Birgittas uppenbarelser och uppenbarelsen

Ordet uppenbarelse kan i dagligt tal betyda så mycket. I den seriösa teologiska dis-kursen är det ett honnörsord, ett begrepp med bestämda betydelser. I andra sam-manhang kan det uppväcka föreställningar om något närmast patologiskt. Handlar det inte om inbillningar hos sinnessvaga, eller i varje fall hos personer med dålig in-tellektuell kontroll över sina föreställningar? Men ordet kan ibland också vara ett överdrivet uttryckssätt hos någon som sett en vacker kvinna på gatan: ”hon var som en uppenbarelse”, den underförstådda meningen är väl då: en uppenbarelse från en annan, högre och himmelskt skön värld.

Aktuell just i dessa dagar är den heliga Birgitta med sina många skrifter, som till alla sina delar har formen av ”Uppenbarelser”. 700-årsminnet av det svenska helgo-nets födelse markeras med en ström av skrifter, allt från vetenskapliga verk till po-pulära alster, med kongresser och gudstjänster, med frimärken och skådespel. Birger Berghs nya och redan så omtalade bok hör till de verkligt seriösa böckerna i ämnet. Den kan beskrivas som en biografi, men författaren nöjer sig inte med att i huvuddrag redogöra för det yttre händelseförloppet i Birgittas liv och för hennes verk. Han stäl-ler dessutom hela tiden viktiga psykologiska, filosofiska och teologiska principfrågor och diskuterar dem med den intelligente och hederlige vetenskapsmannens inten-sitet. Boken är dessutom litterärt välskriven och förmedlar, inte minst genom de många Birgittatexterna i ny och fräsch översättning, en levande kontakt med den in-ternationellt – mera än här hemma – berömda och märkliga svenskan.

I boken spelar just uppenbarelseproblematiken en viktig roll och det är skälet till att jag här särskilt uppmärksammar den. Frågan många, och inte bara Bergh, ställer sig är alltså denna: finns det verkligen några sådana ”uppenbarelser” som dem Birgitta gör anspråk på att ha fått motta, är de över huvud taget möjliga eller ens troliga, om man nu ändå antar att den högre och himmelska världen över huvud taget -finns, den som påstås sända dessa uppenbarelser? Utan det antagandet faller ju hela frågan.

Låt mig först resonera litet kring själva begreppet ”uppenbarelse”. Det svenska ordet säger inte så mycket om vad det skulle kunna tänkas betyda. Men det förhåller sig annorlunda med det latinska (och av engelskan övertagna) ordet: revelatio, engelska revelation. Låt mig göra en liten språklig analys av det ordet. Stammen i ordet är det latinska velum, som betyder slöja, täckelse, ridå. Den handling man gör med detta velum heter på latin velatio: man täcker över något med en slöja, eller man fäller ridån på en teater. Prefixet re i revelatio betecknar då motsatsen till ridåfällningen, nämligen att man låter ridån gå upp. En revelatio(n) är alltså just detta: en slöja tas bort, en ridå går upp, så att sådant som tidigare var okänt eller fördolt blir synligt och gripbart. Sådant som man inte tidigare kunde veta någonting om eller ha någon förnimmelse av, det träder nu fram för ens sinnen och blir fattbart. Det tidigare fördolda blir nu uppenbart, uppenbarat, avslöjat.

Det är just detta som menas, när man, som teologerna brukar göra, talar om kristendomen som en ”uppenbarelsereligion”: den sätter sin tro till sådant som man inte skulle kunna veta något om (genom det blott mänskliga förnuftet eller genom den vanliga empiriska erfarenheten), om inte Gud själv hade uppenbarat sig och därmed skänkt människosläktet en kunskap som den inte kunde ha nått fram till genom de naturliga kunskapskällorna (förnuftet och erfarenheten) utan bara kan ha genom gudomlig uppenbarelse, genom att Gud avslöjar sig, uppenbarar sig, träder fram på scenen.

Men det betyder för teologerna inte att det skulle vara fritt fram med vilka uppenbarelser som helst, eller att något skulle vara sant och riktigt bara för att det påstås vara ”uppenbarat” för någon. Tvärtom: de kristna teologerna har för en uppenbarelses skull kommit att ställa sig kritisk inför alla andra. Den för de kristna teologerna enda ovedersägligen giltiga och avgörande uppenbarelsen är den historia som nådde sin fullbordan i Jesus Kristus och hans apostlar och som finns dokumenterad i Bibeln. Den är helt enkelt ”uppenbarelsen”, i bestämd form singularis. Alla andra uppenbarelser, säger de kristna teologerna, kan ha någon giltighet och något värde bara om de har en relation till, och är samstämmiga med – eller i varje fall inte strider mot – uppenbarelsen i Kristus. Och katolsk teologi preciserar ytterligare: det handlar om den bibliskt dokumenterade uppenbarelsen, såsom den förståtts och till sin innebörd formulerats av den katolska lärotraditionen. Den uppenbarelsen, så förstådd, kan andra uppenbarelser aldrig få motsäga, om de skall kunna tas på allvar. Andra, senare uppenbarelser kan bara understryka, bekräfta och tolka den bibliska.

Detta är skälet till att den katolska kyrkan under historiens lopp alltid har förhållit sig avvaktande och kritisk till alla andra uppenbarelser än den som nått sin fullbordan och sin avslutning i Kristus. Eller med andra ord: i Kristusuppenbarelsen, såsom den förståtts av den katolska tron, finns den kritiska normen och måttstocken, med vilken alla andra föregivna uppenbarelser skall mätas i kyrkan. Det gäller också om Birgittas uppenbarelser. Hon själv var medveten om att Gud hade en fiende, djävulen, som genom falska ”uppenbarelser” ville sprida falska läror och lura människorna in på sina vägar. Och hennes teologiska samtid var mycket medveten om att det gällde att ”pröva andarna” och att inte falla i farstun för allt som utgavs för att vara gudomliga meddelanden. Allt detta framställs klart och otvetydigt av Bergh.

Det är alltså innehållet, budskapet i uppenbarelserna – Birgittas och andras – som har blivit föremål för diskussion och inte den eller de former och omständigheter under vilka de skett. Men, insisterar man, finns det då verkligen alls ”uppenbarelser”? Birgitta och andra berättar i de nedskrivna rapporterna att Gud, eller Kristus, eller Maria, eller något helgon, har talat till dem, och i vissa fall också befallt dem att föra deras budskap vidare. De, exempelvis Birgitta, är medvetna om att det de fått ta emot inte bara är menat för dem utan också för andra. De är, i den meningen, medier, förmedlare. Är det möjligt, att en människa kan få höra Gud eller andra himmelska personer tala, ibland till och med kan få se dem som talar till dem, och med vilka de samtalar? Bibeln berättar att Mose och andra gammaltestamentliga profeter fick sådana uppenbarelser. Många förkunnare och predikanter genom tiderna har varit övertygade om att Gud har ”sagt” det eller det. Och de har varit övertygade om att det var deras plikt att föra vidare till andra detta som de fått i uppdrag att säga, att de skulle svika det gudomliga uppdraget, om de teg. Är dessa förkunnare trogna mot en ”uppenbarelse”? Som också Bergh berättar hade Birgitta redan som barn drömmar (om den lidande Kristus) som hon själv tolkade som uppenbarelser. Kanske är alltså gränserna kring det som man ville kalla för uppenbarelser ganska flytande? Kanske leder det inte till sakens kärna att låta själva uppenbarelsefenomenet stå i centrum för intresset? I varje fall har kyrkan, eller enskilda teologer, när de godkänt ”uppenbarelser”, väl inte uttalat sig om något annat än innehållet i budskapen. Ett sådant godkännande säger ungefär detsamma som ett imprimatur i en bok förr i världen gjorde: det innebär bara att uppenbarelserna/böckerna förklarades vara fria från teologiska villfarelser, men det var inget ställningstagande i övrigt till kvaliteten i uppenbarelserna/böckerna, eller till det lämpliga i att de publicerades.

Vem är det då som har ”författat” uppenbarelserna? Har de kommit utifrån eller ovanifrån – eller är det i själva verket Birgitta som talar i dem? Så frågar både de fromma och de världsliga. Det kan tyckas som om Bergh här vacklar i sin uppfattning, ty ibland redovisar han rakt och utan omskrivningar vad som står i texterna (och då är det någon av de himmelska personerna som talar), men ibland kan det heta: ”Maria (det vill säga Birgitta) säger”. De som vet något om den teologiska debatt-en har många gånger stött på samma ambivalens och samma typ av fråga, när det gäller de bibliska skrifterna. Även de teologer och bibelutläggare (exegeter) som med kyrkan erkänner att de bibliska skrifterna är, som det heter, i någon mening ”inspir-erade”, brukar betona att detta givetvis inte innebär någon passivisering eller något tillintetgörande av de personer som har nedtecknat dem. Inspirationen har inte, kan det då sägas, berövat skribenterna deras författarpersonligheter utan tvärtom betjän-at sig av dem, deras rent naturliga kunskaper och mänskliga erfarenheter.

Utan att alls i fråga om förbindlighet jämställa Birgittas uppenbarelser med de bibliska skrifterna är det väl ändå tillåtet och riktigt att säga att det som gäller om de bibliska författarna också, och i minst lika hög grad gäller om Birgitta: inget gudoml-igt uppdrag och ingen himmelsk assistans i världen har tillintetgjort Birgitta själv och alla hennes ”naturliga” förutsättningar och erfarenheter. Det är i den meningen alltså verkligen Birgitta själv som talar i Uppenbarelserna, men hon talar med ett gud-omligt uppdrag. Att här försöka att avgöra vem som ”i själva verket” talar är en omöjlig uppgift. Än en gång: den teologiska och kyrkliga prövningen har bara grans-kat hennes budskap ur den innehållsliga synpunkten. Frågan har gällt, om de står i överensstämmelse med katolsk tro eller inte, eller negativt och ännu precisare: om de innehåller något som strider mot den tron eller inte.

Går man i princip med på det berättigade och rimliga i det jag har försökt att säga, kan man, tror jag, med stor behållning läsa Birger Berghs intelligenta utredn-ingar. Det blir då inte för de fromma stötande att höra om alla de historiska oms-tändigheter under vilka Birgitta fick sin uppenbarelser. Varken hon – eller Gud – blir mindre av att det här inte handlar om någon himmelsk automatik som slår ut det mänskliga och de historiskt givna förutsättningarna. Kanske förhåller det sig tvärto-m: det är god teologi – även om Bergh inte antyder det, och kanske inte ens är medveten om det – att ta också det jordiska och mänskliga på allvar. Men om inn-ehållet i de birgittinska uppenbarelserna och om det förpliktande i deras budskap får andra författare tala mer än vad Bergh gör. Han gör mycket nog mellan två pärm-ar.