Bilden av Birgitta

Bokens snart förestående död har förutspåtts upprepade gånger, inte minst av senare års ”it-gurusar” som seriöst förmedlar tron på att en digital skärm helt kan ersätta en bok. Vad gäller informationsförmedling kan det kanske vara sant. Men jag undrar, hur skulle ni tolka en skulptur med en kvinna som håller en bärbar dator i händerna? Är det en spelsugen dam (Lättjan) som frestande inbjuder till en virtuell resa bland rymdmonster? Eller kanske en ständigt uppkopplad börsmäklare (Girigheten) som inte kan slita sig från Nasdaq? Sätt en bok i hennes händer och genast blir associationerna annorlunda. Det måste vara en intellektuell person, en kvinna vars böcker gjort henne berömd. Boken ger henne en helt annan tolkning är datorn. Den heliga Birgitta är en sådan kvinna vars berömmelse förknippas med böcker. Hon är ett av de få kvinnliga helgon som har boken som attribut. I alla bilder som framställer henne har hon en bok med sig, oavsett om hon skriver i den eller bara håller den i handen. Ofta har hon också penna och bläckhorn till hands. Hon är således en kvinna vars egenhändigt författade ord har betydelse.

Det är elva år sedan Mereth Lindgren gav ut Bilden av Birgitta. När hon avled på Birgittadagen 2000 fanns redan planer på att ge ut boken igen, med vissa kompletteringar. Så har nu skett och lagom till det stora Birgittajubileet kan vi åter få njuta visuellt av en, huvudsakligen, medeltida bildvärlds uppfattning och uppskattning av en av våra internationellt sett främsta svenska gestalter. Därtill i en bok skriven av en konstvetare som behärskade sitt älskade favoritämne, den heliga Birgitta.

Lindgrens bok behandlar Birgittabilder som idag finns i de delar av Sverige som var svenska under medeltiden. Det är en gränsdragning som inte är helt oproblematisk eftersom vi vet att just medeltida kyrkors bilder ofta har bytt hemort under seklerna. Det som en gång var beställt för en viss kyrka kan med tiden mycket väl ha hamnat i en annan kyrka som ligger en bra bit bort. Landskaps- eller stiftsgränser har inte haft så stor betydelse i det sammanhanget.

Den ikonografiska grundtonen i boken avspeglas i uppdelningen i olika typer av Birgittabilder. Birgittas olika roller från barn till åldrande pilgrim ger texten en i grunden kronologisk framställning, där författaren bland annat får anledning att presentera Birgitta som en av de unga döttrarna på Finstakorets vackra gravsten över riksrådet Birger Petersson och hans hustru Ingeborg Bengtsdotter (i Uppsala domkyrka). Birgitta som Kristi språkrör upptar den största platsen i det presenterade bildmaterialet, men även hennes roll som klostergrundare, Kristi brud och heligt föredöme behandlas. Lindgren ger också intressanta exempel på några bilder som tidigare ansetts föreställa Birgitta, men som hon kunnat omattribuera. Likaså ger hon exempel på medeltida Birgittabilder som återanvänts i efterreformatoriska altaruppsatser, med eller utan omsnidande av själva helgonet. Dock väcker omnämnandet av altaruppsatsen i Bärbo kyrka utanför Nyköping fler frågor än författaren svarar på, vilket är fallet även med andra delar av materialet. Exemplet visar på presentationens bredd, och dess i viss mån brist på djup. I samband med exempelvis Bärbo skulle en kort reflexion över eventuella genealogiska ambitioner eller faktiska förbindelser mellan den heliga Birgitta och donatorn (Catharina Stormhatt till Nääs) berikat framställningen. Fanns det möjligen ”smygkatoliker” på Nääs eller i trakten? Av vilka andra anledningar kan man tänka sig att sätta sankta Birgitta i centrum för kompositionen så sent som 1677?

Den som mött Mereth Lindgrens ikonografiska entusiasm i skilda former blir knappast förvånad över hennes metodik. Hon hade en stor kunskap om den medeltida ikonografin. En icke insatt läsare kan dock, missvisande, få ett intryck av att det är ett mål i sig för konstvetaren att spåra förlagor till olika bilder eller att härleda intressanta motivdetaljer från en viss skulptur eller kalkmålning tillbaka till ett specifikt (helst tryckt och vida spritt) original som konstnären följt – eller missförstått. Det är förvisso en sedan sekler tillbaka tillämpad ”motivspårningsmetod”, men ibland är det tveksamt hur fruktbar den är. I diskussionerna om förlagor är det lätt att fastna i resonemang som leder till att den medeltida konstnären måste ha missförstått något i motivet, ett ”något” som för den skrivande konsthistorikern ofta ter sig uppenbart. Vi, som lever flera hundra år senare, tillskriver således oss själva en större kunskap än de medeltida hantverkarna om hur konstverket ”borde” ha sett ut. Lindgren var inte omedveten om detta problem men utför stundom ändå något av en balansakt på slak lina, främst under rubrikerna Bild och förebild samt Provinsiella bilder.

Mereth Lindgren gjorde omfattande resor och undersökningar i samband med tillkomsten av denna bok, men det förvånar mig, om hon har sett men ändå inte insett, att Skärkindsaltarskåpets reliefer har en sammanhängande ikonografi där den tidigare påstådda Birgittabilden är en anakronistisk omöjlighet. På denna punkt är hennes framställning vag. Skåpet dateras stilistiskt och tekniskt till ca 1380–1400, vilket är oproblematiskt när det gäller den centrala Mariaskulpturen. Det omgivande skåpet med reliefer är mer problematiskt. Det hör till form och bildprogram hemma i 1200-talet, och således är det en anakronism att placera in den heliga Birgitta i bildprogrammet. Trots att skåpet av många anses vara en 1400-talskopia av ett 1200-talsskåp, är det svårt att se hur Birgitta skulle kunna infogas i en från 1200-talet kopierad ikonografi.

När det gäller bokmåleri och illuminationer använde Mereth Lindgren helst den mer internationellt klingande benämningen manuskript när hon talade om handskrifter. Jag menar att man på svenska bör låta de av skrivare kopierade utgåvorna av exempelvis Birgittas Revelationes få kallas handskrifter. På bland annat engelska saknas veterligen distinktionen mellan manuskript/manus och handskrift. Låt oss ta vara på språkets möjligheter till distinktion! Mereth var emellertid en god skribent och stilist och ingreppen i hennes originaltext är nästintill obefintliga i den nya utgåvan. Ändringar och rättelser är i stort sett förlagda till den avslutande katalogdelen. De kommenteras även i konsthistorikern Mia Åkerbloms efterord. Där får läsaren också veta att exempelvis det nämnda Skärkindskåpet nu har strukits från katalogen, medan ett par andra intressanta Birgittabilder tillkommit.

Boken är vacker och försedd med många bilder. De reproduktioner som i den första utgåvan blev något mörka har man nu försökt få lite ljusare i denna utgåva, men tyvärr till priset av sämre skärpa och djup, utan att man egentligen vunnit så mycket i ljushet. Trots moderna foto- och trycktekniker så går det, faktiskt, inte att få ett bristfälligt original att bli riktigt bra i tryck.

Den som vill veta mer om den heliga Birgitta eller om Birgittabilder utomlands, rekommenderas hemsidorna www.sancta-birgitta.com och www.birgittastiftelsen.se. En del svenskt bildmaterial om sankta Birgitta finns även på adressen www.historiska museet.se/collections/shm-bild/.