Från kaos till telos

I fjol vår visades en utställning på det danska museet för modern konst, Louisiana, med titeln ”På kanten af kaos – nye bil leder af värden”. Utställningen var ett försök att för en bredare allmänhet presentera den revolution som just nu äger rum inom naturvetenskapen. För den oinvigde humanist som jag är hade utställningen den stora förtjänsten att på ett mycket pedagogiskt och ytterst konstnärligt sätt visa och förklara denna nya teori. Besökaren kunde med blotta ögat bevittna hur den nya världen ser ut. På stora TV och dataskärmar visades olika typer av ”fraktaler”: dessa märkliga, stundom snäckliknande, starkt sönderbrutna rörliga bilder som utgör världens nya förklaringsmodell. Allt jag hade lärt mig i skolan om den euklidiska geometrin verkade irrelevant. Här förekom varken räta linjer, cirklar eller trianglar. I stället framträdde universum som rörligt, oregelbundet och ytterst fragmentariskt, men också tämligen verklighetsnära. Dessa fraktaler är inte en tankekonstruktion utan kan påträffas varhelst självlikformighet är möjlig i naturen: i konturen av ett moln, i snöflingor, ett löv, en kustlinje, röken från en skorsten och alla andra virvelbildningar.

Enligt uppslagsboken har fraktaler använts sedan slutet av 1800-talet för att ge exempel på ett uppförande som avviker från klassisk geometri. I så måtto har de blivit paradigm för det som allmänt blivit kallat kaosforskning. Denna nya kunskapsteori tar fasta på det faktum att alla fysiska och biologiska fenomen uppvisar en viss grad av oförutsägbarhet och förklaras av att den minsta osäkerhet i vår kunskap om begynnelsetillståndet omöjliggör en pålitlig prognos om ett systems framtida uppträdande. Kaos förekommer alltså som ett fenomen i alla naturliga förlopp, såväl hos de minsta levande organismer som i kosmisk skala. Väderleken är ett exempel på ett system som i allra högsta grad är svårt att förutse. Men inte ens planeternas lägen i vårt solsystem kan tydligen förutsägas när det gäller längre tidsperioder.

Vad är förändring?

Världen uppfattas inte längre som ett system av regelbundna lagar som snällt underordnar sig vårt förnuft och som fungerar som en vältrimmad maskin som omsätter orsaker i förutsägbara verkningar. Snarare ser världen ut som ett komplext fenomen av oväntade skeenden där slumpen spelar en avgörande roll. Människan kan aldrig fullt uppfatta eller kontrollera sin omgivning, och heller inte förutspå alla följdverkningar som hennes ingrepp kan förorsaka. Denna läxa har dagens alla ungdomar fått lära sig tack vare Stephen Spielbergs förträffliga iscensättning av Michael Crichtons science fictionroman Jurassic Park.

Att se världen som kaos föranleder ett helt annorlunda sätt att uppfatta förändringar. Begreppet ”förändring” har hittills alltid definierats som den process som leder ett subjekt att antingen röra sig eller att ändra sig (att byta karaktär eller identitet). Således skiljer Kant mellan Veränderung och Wechsel Engelskan gör också skillnad mellan alteration och alternance. Men båda dessa tydningar förutsätter att subjektet i ett visst moment eller i viss mån är stabilt. Men det är just detta som kaosforskningen ifrågasätter. Skenet av oföränderlighet i världen är förutsättningen för att man överhuvud ska kunna tala om förändring. Men hur kan vi tala om rörelse och vila i en värld som aldrig står stilla?

Kaos som estetik

Ett svar är att helt enkelt relativisera förändringarnas betydelse. Kay Glans har nyligen uppmärksammat i Svenska Dagbladet (”Under strecket” den 25 nov.) den tyske filosofen Norbert Bolz som exempel på ett nutida författarskap som uttrycker denna ståndpunkt. Utifrån ett nietzscheanskt och postmodernistiskt perspektiv menar Bolz att kaosforskningen äntligen upphävt distinktionen mellan sken och verklighet. Läran om alltings oförutsägbarhet tvingar oss att överge vårt tidigare anspråk att med förnuftet göra verkligheten begriplig. I stället måste vetenskapen vara mer följsam mot vad Bolz kallar de ”processer av självorganisation” som förekommer hos varje system. Människans intellektuella oförmåga att ”ordna’ verkligheten leder Bolz till att förorda en ”existens-estetisk” verklighetsuppfattning. Det är med andra ord estetiken och inte etiken som skall lära oss att se världen och umgås med varandra. I kaos kan man inte fina syar på frågan om livets mening och inte heller formulera alternativ på hur världen kan förbättras. Därför anser Bolz, precis som Francis Fukuyama (jfr Signum 1993:2), att historien är slut. Slut är alla utopier och moraliska strävanden. Vänstern har förlorat och vi måste hädanefter förlika oss med marknadskrafternas självorganisation. Men Bolz tolkar inte denna förlikning med marknadens osynliga krafter som vanmakt utan som befrielse. I myternas värld – som i dag kan kallas cyberspace – befrias äntligen människan från alla etiska krav och lär sig att se sin värld som en estetisk enhet där skenet blir verkligheten. Eftersom det inte finns någon fast punkt eller etiskt rättesnöre blir förändringarna ytterst obetydliga i den bemärkelsen att de är obegripliga.

Bolz kunskapskritiska inställning tycks vila på den felaktiga slutsatsen att upptäckten av oförutsägbarheten i universum har gjort det mindre begripligt. Tvärtom kan kaosforskningen ses som ett betydande framsteg i människans fördjupade förståelse om världens uppträdande. Och dessutom är det ett obestridligt faktum att vi i dag vet mycket mer än någonsin tidigare om naturliga förlopp. Nobelpriserna är varje år en påminnelse om hur långt vi har kommit i våra kunskaper om naturens hemligheter. Vad som har förändrats är dock vetenskapens villighet att uttala sig om varför saker och ting uppträder på ett visst sätt vid en viss tidpunkt samt dess mer försiktiga tro på möjligheten att förutspå vad som kommer att äga rum inom ett kortare eller längre tidsperspektiv.

Förändring som utveckling och ändamål

Kaos behöver inte tolkas som oordning. Ehuru de fysiska och biologiska fenomenen i dag framstår som mer oberäkneliga och i ständig förändring – eftersom de instrument som mäter förändringarna blir allt känsligare – är det knappast något tvivel att levande varelser äger en inneboende princip som bestämmer deras utveckling, fortplantning och ändamål. Förändringarna kan alltså förstås i förhållande till en bestämd dock inte i alla avseenden förutsägbar utveckling. Kaos till trots är fröet alltjämt till för att bli ett träd som bär frukt och som i tur kan fortplanta sig. Människans ändamål torde också vara att utvecklas och fortplantas, men eftersom hon är begåvad med ett intellekt måste hennes utveckling särskilt värderas i förhållande till vad hon mest uppskattar: lycka och självförverkligande som en social, tänkande och kännande varelse. Så länge människan kan tänka är naturen inte stum. De förändringar som sker i hennes omgivning blir meningsfulla när de kopplas till en finalitet.

Kaos behöver inte heller utgöra en kritik mot en etisk värdeobjektivism, utan snarare tvärtom. Den mekanistiska världsbild som uppkom samtidigt med industrialismen gav upphov till en etik enligt vilken den riktiga handlingen är den som jämfört med andra alternativ förorsakar mest gott. Utilitarismen var med andra ord baserad på en form av konsekvensbedömning. Vår kunskap om handlingens framtida följder eller konsekvenser bestämmer dess etiska godtagbarhet. I enkla modeller är denna teori lätt tillämpningsbar. Att rädda ett liv utan hot mot ett annat liv är bättre än att inte göra det, eftersom mänskligt liv anses vara något gott. Handlingens konsekvenser är entydigt positiva. Men i mer komplexa sammanhang, där konsekvenserna inte entydigt är positiva, kan valet bli mer godtyckligt. För det första kan man aldrig riktigt överskåda handlingens alla konsekvenser.

Mot en etik i kaos

Kaosforskningen påminner oss om de otaliga parametrar som kan avgöra fjärrverkningarna och som inte går att ta med i beräkningen vid den etiska bedömningen. Därför är det orimligt att påstå att konsekvenserna allena kan avgöra det etiska valet. Och för det andra kan den etiska måttstocken, eller det icke-moraliska värdet som bedömer konsekvenserna variera från fall till fall. Vad är det mest eftertraktade värde som avgör vad som i slutändan kan anses vara positivt eller negativt: lycka, hälsa, njutning, framgång eller något annat? Hur kan sådana val motiveras utan en övergripande tolkning om vad som i sig är både gott och ont?

En etisk teori uteslutande baserad på konsekvensbedömning blir godtycklig om man inte samtidigt postulerar en mer objektiv norm. Redan i antiken kallades den här normen för telos, eller ändamål. Som sagt behöver inte kaos tolkas som oordning eller mållöshet. Människans ändamål eller telos är, som alla levande varelser, att utveckla sina inneboende möjligheter, att förverkliga allt som hon kan uppnå, att vara kapabel. Men eftersom människan är en fri varelse som inte endast följer sina instinkter, måste hon ständigt träffa val som möjliggör – eller åtminstone inte hindrar – en önskvärd intellektuell, fysisk och andlig utveckling. Människans kollektiva erfarenhet av vad som gynnar resp. hindrar människors tillväxt har lett till den långsamma formuleringen av etiska normsystem av påbud och förbud. Alla dessa hade sitt ursprung i en given social och historisk kontext och besvarade frågor som i sin tid och sitt rum ansågs vara aktuella. Men givetvis präglades de av sin tids fördomar. I det ökande umgänget och den ömsesidiga kritiken som har uppstått mellan världens olika kulturer har man lyckats enas om vissa värden som har tillskrivits en universell giltighet. Dessa är enligt min mening den enda rimliga utgångspunkten för en trovärdig etik.

Kaosforskningen utmanar oss till ett nytt sätt att förstå de förändringar som äger rum i vår omgivning. Ett rimligt svar som är förenligt med dessa nya rön är att uppfatta förändringar i förhållande till ett ändamål. I socialetiska termer har detta ändamål traditionellt kallats ”det gemensamma bästa”. Alltså måste allt tal om en analys av de förändringar som sker föregås av en diskussion om de värderingar som enar oss och det samhälle vi vill bygga upp tillsammans. Så länge förändringar sker har världen en framtid och bibehåller människan sitt ansvar att förbättra den.