När döden lever kvar inom oss

För en utvecklingspsykolog är det sällan frågor om döden som står i centrum, åtminstone inte om man som jag har sin inriktning på barn med sjukdomstillstånd som på intet sätt är livshotande. Men som kliniskt verksam psykolog måste man ha beredskap att möta många olika situationer, och även i utvecklingspsykologin kan döden som tema och som latent problematik ha sin aktualitet.

Spädbarnsdödligheten är låg i Sverige och det betyder att de föräldrar som får ett dödfött barn eller ett barn som dör tidigt i livet kan känna sig oerhört ensamma och övergivna i sin sorg. Ett sätt att fly denna upplevelse kan vara att snabbast möjligt försöka få ett nytt barn, som får ta det förlorade barnets plats. Men att bli till som ersättning för ett förlorat barn kan för all framtid sätta sin prägel på en individs självuppfattning. Vem är jag, om föräldrarna fortfarande söker efter ett ansikte de förlorat, om min existens ständigt återuppväcker deras sorg? Det var en sådan situation i min kliniska vardag, som fick mig att på nytt läsa om en bok som fanns i min bokhylla sedan ett antal år tillbaka.

Vi talar sällan om döden i vår kultur. Döden tas om hand på professionellt sätt i olika sammanhang, men därutöver är det märkligt tyst omkring förluster av nära och kära. Att låta livet gå vidare, att återvända till ett utåtriktat och aktivt liv är det som anses friskt och normalt. I synnerhet om det handlar om förlusten av ett ofullgånget eller nyfött barn. Samtidigt vet vi att sorgen inte får slarvas förbi, den behöver också tid och plats.

I själva verket är det ofrånkomligt att upplevelsen av en närståendes död påverkar oss på djupet. Alla människor får någon gång i livet uppleva förlusten av någon anhörig. För den som är ung och förlorar någon som betyder mycket för tryggheten, kan förlusten sätta djupa spår. För en äldre människa som ser sin vänkrets successivt försvinna, är det mera naturligt och förutsägbart, men inte desto mindre smärtsamt. Livet förändras när någon som betyder mycket för oss inte längre finns vid vår sida. Samtalet stannar av och våra frågor får inga svar. Dialogen är ett nödvändigt inslag och en livgivande aspekt i alla mänskliga relationer. Det är detta som utgör det bärande temat i Louise Kaplans bok Inga röster tystnar helt.

För att förstå det som händer vid en förlust är det först och främst nödvändigt att förstå vad som skapar en relation. Det ordlösa utbytet som sker genom primär sinnesstimulering startar en kommunikation mellan föräldrar och barn, som sedan växer, berikas och utvecklas vidare genom det talade språket. För barnets del ger förälderns erfarenhet och språk en första förförståelse, en fond av upplevelser som skapar både gränser och öppningar mot framtiden. Barnet tar vid med sin egen förmåga att begripa och formulera sig, dialogen tar sin början, blir efterhand mera ömsesidig och leder så småningom till att barnet tar sig vidare ut i livet. Att bli sedd och uppskattad som den man är, med fel och förtjänster, är av största vikt för att barnets självbild ska kunna bli sann.

Författaren ger oss inblick i olika livsöden, som illustrerar hur förlusten av en betydelsefull relation präglar personlighetsutvecklingen och den vuxna människans skapande. Hon är själv psykoanalytiker och det är därför naturligt att hon gör en ingående beskrivning av händelser i samband med att Sigmund Freud förlorade en av sina döttrar. Vad som skedde med Freuds barnbarn finns noga dokumenterat. I en omgivning med observanta och kunniga iakttagare har också subtila inslag, både i relationsbyggandet och i förmågan att hantera påfrestningar, förmedlats till eftervärlden.

Intressant är också bakgrunden till Gustave Flauberts författarskap, hur hans liv präglades av moderns djupa sorg efter att ha förlorat både sin man och sin dotter. Kvar hade hon sin dotterdotter och sin son Gustave. Med de starka banden och stödet av denna lilla familjekonstellation kunde Gustave ägna sig helhjärtat åt skrivandet, som också innebar en uppmuntran och stimulans åt hans sorgtyngda mor. Detta är ett bland många exempel på hur ett storslaget författarskap i själva verket har en tragisk bakgrund, att kreativiteten tycks ha sin rot i smärtsam förlust och i försök att finna mening i det till synes meningslösa.

Inte alltid lyckas sorgen ta sig konstnärliga uttryck. Kaplan beskriver också hur en traumatisk förlust kan leda till smärtsamma symtom, en psykologisk felutveckling, som skvallrar om en inre känslomässig skada. Så kan till exempel en överdriven sexualisering bli den känslomässiga ventil, där andra former av mer nyanserade känsloutbyten borde ha tagit plats. Kaplan skriver insiktsfullt om hur den typen av beteenden kan hjälpa en sörjande individ att ta sig ur en isolering och kontaktlöshet, som annars skulle ha lett till allvarlig psykisk sjukdom. Då finns inte plats för moraliserande och fördömande utan endast ett krasst konstaterande, att människan har många sätt att ta sig vidare och att oförtrutet välja livet, trots att döden slagit sönder en människas inre.

Hur upplevelser av döden kan leva kvar i vårt inre blir än mer tydligt bland efterlevande till andra världskrigets förintelse. Trots att barn och barnbarn fått växa upp i trygghet på långt avstånd från de fasor som deras anförvanter tvingats utstå, kan minnet av dessa trauman, förlusten av vänner och anhöriga, fortplanta sig vidare genom generationer. Fenomenet kallas transposition och betyder att efterlevande kan brottas med problem som hör hemma i den äldre generationens upplevelser. Det räcker inte att de närmast berörda tar hand om sin sorg, den spiller över på dem som kommer efter och de får fortsätta bearbetningen och kampen att komma till rätta med de känslomässiga sår, som deras anhöriga tillfogades i förfluten tid.

Under mera gynnsamma omständigheter, när förlusten är begränsad till en för övrigt trygg situation, kan ett växande barn ersätta saknaden av en bortgången förälder med någon annan vuxen, som får ta förälderns plats och fylla det tomrum som uppstod. Det finns hos de flesta människor, och i synnerhet hos barn, en sund längtan att sträcka sig ut och att söka efter kontakt. Om någon ser och förstår det övergivna barnets behov så kan de på ett avgörande sätt erbjuda ny och viktig anknytning. Det är hoppfullt och ger möjlighet till läkning.

Att förlora ett barn kan däremot inte på motsvarande sätt kompenseras med en ny relation. Ett barn som dör är ett hårt slag mot förälderns naturliga önskan att ge beskydd och omvårdnad. Ett litet barns död är ett brott mot själva livets ordning, att barnet ska växa upp och överleva sina föräldrar. Ett nytt barn kan inte ersätta det som dog, eftersom varje barn är unikt och måste få följa sin egen väg från barn till vuxen. Däri ligger en skillnad, eftersom den vuxne med sin erfarenhet och sin fullt utvecklade personlighet inom sig kan rymma många roller, också rollen som ersättare för en förälder som har dött. Det enda vi kan och bör göra för en sörjande förälder, är att ta emot den instängda sorgen, hjälpa till att lyfta blicken och skilja ut det döda barnet, som måste lämnas därhän. När sorgen ebbat ut, när det är dags att sätta punkt för berättelsen, så kan också felsynen korrigeras. Det levande barnet måste befrias från bördan av att vara ”i stället för” och att hamna i skuggan av ett syskon som inte finns.

Att förstå betydelsen av förluster, att kunna hantera sorg och saknad, är nödvändigt, inte bara i professionella sammanhang, utan för var och en. Därför kan en bok som denna ge värdefullt stöd för tanken och hjälpa oss att se skeenden som pågår i familjers inre liv och i alla mellanmänskliga sammanhang, där människor söker närhet och förståelse. Boken gavs ut på svenska 1997, den är dessvärre utgången nu, men finns tillgänglig på bibliotek.