Frida Kahlo som film

Somliga konstnärer försvinner bakom sitt verk, medan andra får varje skärva av sitt privatliv belyst. En av de målare vars främsta, för att inte säga enda, motiv var hon själv har på sistone kommit att betraktas som den viktigaste moderna målaren i Mexiko, Frida Kahlo.

Hennes färgstarka liv och personlighet har blivit ämne för en framgångsrik amerikansk film, som helt enkelt heter Frida. Den ger onekligen en bild av en intensiv och sensuell kvinna, som var gift med Mexikos mest uppburne målare, Diego Rivera, och mycket engagerad i det politiska livet, bl.a. som värdinna (och älskarinna) i lång tid åt den landsflyktige Trotskij.

Denna film är gjord med stora ambitioner, inte minst att skildra det dåtida kulturella och politiska livet i Mexiko och även i USA, samtidigt som den på dagsaktuellt sätt dras till sexuella skildringar, helst när det rör sig om homosexuella förhållanden. Naket kvinnokött är det gott om, grälande konstnärer likaså, pistolskott för att understryka en åsikt liksom det snöpliga slutet på Riveras revolutionära måleri i USA.

Allt detta tar mycket tid och plats, medan det som verkligen är av intresse och originalitet är de avsnitt av filmen som behandlar Frida som målare och låter scenen flyta ut och in i verkliga tavlor av henne; hon blir rasande och klipper av sitt långa hår, och plötsligt ser vi detta självporträtt, som i sin tur blir levande och rör på sig. Där blir filmen suggestiv – och den i särklass bästa sekvensen är också den mest kusliga: som ung flicka blir hon livshotande skadad i en bussolycka. Där flyter realism och stilisering samman och fortsätter sedan med att visa hur leksaksskelett – av den typ som är ytterligt populära i Mexiko – dansar runt hennes sjuksäng.

Uppbyggnaden av ett gammalt familjefoto ger också en stark bild av hennes egensinniga sätt, där hon envisas med att posera i manskostym. Ett annat exempel kommer alldeles i slutet. Efter döden blir hon kremerad, och där flyter en målad bild samman med verkliga lågor – tycks det – kring ett kvinnoansikte. Sådana stiliserade scener arbetar med filmens egna möjligheter till visuell suggestion.

De realistiska avsnitten, som dominerar, är betydligt mindre övertygande – med undantag för en tango mellan Frida och en dansös som blir en verklig förförelsescen, och ett par scener med den mest intensiva folkliga sång. Annars blir det för mycket Rivera, för mycket Trotskij, för mycket politiska gräl för att man skall kunna hålla intresset för Frida riktigt levande. Hon går omkring och är skön i sina indianska kläder, när hon inte grälar och slänger saker på maken så det står härliga till – eller förför kvinnor i sin omgivning.

Filmen utgår från en biografi över Frida, en av det närgånget snokande slaget, av Hayden Herrera. Det blir alldeles för mycket att berätta. De uttrycksfulla och medryckande scenerna, där filmen arbetar med effekter i sitt eget medium, blir undantagen. Den historiska bakgrunden kräver också mer tid för fakta än vad filmen kan ge. Till exempel finns trots all tid som ägnas åt Trotskijs öden i Mexiko inte en filmruta om hans död, bara om ett misslyckat mordförsök.

De visuellt mest lyckade inslagen är alltså de som utgår direkt från Fridas egna målningar eller åtminstone från den mexikanska folkliga bildkonst som hon anslöt till. Hennes tilltrasslade liv förenklas, hennes kroppsliga lidanden skjuts åt sidan, men man får åtminstone klart för sig att måleriet var centralt i hennes liv och att det inte kolliderade med att hennes make var landets mest uppburne målare.

Frida är en kusligt fascinerande gestalt, också i denna något spretiga skildring, där hennes måleri är grunden till de bästa scenerna fastän det inte får spela huvudrollen.