Vatikanens nej till Irakkrig

Eftersom USA och Storbritannien tycks ligga långt framme i förberedelserna för ett nytt krig mot Saddam Husseins Irak, på vilket man vill tillämpa begreppet ”förebyggande krig” (pre-emptive war), kan det vara befogat att göra några reflexioner om hur termen definieras.

Som ordet anger är ett ”förebyggande krig” ett krig som syftar till att förhindra att en stat skadar en eller flera andra stater. Därför förutsätter ett förebyggande krig att det finns en stat som förbereder sig för att tillfoga svåra skador på människor och vitala intressen i en eller flera andra stater. Det får inte bara handla om hotfulla ord utan måste röra sig om påtagliga handlingar som syftar till att förbereda vad som behövs för att åsamka andra allvarliga skador. Det förebyggande kriget ser därför ut som ett angreppskrig men skulle i själva verket vara en defensiv aktion, eftersom angreppet mot den fientliga staten genomförs för att försvara sig mot ett framtida angrepp genom att göra detta omöjligt. Eftersom det är en defensiv aktion skulle det förebyggande kriget inte bara vara politiskt nödvändigt utan också moraliskt acceptabelt. Var och en har nämligen rätt och plikt att försvara sig.

USA menar att Saddam Hussein utgör ett allvarligt hot mot mänskligheten. Det sade den amerikanske presidenten G. W. Bush när han talade inför FN:s generalförsamling den 12 september 2002: ”Saddam utgör ett hot. Vi måste försvara mänsklighetens säkerhet. Amerika kommer att göra detta. Det är ett uppdrag som USA både ärvt och valt, som också ni FN-delegater har makten och plikten att fullgöra.” Faran utgörs enligt Bush av att Saddam Hussein skulle förfoga över massförstörelsevapen, både kemiska och biologiska, och vara beredd att tillverka andra. Han anses förfoga över scudmissiler som kan nå Israel och andra grannstater. Han anses vara i färd med att skaffa sig atomvapen. Dessutom är Irak den starkaste och mest krigiska av de så kallade skurkstaterna (rogue states), alltså de stater som inte bara förfogar över massförstörelsevapen utan också har lyckats tillverka atomvapen och termonukleära vapen – som Nordkorea tycks ha gjort – och är beredda att använda dem vid första lämpliga tillfälle mot Amerika och dess allierade i hela världen. Dessutom anses Saddam Hussein vara en grym tyrann, som bara företräder landets 20 % sunnimuslimer men ändå har hela makten och förtrycker landets 63 % shiamuslimer, som huvudsakligen lever i södra Irak nära Basra, där de största oljetillgångarna finns, och landets 17 % kurder, som inte är araber och som lever i norra Irak i närheten av staden Kirkuk, ett annat stort oljecentrum.

USA:s och mänsklighetens bästa

Ett förebyggande krig mot Irak anses alltså syfta till att förebygga och på så sätt undvika de skador som Saddam Hussein anses vilja åsamka mänskligheten – särskilt grannländerna och västerlandet (USA och Europa) – med sina massförstörelsevapen. USA, som är världens enda stormakt och som kan ingripa effektivt överallt på jorden, anser sig ha ett moraliskt ansvar för att förhindra, också med vapenmakt, att någon tillfogar mänskligheten eller en stor del av den allvarliga skador. USA:s regering menar att det är bra om USA handlar under FN:s flagga eller på dess uppdrag, men om FN på grund av inre splittring inte kan eller vill fatta ett beslut, är USA tvunget att handla också utan godkännande från FN:s säkerhetsråd för mänsklighetens bästa, som allvarligt hotas.

Med andra ord menar sig USA å ena sidan ha ”världens bästa styrelseskick”, och ”om världen verkligen vill ha fred måste den tilllämpa Amerikas moraliska normer” (H. Kissinger, Diplomacy, New York, 1994, 18). Å andra sidan anser USA sig ha plikten att exportera västerländska värden som frihet, demokrati och fri marknad till hela världen. Den 1 juni 2002 talade president Bush till de unga på West Points militärakademi och sade: ”När mäns och kvinnors gemensamma värden och behov står på spel finns det ingen kollision mellan olika kulturer. Friheten måste ha samma förutsättningar också i Afrika, Latinamerika och i hela den muslimska världen. Folken i de islamska länderna vill ha och förtjänar att ha samma friheter och chanser som folken i vilket annat land som helst […]. Vårt land har alltid stridit för mer än vårt eget försvar. Vi strider och har alltid stridit för en rättvisare fred, en fred som främjar friheten […]. Vi skall sprida freden och uppmuntra bildandet av fria och öppna samhällen i alla världsdelar.”

I USA:s djupaste själ ligger alltså ett slags messiansk kallelse att hjälpa mänskligheten, en kallelse som har tillämpats framför allt under det andra världskriget (1939–45) och under det kalla kriget mot Sovjetunionen, där amerikaner bekämpade och besegrade ”det ondas rike”, som företräddes av Hitlers nazism och Stalins kommunism, och byggde ”det godas rike” genom att hjälpa många länder att bilda fria och demokratiska regeringar. Med angreppet mot World Trade Center i New York och mot Pentagon i Washington (11 september 2001) försökte ”det ondas rike” som idag företräds av den internationella terrorismen, ge dödsstöten åt det amerikanska folket, dess demokrati, frihet och ekonomi. På ett så allvarligt angrepp kunde USA inte underlåta att svara genom att förklara ett ”varaktigt krig” (enduring war) mot terrororganisationerna och genom att strängt straffa de stater som har stöttat och ännu stöttar dem. Därav kriget mot Afghanistan, som styrdes av talibanerna, som hjälpte och beskyddade den främsta terrororganisationen (Usama bin Ladins al-Qaida).

Men samtidigt som man bekämpar den internationella terrorismen måste man också skapa och förstärka ”det godas välde” i hela världen. Diktatoriska stater som tar avstånd från demokratin och berövar sina medborgare deras friheter och trampar på deras grundläggande rättigheter måste nedkämpas, också genom krig, om fredliga me-del visar sig otillräckliga, i synnerhet om dessa stater har massförstörelsevapen och utgör ett allvarligt hot mot både USA och dess allierade och mot livsviktiga ekonomiska intressen som olja och naturgas.

Vem får ha vapen?

Den farligaste av dessa s.k. skurkstater menar en del är Saddam Husseins Irak. Det är inte den enda, för till samma grupp räknas ofta Nordkorea, men det är Irak som idag anses utgöra det största hotet mot freden i hela världen. Men varför är Saddam Hussein så farlig att han måste elimineras med ett förebyggande krig?

USA anför som skäl att Irak är ett hot mot hela världen genom sina massförstörelsevapen. Saddam Hussein har vägrat att lyda FN:s resolutioner och har alltid vägrat att visa upp dessa vapen, han har vägrat att ge FN:s inspektörer tillgång till de hemliga platser där de förvaras. Vidare har han vägrat att förstöra dem, och genom att tillverka dem har han brutit mot FN:s bestämmelser om Iraks nedrustning efter kriget vid Persiska viken (1991).

Många menar att detta skäl för ett militärt angrepp mot Irak inte är särskilt starkt. Det är sant att Irak många gånger har brutit mot FN:s resolutioner, men av 91 brott mot FN:s resolutioner har 59 begåtts av USA:s allierade, Israel och Turkiet. Israel har underlåtit att följa 32 resolutioner från FN:s säkerhetsråd. Den senaste – nr 1435 av år 2002 – ställer krav på ”att de israeliska trupperna snabbt skall dras tillbaka från de palestinska städerna och återvända till de positioner som de intog före ockupationen i september 2000”. Men liksom de föregående kraven har detta aldrig efterlevts. Turkiet har brutit mot 24 resolutioner från FN:s säkerhetsråd beträffande Cypern, vars norra del ockuperas av turkiska styrkor, som FN förgäves har krävt skall dras tillbaka. Marocko å sin sida har inte följt 16 resolutioner från FN om Västsahara. Inget av dessa brott mot FN:s resolutioner har förmått USA att ingripa militärt. Å andra sidan har Irak accepterat FN:s senaste resolution – nr 1441 från den 8 november 2002 – och låter inspektörerna besöka alla de platser som de önskar.

Många menar att Saddam Hussein är en diktator, som tillskrivs många allvarliga brott också mot sina egna landsmän. Det är sant, men i dagens värld finns det många diktatoriska regimer som inte är mindre grymma än den irakiska regimen. Några av dem är vänner till USA och får både politiskt beskydd och ekonomiskt stöd.

Det är troligt att Irak har tillverkat, innehar och är berett att använda kemiska och biologiska massförstörelsevapen, men det finns inga säkra och dokumenterade bevis på dessa vapens omfattning eller på Saddam Husseins förmåga att använda dem. Samtidigt måste man påpeka att biologiska och kemiska vapen innehas av många andra stater, framför allt de mäktigaste och mest avancerade, i första hand USA och Ryssland.

Den irakiska regimen har redan scudmissiler, med vilka den kan slå mot Israel (även om Israel numera kan försvara sig och förstöra dem innan de når fram). Irakregimen innehar ännu inga atom- eller kärnvapen, även om den hoppas kunna skaffa sådana inom ett par år. Men idag innehar flera stater atom- och kärnvapen och många har inte skrivit under traktaten om icke-spridning av atomvapen. Därför finns det ingen orsak att straffa Saddam Hussein för innehav av vapen som andra stater – i första hand USA i ojämförlig omfattning – innehar och hotar att använda i konflikter med andra stater. President Bush sade den 11 december 2002 att han inte uteslöt användandet av kärnvapen om Saddam skulle göra bruk av massförstörelsevapen.

Det finns inga säkra bevis för att Irak har tränat terrorister och stöttat deras attentat, eller på annat sätt stött internationell terrorism. Attentatet den 11 september 2001 genomfördes av 15 självmordspiloter från Saudiarabien som tycks ha tränats i Afghanistan. Även om man menar att Saddam Hussein uppmuntrar och stöttar palestinsk terrorism mot Israel, måste man komma ihåg att Iran sägs stötta de palestinska terroristerna i Hizbollah, Hamas och Jihad.

Oljan

Om de skäl som anförts för att angripa Saddam inte är tvingande eller sådana att de kan rättfärdiga ett krig som dessutom sägs vara ”förebyggande”, varför tycks då USA vara fast beslutet att störta Saddam och hans diktatoriska regim med eller utan stöd från FN? Det grundläggande skälet tycks vara Iraks geopolitiska läge i Mellanöstern. Mellanöstern, och särskilt de tre stater som produceras mest olja och naturgas (Irak, Iran och Saudiarabien) är ett område av stor betydelse för USA:s ekonomi. Att ha tillgång till detta område är av grundläggande betydelse för hela västvärlden. Hittills har man kunnat räkna med Saudiarabien, ett land som har tillgångar som motsvarar 259 miljarder fat råolja som kan utvinnas till låg kostnad. Landets effektiva produktion för närvarande är omkring 7,5 miljoner fat om dagen, medan dess export ligger på omkring 6,5 miljoner fat om dagen. Men för att tillfredsställa USA:s behov borde Saudiarabiens produktionskapacitet överstiga 14 miljoner fat om dagen från 2010, vilket Saudiarabien inte tycks klara av, dels för att man inte vill, dels för att man inte har erforderlig sakkunskap. Dessutom är oljan enligt beduinernas mentalitet en Guds gåva som skall bevaras och användas i första hand för den islamiska världen och i andra hand för västvärlden, som anses korrumperad och ses som en fiende till islam.

Å andra sidan är Saudiarabien splittrat mellan de många olika saudiska prinsar som utgör landets styrande klass och måste dessutom ta hänsyn till den fundamentalistiska och starkt västfientliga wahhabit-rörelsen, som finansierar den internationella terrorismen (attacken den 11 september genomfördes som sagt av 15 självmordspiloter som alla kom från Saudiarabien).

Därför måste USA säkra tillgången till den irakiska oljan. Landets oljereserver uppgår med säkerhet till 112 miljarder fat (11 % av världens tillgångar) och överträffas bara av Saudiarabien, men troligen är de irakiska tillgångarna egentligen tre gånger så stora. Idag är maxproduktionen 2,8 miljoner fat om dagen, men på fem år skulle den kunna fördubblas. Då skulle Irak bli världens andra oljeproducent efter Saudiarabien. Men för att USA skall få tillgång till den irakiska oljan på ett sätt som kan tillfredsställa dess ständigt växande energibehov, menar vissa att Saddam och hans diktatoriska regim måste falla och försvinna, eftersom den förhindrar denna tillgång på grund av sitt hat mot västvärlden. Det kan ske endast genom militär invasion utifrån, eftersom det är otänkbart att någon statskupp kommer att genomföras från shiitiskt håll och inte heller från kurdernas sida.Somliga påpekar att det för USA inte bara handlar om att få tillgång till de väldiga oljefälten i Irak utan också om att ”stabilisera” hela Mellanöstern, som idag hotas av Saddam Husseins regim med dess massförstörelsevapen. Vi vet vad som skett med kurderna. Högt uppsatta företrädare för USA:s administration som R. Perle, ordförande för Defense Advisory Board, och P. Wolfowitz, en av cheferna för försvars-makten, menar att ”ockupationen av Irak borde vara ett tillfälle att demokratisera landet, introducera moderniteten och globaliseringen. Detta skulle bli en katalysator för en djupgående reform av hela den arabiska och islamska världen som skulle ’erövra hjärnan och hjärtat’ hos de muslimska massorna, omvända dem till demokrati och tona ner deras motvilja mot USA. På så sätt skulle den islamistiskt inspirerade internationella terrorismen bli mer hanterbar genom att man förstör grunden till nyrekrytering och stöd. I ett viktigt land som Irak skulle demokrati och fri marknad leda till en domino-effekt i Mellanöstern som skulle göra det möjligt för islam att leva i samförstånd med västvärlden. (C. Jean, ”Non sbagliare guerra per non sbagliare pace”, Limes 4, 2002, 49).

Dessa ”missionerande” ambitioner att demokratisera den arabiska och islamska Mellanöstern delas inte av ”realisterna” i USA:s administration som till exempel vicepresidenten D. Cheney. Dessa gör sig inga illusioner om att kunna tvinga på arabiska och muslimska länder sådana västerländska värderingar som demokrati eller att kunna bryta igenom den mur av fientlighet som skiljer den islamska världen från den västerländska. De menar att kriget mot Irak måste genomföras för att besegra OPEC och Saudiarabien och för att släppa ut den irakiska oljan på marknaden, eftersom den behövs för den amerikanska ekonomin. Men de menar att man inte skall tro att det går att demokratisera Mellanöstern; det skulle vara ett dödsdömt företag som bara skulle äventyra stabiliteten i regionen.

Internationell rätt

Här kan det vara lämpligt att stanna upp inför tanken att ett eventuellt krig mot Irak skulle vara ett ”förebyggande” krig. Problemet kan undersökas ur två synvinklar: internationell rätt och politisk moral.

Internationell rätt godkänner inte något ”förebyggande” krig utan utesluter ett sådant. Militära ingripanden får bara göras i ”legitimt självförsvar”, det vill säga när en stat eller en grupp stater angriper en annan stat militärt. Men det måste vara fråga om ett angrepp som redan pågår eller – enligt vissa jurister – åtminstone är omedelbart förestående, som när Israel 1967 gick till angrepp mot de arabiska grannländerna som mobiliserade sina trupper och därmed hotade Israels överlevnad. Vad gäller Irak finns inte något hot om ett militärt angrepp på USA. Det är inte heller troligt att något sådant angrepp är förestående. Tvärtom är det Irak som är föremål för amerikanska och brittiska flygangrepp i de bägge flygzonerna i norra och södra Irak.

USA hävdar att Irak innehar massförstörelsevapen och kan skaffa sig kärnvapen. Därmed kan Irak åsamka både vänner till USA som Israel och moderata arabländer och USA självt svåra skador, också genom att förse terrorister med biologiska och kemiska vapen för militära aktioner på amerikanskt territorium. Därmed utgör Irak ett allvarligt hot som kanske inte är omedelbart förestående men kan bli det inom kort. Därför måste man ”förebygga” detta hot genom att eliminera massförstörelsevapen.

Detta är ett mycket farligt resonemang. Det öppnar nämligen vägen för krig utan ände. Många länder, också fattiga sådana, håller på att skaffa sig massförstörelsevapen och kärnvapen och förvärrar därigenom sin egen misär, svält och underutveckling. Denna upprustning utgör ett ständigt hot om att andra länder kan utsättas för militära angrepp. Om varje land som känner sig hotat genomför ett militärt angrepp på det hotande landet skulle man få krig utan ände på hela jorden. Det finns nämligen många länder som har svåra konflikter sinsemellan på grund av territoriella anspråk, som Pakistan och Indien om makten över Kashmir.

Ur en moralisk synvinkel är ett förebyggande krig lika moraliskt förkastligt som alla andra krig med undantag för försvarskrig när ett militärt angripande redan pågår eller är förestående. I dessa fall säger den 51:a artikeln i FN:s charta att den angripna staten har rätt att göra militärt motstånd i väntan på att FN:s säkerhetsråd vidtar de åtgärder som är nödvändiga för att återupprätta freden och den internationella ordning som rubbats med orätt.

Den 12 september 2002 skrev därför bis-kopen i Belleville, Wilton D. Gregory, som är ordförande för USA:s katolska biskopskonferens, ett brev till president Bush, där han i biskopskonferensens namn säger följande: ”Utifrån de fakta vi känner till har vi kommit fram till att det just nu är svårt att rättfärdiga ett förebyggande och ensidigt användande av våld [mot Irak]. Vi fruktar att användande av våld under dessa omständigheter inte skulle uppfylla de stränga kriterier som den katolska läran anger för att tillåta ett militärt ingripande. Man brukar använda fyra kriterier för att ett krig skall kunna rättfärdigas: rättfärdigt syfte, trolig framgång, proportionalitet och att icke stridande befolkning skonas.”

Rättfärdigt syfte

Vad skulle vara ett skäl för att militärt angripa Irak? Katolska kyrkans katekes (n. 2309) […] begränsar ett rättfärdigt syfte till de fall där ”skadan som angriparen åsamkar ett land eller en grupp länder är varaktig, allvarlig och säker”. Är det säkert att det finns ett direkt samband mellan Irak och attackerna den 11 september? Eller finns det tydliga och omedelbara bevis för att Irak skall genomföra en nära förestående och allvarlig attack? Är det klokt att tänja på de traditionella moraliska och juridiska gränserna till att omfatta också ett förebyggande bruk av militär kraft för att störta farliga regimer eller för att lösa problemet med massförstörelsevapen? Borde man inte skilja på åtgärder för att förändra en regerings oacceptabla uppförande från åtgärder för att eliminera samma regering? Använder man våld måste man ha ”goda utsikter att lyckas”. ”Det får inte ge upphov till ett ont och en oordning som är värre än det man ville utplåna.” Ett krig mot Irak skulle kunna få oförutsedda följder inte bara för Irak utan också för freden och stabiliteten i hela Mellanöstern. Skulle ett förebyggande krig kunna omintetgöra de allvarliga hot som finns, eller skulle det tvärtom provocera fram just det våld som det syftade till att stävja? Vilka följder skulle kriget få för Iraks civilbefolkningen på kort och lång sikt? Hur många oskyldiga skulle få lida än mer, dö eller bli hemlösa utan möjlighet att försörja sig? Skulle USA och världssamfundet kunna lova att genomföra en rättvis fred, eller skulle kriget följas av ett Irak efter Saddam som plågas av inbördeskrig och förtryck och som dessutom hotar stabiliteten i Mellanöstern? Skulle användandet av militärt våld leda till fler konflikter och ytterligare instabilitet? Skulle ett krig mot Irak omintetgöra vårt ansvar att bidra till skapandet av en rätt-vis och stabil regim i Afghanistan? Skulle det försvaga den vidare koalitionen mot terrorismen?

Regler för krig

Vi erkänner att man idag allt mer kan undvika att civila blir direkta mål i ett krig och man också strävar efter att undvika detta. Men om man använder en omfattande militär styrka för att störta den nuvarande regeringen i Irak skulle det kunna få oförutsedda följder för en civilbefolkning som redan har fått lida mycket på grund av krig, förtryck och försvagande ekonomiska sanktioner.

De inträngande frågor som de amerikanska biskoparna ställer till president Bush träffar det kristna samvetet på ett smärtsamt sätt. Det handlar inte om att vara pacifister för pacifismens egen skull. Det kan man förvisso vara ändå, därför att det ”moderna kriget” är det grymmaste, mest omänskliga och meningslösa som man kan tänka sig. Därför uttalade påven Paulus VI ett ”nej!” till krig (”Aldrig mer krig!”) inför FN:s generalförsamling den 4 oktober 1965. Detta bestämda ”nej” upprepades av Johannes Paulus II i Assisi under det interreligiösa mötet den 24 januari 2002, och det är den enda förnuftiga inställning som dagens människa kan inta inför tanken på ett krig.

Det handlar i stället om att se den grymma verkligheten för vad den är. Verkligheten är att ett krig mot Irak inte skulle genomfö-ras av de skäl som anförs – om det är sant att FN:s inspektörer hittills inte har funnit några massförstörelsevapen – utan av politiska och ekonomiska skäl. Den grymma verkligheten är också att detta krig aldrig kan genomföras med så kallade intelligenta vapen som träffar militära mål och lämnar civilbefolkningen oskadd. Kriget mot Irak medför nödvändigtvis en invasion på Iraks territorium. Iraks försvar är koncentrerat till de stora städerna – framför allt Bagdad, följt av Basra, al-’Amâra och An Nâsiriyah söderut, Tikrit, Kirkuk och Mosul i norr – och därför kommer krigshändelserna i dessa stora centra att medföra ett stort antal civila offer. Man kan inte heller förvänta sig att Saddam kommer att ge upp lätt. Irak och dess regim slåss för att överleva.

Det kan hända att USA vinner i ett krig mot Irak på grund av sina enormt mycket större krafter, även om det troligen inte blir ett blixtkrig. Det kan hända att USA kommer att få förfoga över Iraks väldiga oljetillgångar. Men USA kan inte åstadkomma fred genom att vinna ett krig som skulle leda till en destabilisering av hela Mellanöstern. De mer politiskt medvetna islamska folkmassorna, som redan hyser ett djupt hat mot västvärlden, kommer att tolka angreppet på Irak som en krigsförklaring mot islam och de arabiska och muslimska länderna. Detta leder i sin tur till svårigheter för de ”moderata” länder som idag är vänner till USA som Egypten, Jordanien och Pakistan. Dessa länder kan komma att domineras av de mest radikala islamistiska riktningarna. Usama bin Ladin själv, eller den som har efterträtt honom, och som eftertraktar kontrollen över Saudiarabiens olja, skulle få stor hjälp på vägen att uppnå sitt mål.

Den allvarligaste följden av ett krig mot Irak skulle bli nya terrorattacker mot USA och dess allierade i väst. Angreppet mot Irak skulle medföra att hatet mot hela västvärlden ökar. Det skulle förmå många unga att gå med i terrororganisationer för jihad mot västerlandet. På så sätt skulle det ”korståg” som president Bush utropade efter den 11 september 2001 misslyckas med att besegra terrorismen – bin Ladins al-Qaida blev ju på sin höjd försvagat av kriget mot Afghanistan och kan antagligen angripa västvärlden hur och när terroristerna vill. Tvärtom skulle terrorismen få ett nytt incitament. Det står klart att man varken kan bekämpa eller besegra terrorismen med krig. Det gör man med andra medel, som underrättelsetjänst och diplomati.

Avslutningsvis måste vi upprepa vad Johannes Paulus II sade när Bush d.ä. inledde det första kriget mot Irak 1991: ”Kriget är ett äventyr utan återvändo”.

Översättning och redigering: Olle Brandt