Makt och helighet

Hur många böcker om påvarna tål den svenska marknaden? För några år sedan översattes Eamon Duffys Helgon och syndare: en bok om påvarnas historia, kanske den mest uttömmande och nyanserade boken i ämnet på senare tid. I höst kommer Lars Cavallins bok om 1900-talets påvar på Bokförlaget Catholica. Här kan vi förvänta oss initierade teologiska bedömningar och förhoppningsvis många belysande anekdoter. Det är glädjande att vi nu på svenska kommer att ha inte endast en aktuell bok i ämnet utan flera. Många bilder och analyser behöver brytas mot varandra.

Det skall därför genast konstateras att Göran Häggs bok Påvarna: två tusen år av makt och helighet är ett välkommet tillskott på bokmarknaden. Det är en lättläst bok för en mycket bred läsekrets. Författaren är litteraturvetare, men har under senare tid i strid ström gett ut tegelstenar om allt från den svenska välfärdens och svenskhetens historia till retorikböcker och olika typer av litteraturhistoriehandböcker. Han har gjort sig ett namn som popularisator, men har trots detta inte fläckat sitt vetenskapliga rykte.

Författaren deklarerar redan från början att han inte är katolik, ej medlem i något annat religiöst samfund och inte heller troende ”i någon rimlig betydelse av ordet”, men att han trots detta är ”fascinerad av påvedömet som historisk kraft, kulturföreteelse och lärorikt exempel vad gäller konsten att organisera och propagera”. Mot slutet av boken ger han inte helt oväntat slutomdömet att ”trots korståg och kättarbål har kyrkan i jämförelse med andra krafter i de gamla klass- och våldssamhällena varit en humaniserande motkraft”. Om han inte låtit sin författarröst så tydligt deklarera sina positioner hade det varit lätt att tänka sig att författaren varit katolik. Möjligtvis hade den återkommande kritiken av protestanter och protestantism fått läsaren att undra om någon katolik i denna ekumenikens tid skulle ha vågat vara så frispråkig!

Han går på flera håll i boken skarpt till rätta med svenska medier och deras trångsynta och ofta moralistiska syn på påven och den katolska kyrkan. Han påpekar bland annat att vid tiden för valet av den nuvarande påven införde Svenska Dagbladet ”en bisarr artikel signerad av Sveriges folkhälso-minister [Morgan Johansson] som handlade om förre påven och preventivmedel – i okunnighet och illvilja påminde den närmast om klassiska antisemitiska propagandaskrifter. Gällande varje annan folkrörelse eller religiös grupp hade den lett till regeringskris eller åtminstone byte på den taburetten. Men katoliker förblir ungefär lika rättslösa som på Gustav II Adolfs tid.” Ord och inga visor.

Hägg delar in sin översikt i arton kapitel. Han håller sig troget till underrubriken på sin bok – makt och helighet. Det handlar mycket om påvarnas politiska maktställning, deras förmåga att organisera och om deras moraliska tillkortakommanden eller deras energirika helighet och asketism. De kulturella och bildningsmässiga perspektiven berörs under hela framställningens gång i allmänna ordalag. Däremot berörs sällan den teologiska eller fromhetsmässiga utvecklingen. Hägg kommer understundom in på teologiska frågor, men då rör det sig om absoluta elementa och inga nyanser hinns med. Vissa resonemang blir litet för svepande. Sägas skall dock att framställningen är mycket saklig och initierad för att vara skriven av en person som så klart deklarerar ett utifrånperspektiv på religion över huvud taget. Hägg gör ofta markeringar av typen ”detta är helt logiskt inom systemet”.

Att på ett så litet utrymme skriva två tusen år av världshistoria kräver att författaren behärskar sitt ämne, men också att man bestämmer sig för en ram eller ett tolkningsmönster. Vid läsningen av Häggs påvebok erinrar sig recensenten den engelske historikern Arnold Toynbee († 1975) och hans storstilade försök att periodisera historien. Toynbee ser Västerlandets utveckling som en pendling mellan perioder av uppgång och fall. Hur har den kristna kyrkan kunnat svara på de utmaningar som olika sorters kulturmöten inneburit och hur har religionen lyckats anpassa sig eller snarare transformera sig med bevarad identitet? Denna frågeställning i kombination med påvarnas moraliska profiler utgör grunddispositionen i Häggs framställning. Den fungerar mycket bra.

Det finns ingen litteraturlista i vilken man kan se hur Göran Hägg närmat sig sitt gigantiska ämne. Det är en brist. Inledningsvis nämns enbart några biografier om 1900-talets påvar, därtill Ludwig von Pastors kolossala standardverk om påvarna från slutet av medeltiden och framåt. Här och var nämns olika sajter på internet. I förbifarten gör författaren ofta kopplingar till nutida fenomen och problem. Dessa är mycket upplysande och fungerar väl som pedagogiska drivkrafter för läsningen.

Sammantaget kan sägas att vi här har fått en vederhäftig och medryckande framställning av påvedömets historia, en nykter skildring av både ljusa och mörka sidor. En ovanligt bra bok om katolska förhållanden med svenska mått mätt.