det skulle bli den fjärde efter Mao. Det spekulerades också över vilka ämbeten Jiang Zemin tänkte behålla för att även i fortsättningen försäkra sig om inflytande över den kinesiska politiken.

För Jiang var det också viktigt att förankra sitt eget bidrag till partiets ideologi i den nya partitoppen. Därför hade han redan då man firade 80-årsjubileet av det kinesiska kommunistpartiets grundande tillkännagett en egen paroll, de tre pelarna, sange daibiao.

Meningen med detta otympliga begrepp var att partiet skulle förbli den gemensamma poolen för alla samhällskrafter såsom: 1. produktionens tillväxt; 2. kulturens framåtskridande; 3. folkets fundamentala intresse. Förutom arbetare och bönder som hitintills benämnts ”basarbetare”, jichu laodong, skulle en ny kategori räknas till det kommunistiska partiets medlemmar, nämligen företagare, som skulle betecknas ”managementarbetare”, guanli laodong. Denna terminologi gör att det kinesiska kommunistpartiet fortfarande kan kallas ett ”arbetarparti”. Jiang Zemins teoretiska resonemang väckte mycken oro i partileden före partikongressen och många partikamrater tyckte sig inse att man nu höll på att ta farväl av det traditionella ideologiska klassbegreppet och likaledes av klasskampen. Det var inte så enkelt för Zemin, som han trott, att få partiet med på noterna när kursen skulle förändras.

Jiang Zemin berömmer sig av framstegen

Ytterligare ett nervöst drag kom till uttryck före partikongressen när tillgängligheten till information, till exempel internet, började inskränkas och kontrolleras hårdare. Man uppskattar att omkring 45 miljoner kineser för närvarande har tillgång till internet. Internationella sökmaskiner var under lång tid blockerade. Dessa sökmaskiner, vars internetsidor hittills kontrollerats av myndigheterna, skulle just öppnas men spärrades åter. Först efter internationella påtryckningar blev de åter tillgängliga.

Ryktesvis har kinesiska tekniker lyckats åstadkomma ett slags brandvägg som på ett effektivt sätt kan spärra tillgängligheten till de internetsidor som inte faller regimen på läppen. Myndigheterna har hittills inte officiellt medgivit detta. Men av utländska observatörer, som systematiskt samlar in information, framgår att de kinesiska myndigheterna uppenbart genom att brännmärka bestämda ord och uttryck i texterna automatiskt blockerar både internetsidor och många gånger också e-post. Det står också klart att exempelvis nyheter om den religiösa och kyrkliga utvecklingen i folkrepubliken övervakas strikt och censureras och spärras.

I och för sig förekommer bestämmelser om att all e-post skall kopieras. Användarna blir upplysta om förbudet att vidarebefordra någon som helst information ”av skadlig karaktär”. De åläggs en ”personlig förpliktelse till internetdisciplin” och de måste ange sådana personer som sprider ”skadlig information” till myndigheterna. Som ”skadligt” anses allt som kan hota inre säkerhet och social ordning. Tolkningsföreträde har i varje enskilt fall myndigheterna som också hårt bestraffar den som inte beaktar detta rättesnöre. Vid ett möte i slutet av augusti 2002 med propagandaansvariga förordnade Jiang Zemin att en ”vänlig atmosfär” skulle skapas i anslutning till partikongressen och att ”störande element” skulle elimineras.

Zemins tal var huvudevenemanget i början av kongressen. Han erinrade om det kommunistiska partiets grundare alltifrån Mao Zedong till den ledarkader som pensionerats men ännu befinner sig i livet. Här uteslöt han den förre presidenten Zhao Ziyang som gjorts ansvarig för incidenterna på den Himmelska fridens torg 1989 och därefter pensionerats eller snarare förpassats i husarrest. Zhao Ziyang kommer att förbli persona non grata ända till dess att en omvärdering av dessa händelser eventuellt kommer till stånd. I ett öppet brev till partikongressen från 192 personer från 17 olika provinser i Kina krävdes visserligen en sådan omvärdering av studentprotesterna och att de som fängslats som politiska fångar skulle friges. Men brevet offentliggjordes aldrig av partikongressen.

Eftersom detta var Jiang Zemins sista framträdande som partiordförande och president utnyttjade han tillfället till att inför de 2 114 närvarande delegaterna – representanter för 66 miljoner kinesiska kommunister – göra en återblick på sin 13 år långa ämbetstid. Den något långrandiga titeln löd: ”Uppbyggande av ett i alla avseenden gott samhälle och det fortsatta uppbyggandet av en socialism av kinesisk typ”. Han räknade här upp de många framgångar som Kina haft under hans ledning: ekonomin, den inre stabiliteten, utrikespolitiken och det erkännande som inträdet i Världshandelsorganisationen WTO inneburit och han nämnde också att de olympiska spelen skall arrangeras i Kina 2008.

Detta är i realiteten en verklig framgångshistoria, men den utesluter allt som står på debetsidan: som exempelvis de sociala problem som urbaniseringen medfört, den snabba spridningen av aids, de allt fattigare bönderna och de många arbetslösas öde. Kinas inträde i WTO i december 2001 och den därmed öppna importmarknaden har haft enorma följder för det kinesiska lantbruket. Kinas bönder var inte alls förberedda på internationell konkurrens. Arbetslösheten bland bönder uppskattas till mellan 150 och 200 miljoner. Följden har blivit en veritabel flykt från landet till städerna dit mängder av bönder och outbildad arbetskraft strömmar.

En ideologisk fråga om makt

Jiang berörde inte alls dessa problem utan upprepade som en besvärjelse hur nödvändigt det var att fortsätta partilinjen och hålla sig till marxism-leninismen, till Maos ideologi och till Deng Xiaopings teori och till hans egen paroll om de tre pelarna. Allt detta var enligt honom nödvändigt för att kunna bygga upp ”en socialistisk kultur och en inre civilisation” för framtiden. Kina behöver inte importera någon modell för det politiska systemet från västvärlden. Kinas egen politiska målsättning står sig. För att detta skall gälla även i framtiden måste förutom arbetare, bönder, intellektuella och militären också ”progressiva element från andra samhällsskikt” integreras i det kommunistiska partiet.

Med detta yttrade beträdde Jiang ett minerat område, nämligen frågan om företagare skall kunna upptas som medlemmar i det kommunistiska partiet. En tillspetsad tolkning säger att det handlar mindre om att införliva nya medlemmar i partiet än att försäkra de många ”kapitalistiska företagarna” som redan finns i partikadern legal status. Att Jiang samtidigt betonade att det kommunistiska partiet givetvis skulle förbli ”arbetarklassens spjutspets” säger något om den förljugenhet som sedan åtskilliga år alltmer kommit att prägla partiets ideologiska ledning. Skärskådar man saken framstår målsättningen klart.

För att säkerställa det kommunistiska partiets hegemoni trots dess ideologiska stelbenthet måste alla ”progressiva” och ”produktiva” krafter i det kinesiska samhället uppfordras att ingå i partiet, ty endast där kan de till fullo spela ut sina potentialer. Och så länge som den kinesiska ekonomin, trots den recession som råder i övriga världen, växer med sju procent årligen sitter kommunistpartiet säkert i båten och systemet förblir orubbat. Enligt Jiangs prognos kommer den ekonomiska ut-vecklingen och därmed bruttosocialprodukten att fyrfaldigas fram till år 2020.

På den ideologiska kartan efterlämnar Jiang Zemin förvisso en tydlig markering eftersom partikongressen enhälligt beslöt att till den gamla ideologiska grunden lägga hans tre pelare, visserligen utan att nämna honom som upphovsman. Om man betraktar Jiang Zemins karriär är det påfallande hur han omärkligt kunnat få makten och behålla den under så lång tid som 13 år. Han utmärks varken av den nimbus som omgav Mao Zedong och Deng Xiaoping som deltagare i ”den långa marschen” eller den karismatiska utstrålning som de hade. Han var bara en nyckelfigur i ledarlaget men aldrig den obestridlige ledaren som efter eget behag kunde möblera om i laget och byta spelare.

Jiang Zemin har varit Kinas ledare under en tid då den ekonomiska expansionen gett folket ett välstånd som aldrig tidigare. Denna framgång har köpts till priset av att man varit tvungen att avstå från samhälleliga och politiska förändringar som egentligen skulle varit nödvändiga i namn av det vanskliga ideologiska bygge som ”socialism med kinesiskt förtecken” utgör, när det uppstår i skepnad av det i sig motsägelsefulla begreppet ”socialistisk marknadsekonomi”. Jiangs försök att med en stödkonstruktion som de ”tre pelarna” tänja de ideologiska ramarna för det ursprungliga kommunistpartiet så långt, att alla positiva krafter och strömningar i samhället helt enkelt skall inkorporeras däri, leder ytterst endast till ett ideologifritt fastklamrande vid att staten skall ha all makt i sin hand. Man måste inte vara speciellt klärvoajant eller analytiskt lagd för att kunna förutspå att en sådan konstruktion bara kan bestå så länge som de partimedlemmar, som kommer från olika samhällsgrupper, har tillräckligt stor egen personlig vinning av detta arrangemang.

Kinesisk ekonomi i full fart

Som väntat valdes Hu Jintao till ordförande i Kinas kommunistparti och i politbyråns ständiga utskott. Därmed är han åtminstone på papperet Kinas nye starke man. Det var inte bara utomlands utan även i Kina som Hu Jintao före valet var en tämligen okänd politiker och parti-funktionär. Inom den kinesiska gerontokratin gäller han för att, sina 59 år till trots, vara ung. Han blev vice president 1998 och sedan dess också den tilltänkte efterträdaren till Jiang Zemin. Ur Hu Jintaos förflutna dyker minnet av hans hårda tag mot dissidenterna i Tibet 1989 upp. Tiden före partikongressens val använde han till några utlandsresor, bland annat till Tyskland och USA. Eftermälet var att ingen i väst fått någon klar bild av hans person och inte heller av hans politiska profil.

Hu hade vaktat sig noga för att före valet på något sätt solka det oskrivna blad som han var genom att yttra sig olämpligt och på så sätt riskera sin väg till partitoppen. Trots detta tycks hans förhållande till Jiang Zemin ha förändrats till det sämre under de senaste månaderna. Jiangs försök att i möjligaste mån behålla makt och inflytande efter avgången från sitt ämbete understöds inte alls av Hu utan motarbetas. På partikongressen lyckades Jiang genomdriva att fem av hans förtrogna valdes in i politbyråns nio man starka ständiga utskott. Som förväntat stannade Jiang Zemin kvar som ordförande för den centrala militärkommissionen och därmed som överbefälhavare, vilket tillförsäkrar honom en maktposition och ett fortsatt stort inflytande i den kinesiska politiken. Som en prestation av partistrategerna kan det också ses att Jiang Zemin lyckades peta andra höga partifunktionärer, som var över 70 år gamla, från deras ämbeten. Så gick det för Zhu Rongji, som innehade posten som regeringschef, och Li Peng, som var ordförande i parlamentet.

Den fortsatta tillväxten av Kinas ekonomi gör ett starkt intryck på all världens ekonomer. År 2000 låg Kina på sjunde plats som exportland. År 2005 beräknar internationella ekonomiska experter att Kina kommer att inta den fjärde platsen. Kanske är Kina för närvarande världens mest dynamiska marknad som går rakt emot den rådande globala konjunktursvackan. När den sydöstasiatiska sammanslutningen av stater, ASEAN, möttes i Phnom Penh i november 2002 var Kina den pådrivande kraften för att skapa en frihandelszon för de tio ASEAN-länderna, inklusive Kina, nästa tioårsperiod.

1,7 miljarder människor och en bruttonationalprodukt på omkring två biljoner dollar, som det rör sig om, skulle bli världens största frihandelszon jämspelt med EU och NAFTA, den nordamerikanska frihandelszonen. Japan har reagerat med förskräckelse på detta initiativ och slutit ett omfattande ekonomiskt samarbetsavtal med ASEAN-staterna. Även Indiens regeringschef Behari Vajpayee har börjat ett samtal med ASEAN-länderna,

När Bushregeringen efter terrorattacken den 11 september 2001 förklarade kampen mot den internationella terrorismen som ett prioriterat mål för den globala politiken, insåg Kina från första början möjligheten att man, genom att understödja USA, även kunde få sina egna militära operationer mot självständighetsrörelserna i provinsen Xinjiang att anses som en del av den internationella kampen mot terrorism. Kineserna kunde notera ett första tecken på framgång för denna strategi när USA:s vice utrikesminister, Richard L. Armitage, i slutet av augusti 2002 meddelade att Bushadministrationen förklarat den ”islamistiska rörelsen i Östturkistan”, en separatistisk grupp under Uigurien, för en terroriströrelse. FN har på grund av detta satt upp denna grupp på sin lista över terrororganisationer.

Från kinesiskt håll säger man sig ha bevis för att separatisterna i Uiguren har kontakter med Usama bin Ladin och att några av deras män skickats till utbildning i Afghanistan. Utländska observatörer och kinesiska dissidenter har tillbakavisat detta påstående och anser det vara endast en förevändning för den kinesiska säkerhetstjänstens hårda politik mot Uiguren i Xinjiang. Generellt sett har förbindelserna mellan folkrepubliken Kina och USA förbättrats som en följd av kampen mot terrorism.

Inga framsteg i kommunikationen med Vatikanen

Inför partikongressen förra året gjorde kommunistpartiet och de myndigheter som ansvarar för religiösa frågor en undersökning om vilken roll som religionen kunde spela i relation till Jiang Zemins teori om de tre pelarna och om det fanns relevanta grupper som kunde anses främja landet framåtskridande. Man har sedan länge övergivit den traditionella marxistiska religionskritik som officiellt länge företräddes av partiet. Enligt den skulle ju religionen vara överspelad och död när man uppnått den fullödiga socialismen. I vart fall på senare tid har man från statliga myndigheter känt sig föranlåten att räkna med religionernas påverkan på det kinesiska samhället till den grad, att man erkänt att de ”under kommunistpartiets och regeringens ledning” positivt bidragit till att bygga upp ett socialistiskt samhälle i Kina. Detta gäller naturligtvis bara för de officiellt erkända fem religionerna och inte för de religiösa grupper som inte är registrerade som till exempel den förbjudna falun-gongrörelsen, den katolska underjordiska kyrkan och de protestantiska huskyrkorna.

Den kontrovers som utlöstes när påven kanoniserade de 120 kinesiska martyrerna i oktober 2000 har blivit en svår belastning för relationerna mellan Peking och Vatikanen. Det tog mer än ett år innan rege-ringens och religionsbyråns olika repressalier mot den katolska kyrkan i Kina upphörde, och ännu gäller inskränkningar och förbud mot vissa längre utbildningar för biskopar, präster och seminarister liksom också publiceringsförbud för publikationer och katolska arrangemang i allmänhet. De diplomatiska satsningarna, som bara ett år tidigare verkade arta sig så att en ömsesidig förståelse skulle vara nära förestående, är nu lagda på is för en längre tid framåt.

Påven Johannes Paulus II tog ett mycket uppmärksammat initiativ i oktober 2001 med avsikt att få igång dialogen igen. Han bad det kinesiska folket om förlåtelse för fel och misslyckanden från vissa katolska missionärers sida. Detta skedde i ett tal som hölls vid en kongress med anledning av 400-årsminnet av jesuitmissionären Matteo Riccis ankomst till Peking.

Denna historiskt unika gest från påvens sida väckte beundran i hela världen. I Kina däremot gjorde den inte avsett intryck på regimen. En talesman för utrikesministeriet kommenterade påvens yttrande i allmänna ordalag med fann det otillfredsställande, eftersom påven inte uttryckligen bad om förlåtelse för själva kanoniseringen. Det tycks som om den kinesiska ledningen till de två tidigare punkter som man ofta anför som villkor för normala förbindelser med Vatikanen nu även bifogat denna fråga. Tidigare krävdes att Vatikanen skulle avbryta sina diplomatiska förbindelser med Taiwan och dessutom inte blanda sig i Kinas inre angelägenheter, till exempel utnämningen av biskopar.

Denna överraskande negativa reaktion från kinesiskt håll gör att förhoppningarna om ett normaliserande av förbindelserna med Vatikanen grusats åtminstone för en avsevärd tid framöver. Som många gånger tidigare framstod det klart att de krafter inom de ledande skikten, som av ideologiska skäl avvisar Vatikanen, fortfarande är inflytelserika nog att torpedera alla försök till närmanden. Vad denna grupp fruktar är att den underjordiska katolska kyrkan i så fall skulle erkännas som en del av den kinesiska katolska kyrkan. Några nya diplomatiska initiativ kommer säkert inte att tas förrän Hu Jintaos ledarlag konsoliderat sig.

Sex ordenssystrar från en kongregation, verksam på stiftsnivå, avlade sina eviga löften i juli 2002. De statliga medier som bevakade gudstjänsten, som leddes av biskopen i Peking, Michael Fu Tieshan, berättade att detta var första gången sedan 1949 som en löftesavläggelse ägde rum. Nyhetsbyrån Nya Kina citerade biskop Fu Tieshan som framhållit att den katolska kyrkan i Kina nu befann sig i en sådan situation att den ”oavhängigt” och ”självständigt” kunde sköta sina kyrkliga angelägenheter och sin prästutbildning. Detta tillspetsade yttrande av Pekingbis-kopen, som både i Kina och internationellt är en omstridd person på grund av sina nära relationer till regeringen, markerade också hur störda förbindelserna med påven är. Fu Tieshan är även ordförande för den ”kinesiska, katolska, patriotiska föreningen” som, om diplomatiska förbindelser upprättas, kommer att förlora sin nu icke kyrkorättsligt giltiga ställning.

I augusti 2002 rapporterade Folkets dagblad om att ett nytt institut inrättats, nämligen Institutet för kristendom och kultur i Peking. Detta institut skall bedriva forskning om katolicism och kinesisk kultur. Man vill anknyta till den vetenskapliga tradition som Matteo Ricci och hans medbröder från jesuitorden påbörjade. Dessa ses som en förebild för ett möte mellan västerländsk vetenskap som astronomi och matematik å ena sidan och kinesisk kultur och tradition å den andra. Skillnaden mellan då och nu är enligt biskop Fu Tieshan att man för första gång nu kan ställa upp med kinesiska präster och självständigt skall kunna bedriva sådana viktiga studier i det ”nya Kina”. Till direktor för det nya institutet har Peter Zhao Jianmin utnämnts. Han har doktorerat i kyrkorätt vid det katolska universitetet i Louvain. Ämnet för hans avhandling rör biskopsämbetet. Ytterligare sju nyheter har rapporterades av officiella nyhetsbyrån Nya Kina, som alla rörde begivenheter i den patriotiska kyrkan, sådana där biskop Fu Tieshan spelade en aktiv roll.

Nya drag i kinesisk kristenhet

I slutet av december 2001 åtalades fem medlemmar i den sydkinesiska kyrkan, en icke-registrerad protestantisk utbrytargrupp. De anklagades för att ha utövat en destruktiv kult som även omfattade kroppsskador och våldtäkt. Gruppens ledare, Gong Shengliang, och de övriga dömdes först till döden. En högre domstol i Hubeiprovinsen krävde en ny rättegång. Brottsrubriceringen kroppsskada och våldtäkt kvarstod för den huvudanklagade liksom för två medanklagade. De dömdes vid den nya rättegången till livstids fängelse, medan de båda andra anklagade fick 15 respektive 14 års fängelse. Men anklagelsen som rörde ”skadlig kult” och subversivt handlande mot lag och ordning utelämnades.

Den sydkinesiska kyrkan bildades 1991 och omfattar många fria kristna grupper i folkrepubliken. Den påstås ha 50 000 medlemmar i tio provinser. År 1999, i samband med repressalierna mot falungong-rörelsen, förbjöds den sydkinesiska kyrkan med motiveringen att den var en ”skadlig kult”. Den sydkinesiska kyrkan har en fundamentalistisk inriktning. Anklagelserna om att dess ledare och andra uppsatta personer inom rörelsen utövat tvång mot medlemmar som avvikit från gruppens regler och också utövat ekonomisk och sexuell utpressning, visar att myndigheterna använt en brottsrubricering som inte berör själva religionsfriheten. Gong Shengliang och hans medåklagade fick i stället stå till svars för kriminella handlingar som de begått genom att utnyttja sin ställning inom sin religiösa rörelse.

Den kinesiska kristna rådet, CCC, och den kinesiska kristna patriotiska ”tresjälvrörelsen”, TSPM, fick i maj 2002 nya ledare, efter mycket förberedelsearbete och omstrukturering av styrelsesättet. Till ordförande i CCC utsågs Cao Shengjie. Hon är pastor och kommer från Shanghao och är sedan tidigare medlem i CCC:s ständiga råd. Hon efterträdde Han Wenzao. Luo Guanzong, som varit ordförande i TSPM, avlöstes av Ji Jianhong från Jiaangsu. De föregående ledarna ersattes av åldersskäl och deras fackkunskaper skall tas tillvara i ett råd inom CCC:s ledning.

Det är enligt vissa observatörer osäkert om det nya ledarskapet innebär att övergången, från dem som lett och utformat nyordningen av det kyrkliga livet efter kulturrevolutionen, till en yngre generation därmed verkligen skett. Det verkar snarare som en interimslösning, eftersom de nyvalda endast är något yngre än de avgående. För den uppväxande yngre generationen återstår uppgiften att klara av de nya utmaningarna i det snabbt föränderliga Kina.

Nyhetsbyrån Xinhua meddelade den 30 oktober 2002 att den kinesiska regeringen kommer att stödja det nybygge som det nationella protestantiska teologiska seminariet planerar, med ett bidrag på motsvarande 84,6 miljoner kr. Detta projekt kommer att ingå som en del i en större satsning på en universitetsstad i Jianging – en förort till Jingling – tillsammans med många andra institutioner. Detta tillkännagavs då Jinglings teologiska seminarium firade sitt 50-årsjubileum av semina-riets rektor, Ding Guangxun. Denne är 87 år gammal och biskop emeritus och har under lång tid varit ordförande i Kinas kristna råd.

Seminariets vicerektor, Wang Aiming, framhöll att den nya institutionen skulle få kapacitet att ta emot fler studenter än de högst 40 som nu kan beredas plats. Årligen söker mellan 300 och 400 studenter utbildningsplats på seminariet. Förutom detta nationella seminarium finns ytterligare 17 olika teologiska institutioner och bibelskolor av skiftande akademisk kvalitet i folkrepubliken Kina.

Samtidigt passade viceordföranden för den kinesiska patriotiska katolska föreningen, Liu Bainian, på att upplysa om att den kinesiska staten också bidragit ekonomiskt till det nya katolska nationella prästseminariet i Peking, både till tomtkostnad och till själva byggnaden.

Kardinal Johannes B. Wu Cheng-Chung avled den 27 september efter en längre tids sjukdom. Han var biskop i Hongkong under 27 år, och det var under hans ämbetstid som den förra kronkolonin år 1997 införlivades med fastlandet. Kardinal Wu anses ha fullgjort sin pastorala uppgift under denna övergångstid på ett mycket klokt sätt. Stiftet Hongkongs funktion som ”brokyrka” för kyrkan på fastlandet värnade han genom att besöka folkrepubliken och genom att år 1980 inrätta Holy Spirit Study Center och även genom att ta andra värdefulla initiativ.

Utnämningen av Joseph Zen till kardinal Wus efterträdare skapade inga nya kanoniska problem. Vatikanen hade ordnat så att han vigdes till hjälpbiskop redan år 1996 och att han därmed också kan förmedla successionen vidare i kyrkan. Biskop Zen har gjort sig känd som en frispråkig kritiker, men när han insattes i sitt nya ämbete den 20 oktober 2002 lät han förstå att han visserligen ämnade dämpa ner sig i tonen men inte i sak.

Den lag mot subversiv verksamhet, som regeringen i Hongkong avi-serat, har delvis stött på starkt motstånd. Den nye biskopen i Hongkong befarar att den kan medföra inskränkningar i religionsfriheten och framför allt att den kan komma att hindra kontakterna med kyrkan på fastlandet. Denna lag skulle i själva verket till exempel kunna åstadkomma att stöd från kyrkan i Hongkong, riktat till den underjordiska katolska kyrkan på fastlandet, som av den kinesiska regeringen anses illegal, skulle kunna dömas efter denna paragraf och således bli ett hot mot den offentliga säkerheten också i Hongkong.

Översättning: Anna Maria Hodacs

Georg Evers är religionsteolog och var 1979–2001 verksam som Asienexpert i det missionsvetenskapliga institutet Missio i Aachen. Han har gjort många resor i Asien och har också haft uppdrag för den asiatiska biskopskonferensen, FABC.