Vem lever och vem är död?

”Du är död i de levandes värld.” – ”Och du lever i de dödas.” Replikväxlingen äger rum mellan Judith och Emma i Lars Noréns pjäs Stilla vatten, Judiska teaterns uppsättning som turnerar i landet just nu.

Judiska teatern, etablerad 1995, har tillfälligtvis lämnat sin hemmascen på Djurgården i Stockholm för att spela på andra scener. Ensemblen hade urpremiär på Stilla vatten, under titeln Tristano, på Deutsches Theater i Berlin förra året och efter en höst på den egna teatern är den nu ute på sin första Sverigeturné.

Att resan går med en Lars Norén-pjäs är inte förvånande. Det är nämligen Lars Norén som har tagit initiativ till Riks Drama, avdelningen inom Riksteatern som har producerat Stilla vatten.

Riksteatern är en 70 år gammal institution, inrättad för att bjuda landsortsfolket på teater. Den som har följt dess utbud under lång tid vet att det skiftar oerhört i genre och smak. Troligen var det i protest mot ett i-bland magert dramatiskt innehåll i Riksteaterns uppsättningar som Norén ville skapa ett Riks Drama vars syfte bland annat skulle vara att ”utveckla människans inlevelseförmåga, för utan empati återstår endast det kalla, råa.”

Uppmärksammad premiärpjäs för Riks Drama 1998 var Personkrets 3:1 med både manus och regi av Lars Norén. Sju av de 15 pjäser som därefter har turnerat har varit skrivna av honom. Ytterligare en har han regisserat. Riks Drama är således till stor del hans arena, denna termin visserligen i konkurrens med Dramaten, där hans pjäs Detaljer just har haft premiär.

Hans samarbete med Judiska teatern är väl motiverat. Han har tidigare förklarat sitt nära förhållande till judiska författare, Franz Kafka och Nelly Sachs exempelvis, och i Stilla vatten ligger hans engagemang för det judiska folket som en dov bottenton. Med sin förmåga att skikt för skikt tränga in i existensens innersta områden blir han dock angelägen för alla som kan orientera sig i de kränkningar och skymfer, den sorg, saknad och känsla av utsatthet som pjäsen beskriver.

I centrum står döden. Men symbolerna i både scenografi och rekvisita låter ana att den inte är lätt att känna igen. Är det livet eller döden som publiken möter i scenografen Charles Korlys vardagsrum? Det höga, trappformade golvet ger associationer till en katafalk. De eleganta bokhyllorna är tomma och det är osäkert om de är ämnade för böcker. Vi kan lika väl ha hamnat i ett kolumbarium. Varje människa är en bok av aska, säger Lars Norén. Snart ska det strös aska och sand, förgängelsens tecken, i Stilla vatten.

Sex av pjäsens sju rollfigurer gör entré med stora vita linneservetter i händerna. De talar om en middag som de just har ätit men ingen minns riktigt vad som bjöds. Är servetterna verkligen attribut från en måltid eller har varje gäst med sig en bit av sin egen svepning?

Där är de två judiska paren, Daniel och Emma, Mattias och Judith, alla märkta av historiskt ofrånkomliga minnen. Där är Josef och Sofia, ett udda par med erfarenheter av egna val och självförvållade trauman. Alla dessa sex har ambitioner, nej sjukligt starka drifter, att befästa sin identitet med sitt yrke, sin status i samhället och därmed, kanske, sin rätt att finnas till. Men där skymtar ju också en sjunde person, en som står och hukar borta vid bokhyllorna! Det är Jonas, Daniels bror, objuden, utstött, borträknad på grund av sinnessjukdom.

Jonas har ingen servett. Vem lever och vem är död?

Nu tar det verkliga symbolspråket vid, det talade. Ty det är i den väldiga textmassan som spelet mellan liv och död gestaltas.

Dramats titel Stilla vatten har sitt ursprung hos den tyske författaren Alexander Döblin som har skrivit om en skogstjärn full av ruttna växter under den lugna svarta ytan. Och genom putsen av borgerlighetens oförargliga konversation väller det upp repliker som vittnar om oläkta sår och skador. Det absurda blandas med det banala, det triviala med det mest ohyggliga. Semesterresorna har gått till koncentrationslägret Bergen-Belsen lika väl som till Provence och New York. Beskrivningar av vardagssysslor förändras till reflexioner över krig och förnedring.

Judarnas specifika smärta smälts samman med den smärta där vi alla blir indragna, i det som dödar oss fastän vi tror oss vara kvar i livet: saknaden efter dem som på något sätt har övergivit oss, sorgen över den sinande kärleken, förtvivlan i bristen på tillit och närhet.

Samtalet förs i fragment, tempot är hisnande högt och vissa repliker återkommer tematiskt. Allt ger en känsla av musik, nutida kammarmusik. Stilla vatten är ett verk i två timslånga satser utan paus, atonalt, med abrupt upptakt och oviss final. Verket skulle vara olidligt om inte ensemblen vore enastående kompetent att läsa Lars Noréns partitur in i minsta tecken. Aktörerna matchar varandra på tiondels sekunden tid och på millimetern plats. Deras röster och rörelser är både roller och instrument. De arbetar kollektivt men har en dirigent, Etienne Glaser, som trots sin intill desperation sorgtyngde rollgestalt, Daniel, inspirerar till ett varmt och spänstigt spel. Där finns en humor som trotsar de mörka förtecknen och ensemblen inbjuder vid några tillfällen publiken till skratt, inte löjets skratt utan igenkännandets och medlidandets.

Judiska teaterns skådespelare motsvarar gott och väl Riks Dramas syfte att ”utveckla människans inlevelseförmåga”. Däremot ger de, i överensstämmelse med Noréns tankegång, inga svar på frågor som ställs och ingen tröst i sorg som väcks.

”Du är död i de levandes värld.” – ”Och du lever i de dödas.” Judith och Emma växlar sina repliker i pjäsens sista minut. Då har ännu ingen himmel öppnats.