Georg Klein och den svårfångade verkligheten

Det finns författare som skriver samma bok om och om igen. De kommer aldrig till avslut. Det första försöket öppnade för tankegångar som sedan fortsatte enligt sina egna regler. Texten bar på oväntade samband. Där fanns kanske något som borde ha betonats mer men som hamnade i skymundan. Då måste det lyftas fram och bli tydligt. Brev från läsare ger nya öppningar. Det blir till en ny bok och så en till och ännu en … Men i grunden rör det sig hela tiden om en och samma bok. Den skrivs gång på gång för att det svåruttalade inte ska gå till spillo. I denna bemärkelse är Georg Kleins alla böcker en enda bok där han tampas med sina erfarenheter av död, biologi och beröring.

Den första volymen, … istället för hemland, kom ut 1984. Den är självbiografiskt berättande, en memoarbok. Klein beskriver här sin judiska uppväxt i Budapest under mellankrigstiden, hur han genom tur och dristighet överlever de nazistiska massmorden på Ungerns judar 1944. Dessa erfarenheter kommer för all framtid att forma honom. Döden, förintelsen är ett genomgående tema i hans böcker.

Strax efter kriget lyckas den då 22-årige Georg Klein tillsammans med sin hustru Eva ta sig till Sverige, där de kan avsluta sina studier i medicin. Vid mitten på 50-talet får han en personlig professur i tumörbiologi och bygger upp en forskningsinstitution vid Karolinska Institutet. Den kommer snart att få högt internationellt anseende. Han ger sig helt hän åt en av sitt livs stora passioner, den moderna cell- och molekylärbiologin. Det är det andra temat i hans böcker.

I senare volymer, såsom Pietà (1989), Den sjunde djävulen (1995), Så att jag kan svara döden, när den kommer (2001) och Skapelsens fullkomlighet och livets tragik (2005), introduceras ytterligare ett tema. Som tonåring i Budapest möter Klein musiken och litteraturen. De blir livgivande beröringar, som sänder rysningar av vällust längs ryggen; de får livsmodet att återvända. Han tar pianolektioner och ser sig själv som en blivande musiker. Författare som Rilke, Dante, Thomas Mann och de stora ungerska poeterna blir följeslagare för livet. De kan alltid anlitas när det gäller livet på allvar. Därför förbereder sig den 70-årige Klein inför en svår hjärtoperation med en närläsning av Rilkes tredje Duinoelegi (Den sjunde djävulen, s. 173 ff.). Denna märkliga och livgivande beröring, som han gång på gång erfar i mötet med poesin, är det tredje temat i hans böcker.

Jag tror att Georg Klein egentligen vill skriva en bok där alla dessa tre teman fogas samman till en helhet, men det vill sig inte riktigt. Han kommer inte till avslut. I skärningspunkten mellan hans tre livsteman uppstår en motsägelse. Men hur försöker då Klein hantera denna motsägelse? Låt oss börja med det första temat, biologin.

Modern biologi

Klein disputerar i mitten på 1950-talet. Ungefär samtidigt kommer det första stora genombrottet inom molekylärbiologin, upptäckten av DNA-strukturen. Genom sin inriktning på en grundläggande förståelse av mekanismerna bakom tumörtillväxt, blir Kleins arbete en del av den omtumlande utveckling som biologin genomgår under 1900-talets andra hälft. Och det går fort. Det som sker är inget mindre än att en helt ny vetenskap växer fram på några få årtionden. Den öppnar för en detaljerad kunskap om levande celler. Framstegen under dessa femtio år har varit överväldigande, men ändå är det uppenbart att vi ännu bara står vid början. Nu när vi har fullständiga genkartor över ett växande antal arter kan det verkligt spännande arbetet börja.

I den biologiska forskningen är den reduktionistiska ansatsen nödvändig och självklar. Om man vill förstå hur en levande cell fungerar måste man plocka isär den bit för bit och se efter. Det finns faktiskt inget annat sätt. Fysiken handhar förhållandevis enkla system och kan beskriva det som sker med hjälp av generella naturlagar. Det levande går däremot inte alls att beskriva på ett lika enkelt sätt. Framsteg inom biologisk forskning innebär inte att man upptäcker nya lagar utan innebär snarare att man gör nya beskrivningar av de fenomen som man arbetar med. Det handlar om en alltmer exakt kartläggning av allt fler detaljer och samband. Problemet är att även den enklaste bakteriecell är byggd av komplexa undersystem, vilka i sin tur är sammansatta av mindre undersystem osv. ända ner till en oöverskådlig härva av korskopplingar mellan kemiska reaktionsvägar.

Den reduktionistiska metoden inom biologin är alltså självklar. Man behöver därför inte förvånas över att många biologer använder reduktionism som ett överordnat program för hela sin föreställningsvärld. Det går nästan automatiskt. Liv är i grunden bara kemiska reaktioner – vad skulle det annars vara? Också Klein har formats av denna nya biologi, som varit hans livsluft under mer än femtio år. För honom tycks den vara inbegreppet av allt som är vetbart och verkligt. Den hållningen är dock inte helt problemfri. För hur ska man då argumentera när det visar sig att det reduktionistiska programmet får ideologiska följdverkningar som man starkt ogillar? Vad ska man då stödja sina argument på om biologin levererar definitionen av vad som är verkligt?

Klein konfronteras med en kollega som hävdar att lyrik och musik är obsoleta fenomen. De bygger på suddig begreppsbildning och bör snarast ersättas med en mer precis neurobiologisk terminologi. Klein känner sig utmanad och svarar i ett skarpt genmäle (Den sjunde djävulen s. 269 ff.). För att bemöta en sådan ”molekylärbiologisk fundamentalism” behövs emellertid inga andra insikter än de som kommer från biologin själv. Den som menar att vi snart ska förstå lyrikens effekter på människan i termer av neurokemi har blivit förblindad. Han har inte fattat något av den bottenlösa detaljrikedom vi står inför. Trots den molekylära biologins ofantliga framsteg har vi inte mer än skrapat lite på ytan. Att tro annat är ideologiskt betingad hybris, uppkommen ur en bristande verklighetskontakt. Så ger Klein svar på tal.

Också andra övertramp inom biologin bemöter Klein med inombiologiska argument. Som detta med eugenik och rasbiologi. Nu hade man kanske hoppats att dessa tankegångar tillhörde det förflutna, men ännu under sent 1900-tal dyker det upp förslag hur man kan förädla männi-skosläktet genom riktad avel. För om det bevisligen fungerar med hundar och kor, så varför inte med människor? Klein avvisar med emfas varje sådant förslag. De är dåliga därför att de är dumma och vilar på en pinsam okunnighet om människans biologi.

Sådana är Kleins första motargument. Men räcker de verkligen? Tänk om eugeniken verkligen hade fungerat – skulle den då ha varit moraliskt

acceptabel? Givetvis inte, och här hämtar Klein plötsligt sina argument utanför det biologiska fältet. Eugenik och liknande är förkastligt därför att det sätter alltför stor makt i händerna på tillfälliga ideologier. Hur ska vi idag, och med vilken rätt, drista oss att avgöra vilka individer som är önskvärda i framtiden? Också det är ett utslag av hybris.

Klein ser det som en del av sin uppgift att avvärja övertramp från en biologi som förgrovats av en ointelligent reduktionism. Det renhållningsarbetet är inte så betungande. Han behöver vanligen inte lämna naturvetenskapen för att finna avgörande argument. Men reduktionismen återkommer i varianter som är svårare att tas med. Det gäller framför allt den gängse naturalistiska metafysiken, som i vida kretsar numera anger vad som ska betraktas som verkligt. För en biolog är den metafysiken så självklar att den inte ens behöver formuleras i ord. Den har blivit en mental linjal som används i livets alla skeden. Dock framträder den särskilt tydligt inför döden, för vad blir då kvar? Ingenting, är det självklara svaret, åtminstone inget verkligt. Inget som finns på riktigt.

Döden

Döden återkommer kontrapunktiskt i Kleins värld. Gång på gång tar han upp olika aspekter på de nazistiska massmorden under det senaste världskriget. Han miste hela sin släkt på sin fars sida. De sändes till Auschwitz. Ingen överlevde.

Gång på gång återkommer han också till den frihet det kan innebära att utmana döden. Först så lever man starkt och väsentligt. För Klein blir det en stor utmaning. Inför döden vill han leva fullt ut i hela sin kraft och med hela sin koncentrerade uppmärksamhet. Han vidgar sin tankegång till en allmän rekommendation: om fler människor levde i turbo, i ”flow”, skulle en hel del av vår civilisations problem vara lösbara. (Se särskilt Utvägen 1992.)

Ett klarögt turboliv är alltså ett sätt att besvara döden, ett annat sätt är medlidande. (Särskilt utvecklat i Pietà) De två sätten är dock ojämlika. I det aktiva turbolivet har vi biologin på vår sida. Vi har blivit försedda med stora resurser som väntar på att bli tagna i anspråk. Vi vill komma till användning. I medlidandet däremot går vi emot biologin och dess reduktionistiska bild av verkligheten. Jag lämnar mig själv, därför att jag själv inte är särskilt viktig, och för en stund blir jag du. Jag överlämnar mig utan att det finns någon beräkning bakom. Men just på denna punkt stannar Klein upp och tvekar. Han saknar argument för ett sådant handlingssätt. Eller snarare; alla argument från biologin talar emot ett sådant överlämnande. Ändå måste han bekänna: Jo, i medlidandet finns en villkorslös beröring som han inte kommer undan.

Boken Så jag kan svara döden, när den kommer leder till ett klargörande. Den inledande essän utgår från sonettkransen Fjärilsdalen, skriven av den danska poeten Inger Christensen. Den avgörande frågan är hur vi ska förhålla oss till det skört vackra, till de fjärilar vi möter. De tycks ju lova oss en fortsättning, lova oss att ”liv inte dör som ingenting”. Hur ska jag svara döden?, undrar Klein. Ska jag tro på de ”söta lögnerna” och bli universums narr? Hans svar är bryskt avvisande. Att köpa sig själafrid med söta lögner ”om ett liv efter detta, om högre makter som bryr sig om oss och som kan bevekas med böner”, allt sådant kan han möjligen förstå som en evolutionärt betingad strategi för att stärka livsmodet, men lögnen måste likväl avvisas som ovärdig. Människan bör stå fast i sin insikt att ”döden kallar henne ingen”.

I sin presentation av Fjärilsdalen blir det angeläget för Klein att markera sin ideologiska hemvist inom den naturalistiska metafysiken. Han är bekännande ateist och kräver att bli respekterad som sådan. Den musik, den poesi som har berört honom djupast, är visserligen skapad av människor som hämtat sin inspiration ur religionen. Han ser klart att det faktiskt är så. Men det förändrar ingenting för honom. Religion är ändå bara en söt, ovärdig lögn som måste avvisas. Naturalismens mentala linjal drar upp säkra och entydiga gränser för vad som ska betraktas som verkligt. Beröringen från poesin kan inte förstås i religiösa termer. Men inte heller i neurokemiska termer. Frågan är hur den alls ska kunna tydas.

I essän om Fjärilsdalen presenterar Klein ett motsägelsefullt uppståndelsemotiv. Han börjar med att fullt ut bekräfta sin naturalistiska metafysik och fastslår att liv försvinner som ingenting, men sedan tar han ett halvt steg tillbaka: ”Men dikten reser sig över döden […] Hon (poeten) är inte ingen därför att hon kan betrakta döden med egna ögon. Hennes existens är flyktig som fjärilarnas, men den försvinner ändå inte som ingenting. Hennes orädda blick ger henne en tidlös existens” (s. 38).

Men i en naturalistisk kontext – vad betyder ”tidlös existens”? Finns det på riktigt? Eller är det bara inbillning?

Jag antar att Klein helt accepterar den gängse naturvetenskapliga världsbild som utgör naturalismens fundament. Ramarna är där satta av fysikens grundläggande lagar. Död är normaltillståndet i universum, medan liv är ett ovidkommande epifenomen med begränsad utbredning i rum och tid. När allt liv så småningom blivit utplånat, är det som om ingenting egentligen har hänt. Då avses inte den enskilda organismens död, vilken bara är banal, utan utplåningen av varje form av biologiskt liv och varje förutsättning för liv överhuvudtaget. Sett ur det perspektivet – vad kan ”tidlös existens” betyda? Ingenting alls såvitt jag förstår. Naturalismen som ideologi är entydigt stängd. Den lämnar ingen dörr på glänt. Det verkliga är fördefinierat i fysikens fundamentala lagar. Resten är inbillning och ”söta lögner” enligt Kleins eget språkbruk.

Beröring och förvandling

Klein tycks ofta ha mött frågan hur han lyckas förena en humanistisk livssyn med naturvetenskap. Det är ju två väsensskilda tankevärldar. Men Klein säger sig inte se någon motsättning dem emellan. För honom finns ingen avgörande skillnad mellan ”de två kulturerna”, möjligen undantagen den att vi använder olika hjärnhalvor för att utforska dem. (Se essän ”De två kulturerna” i Korpens blick, 1998.) För mig framstår emellertid hans resonemang på denna punkt som en undanmanöver. Visst kan det vara så att det inte finns någon definitiv och knivskarpskillnad mellan de två kulturerna, och visst kan den skillnad som ändå uppstått förstås som en kontrast mellan de två hjärnhalvornas sätt att arbeta. Men det är ju egentligen inte det frågan handlar om. Det handlar istället om en för Klein smärtsam fråga som han inte blir färdig med. Den kan formuleras ungefär så här: Hur kan man förstå poesi och musik om naturalismen definierar vad som är verkligt?

I sin senast bok Skapelsens fullkomlighet och livets tragik ger Klein problemet en ny vinkling. Utgångspunkten för hans resonemang är en biologisk mekanism, apoptos, eller programmerad celldöd. Man har funnit att så gott som alla typer av celler är utrustade med ett självförstörande program. Om något går på tok i en cell, kanske en mutation inträffar, då utlöses programmet och cellen dör. Därigenom blir skadan på organismen begränsad. Om programmet inte fungerar kan det leda till tumörtillväxt.

Celler är alltså programmerade för att kunna förgöra sig själva. Det verkar riskabelt men är en nödvändig process då flercelliga organismer formas i en balans mellan celltillväxt och celldöd. De förvandlingar som t.ex. fjärilar genomgår vore inte möjliga utan en reglerad apoptos. Larvens celler dör men dess innehåll kommer att ingå i puppans nybildade vävnader, vilka i sin tur kommer att brytas ner för att uppstå i den färdigutvecklade fjärilen.

För att det självförgörande programmet inte ska träda i funktion i otid fordras som regel att en cell ständigt utbyter signaler med andra celler. Det är bokstavligt talat livgivande beröringar celler emellan, eftersom isolering ofelbart utlöser dödsprogrammet. Analogin är här uppenbar och avsedd. Det som har varit förvandlande och livgivande beröringar i Kleins eget liv sätts här in i ett evolutionsbiologiskt sammanhang. Det börjar i molekylära strukturer, går över fjärilars metamorfoser och slutar med poesins effekter. Därmed, så tycks det mig, söker Klein legitimera Rilkes dikter genom att ge dem en plats i evolutionshistorien. Men varför är det då så angeläget att poesin ska få plats i evolutionshistorien?

Så vitt jag förstår finns här ett fundamentalt dilemma i Kleins sätt att se på verkligheten. Å ena sidan ansluter han sig till naturalismen med dess entydiga, reduktionistiska gränsdragning för det som är verkligt. Och naturalism är ett slutet program med totala anspråk. Liv dör och upphör därmed att finnas. Utöver det finns inget att tillägga. Inget som är verkligt. Å andra sidan bekänner Klein att några stora poeter och musiker faktiskt har påverkat hans liv på ett avgörande sätt. Beröringen har varit livgivande för honom. Han kallar poeterna för ”själens lantmätare” och accepterar därmed att de har upptäckt något väsentligt om vår tillvaro. Några av dem gör faktiskt anspråk på att peka hän mot andra verkligheter än de som ingår i naturalismens program. Låt oss här ta Rilke som exempel, eftersom han är den poet som tycks ha betytt mest för Klein.

Rainer Maria Rilke är en äldre samtida. Hans viktigaste verk kom till vid förra sekelskiftet. Bakgrunden är vår egen ideologiska tomhet. Etablerade religioner är inte längre bäriga. Naturalismen har omärkligt etablerat sig som en given nollnivå, en baslinje att utgå ifrån. I denna svåra belägenhet, så uppfattar Rilke situationen, gäller det framförallt att vara tydlig. Under den senare delen av sitt liv ser han sig tvungen att bryta med sin tidigare estetik. Den hade låtit upplevelser och känslor stå i förgrunden. Men bakom den starka upplevelsen finns ett uppdrag. Det är det uppdraget som han söker precisera i sina sista arbeten. I Duinoelegierna skriver han, i nionde elegin:

” … för att tillvaron är så stor, för att allt

här till synes behöver oss, detta flyktiga, som

sällsamt berör oss. Oss, de mest flyktiga. En gång

allting, blott en gång. En gång och ej mer. Och även vi

en gång. Aldrig mer. Men detta att

en gång ha funnits, om än endast en gång:

att ha funnits på jorden, tycks oåterkalleligt.”

Översättning: Erik Lindegren

Rilkes svårtydda budskap är att beröringen är ett uppdrag och att det stora uppdraget är förvandling. Jordens förvandling och människans.

Sett utifrån en naturalistisk nollnivå är allt detta givetvis orimligt. Behöver oss – hur? Vilka är de som berör oss? På vad sätt är det oåterkalleligt att ha levat på jorden? Utifrån nollnivån är det rent nonsens. Det verkliga är ju redan definierat i fysikens fundamentala lagar. Resten är bara inbillning. Det naturalistiska programmet löser upp dikten till tomma fraser. Vadå uppdrag? Vadå förvandling?

Jag började den här artikeln med tanken att det föreföll som om Klein försöker skriva en bok där död, biologi och poesins beröring motsägelsefritt fogas samman till en helhetsbild av verkligheten. I de senare böckerna verkar det dock som om den åtråvärda helheten kan uppnås endast om beröringen elimineras från verkligheten. För den naturalism som Klein bekänner sig till är här fullständigt entydig. Beröringens verkliga innehåll kan endast beskrivas i neurobiologiska och/eller evolutionsbiologiska termer. Poesins uppgift blir därmed att förmedla upplevelser i form av livsbefrämjande illusioner, byggda på lögner. Här faller Kleins beskrivning av verkligheten samman.
>