Sagan om det stora smörgåsbordet

Det var en gång ett land. Ett ganska litet land i utkanten av världen. Det hade ett väl utvecklat skolsystem där eleverna fick lära sig en mängd nyttiga saker: att läsa, skriva, räkna och använda dator till exempel. Internationellt sett var det mycket hög standard på elevernas kunskaper och färdigheter. I det här landet talade man mycket om skolans värdegrund, till exempel jämställdhet mellan könen, alla människors lika värde och individens rätt att välja politisk uppfattning, tro och livsstil. Detta senare ledde till att man i skolan undervisade om ideologier, religioner och värdesystem, men man fick inte påverka eleverna att ta ställning på något bestämt sätt. Bortsett från värdegrunden skulle skolan vara värderingsfri. Eller som man brukade formulera sitt ideal: undervisningen skulle vara objektiv. Några sade i stället att den skulle vara neutral. De menade samma sak: att skolan skulle stå vid sidan om alla livsåskådningar och berätta om dem utan att ta ställning. De olika livsåskådningarna föreställde man sig som ett stort smörgåsbord där man kunde välja och vraka bland värderingar och trosföreställningar. Barnen skulle inte påverkas utan presenteras för det utbud som fanns och själva ta ställning och välja. Skolan skulle inte hjälpa dem med detta. (Exakt när dessa val skulle ske är oklart, men vi får väl anta att man ville skjuta upp det tills hela utbudet var presenterat.) Speciellt bannlyste man olika religiösa inslag i undervisningen därför att religionen var den allra privataste privatsak. För att ändå tillgodose föräldrarnas rätt att leda sina barn in i sin egen tro – enligt FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna – så tillät man religiösa friskolor under förutsättning att deras undervisning var objektiv. På senare tid hade dock många börjat ifrågasätta dessa skolor därför att man ansåg att det försvårade barnens möjlighet att fritt välja bland det stora härliga utbudet av livsåskådningar. Eller, ännu värre, sådana skolor kunde vara en grogrund för intolerans.

Det var väl en vacker saga? Den är faktiskt alldeles sann. Tyvärr, måste man tillägga. För vad blir det av den härligaste byggnad om själva grunden är anfrätt? Den bakomliggande föreställningen om det fria valet är något som sällan diskuteras i skoldebatten utan oftast bara tas för givet. Därför har den här artikelns struktur inspirerats av Gorgias, en grekisk filosof (c:a 480–375 f.Kr.) som också dristade sig att ifrågasätta tidens pedagogiska självklarheter.

Det finns inget smörgåsbord att ta för sig av

Livsåskådningsbuffén förutsätter att värderingar och trosövertygelser på något sätt ligger färdiga att väljas. Det är en tanke som en gång formulerades av Platon. Allt i vår konkreta verklighet – igelkottar, godhet, rättvisa, marxism etcetera – är avspeglingar av de urbilder (idéer) som ensamma äger objektiv existens. Att välja värderingar är en fråga om att få en glimt av idéernas rike och när man anat sig till godhetens idé så kunde man inte välja något annat. Att veta det rätta är att välja det rätta, enligt Platon. Dagens förespråkare för den neutrala skolan skulle nog inte hålla med om just det. Man tänker sig snarare att varje elev efter att ha granskat utbudet av olika värden ska ta för sig av dem som känns rätt för henne eller honom. Själva föreställningen om en värld av idéer består, men den har omvandlats från en tro på giltiga värden till en vision av ett etiskt smörgåsbord. Det är Platons idévärld tillämpad på konsumtionskulturen. Allt är varor: moral, religion, livsföring. Välj din stil i det stora utbudet! Så leder objektiviteten till en total subjektivitet: Du kan välja och vraka. Valet är fritt.

Men värden och livsåskådningar svävar faktiskt inte fritt i luften. De har ingen självständig existens. De är alltid knutna till människor och grupper. Att ta dem till sig handlar inte om att göra ett enkelt val. Det är snarare så att man växer in i dem genom att vistas i den miljö där de används. Eller man tar avstånd från dem på grund av deras tillämpning i omgivningen. En värdering i form av livsstil eller tro gör man till sin egen inte genom en rent teoretisk presentation. Man får lov att brottas med den. Man tar efter och tar avstånd. Man observerar konsekvenser. Man låter sig inspireras, eggas. Det är en aktiv process där man konstruerar sin tro i samarbete och konfrontation med sin miljö. En sådan process sker aldrig i ett vakuum. En skola som inte formas kring tydliga värderingar ger inte eleverna någon hjälp med att själva utveckla en egen livsåskådning. Slumpen, massmedierna och skickliga livsstilsförsäljare tar då över istället.

Även själva föreställningen om det (mer eller mindre) fria valet har sina problem. I administrationslitteraturen stöter man ofta på en ”beslutsteori” som går ut på att man inför viktiga beslut på något sätt ställer fördelar av olika val mot deras negativa konsekvenser. Teorin hävdar inte bara att det bör gå till så, utan även att det verkligen gör det. En liknande teori tycks ligga bakom föreställningen om det fria valet från livsåskådningarnas smörgåsbord. Modern beslutsforskning ger däremot en helt annan bild av hur vårt väljande faktiskt går till. Det rationella beslutsfattandet där man väger alternativen mot varandra är ganska sällsynt. Ofta styrs även stora och viktiga beslut av ren slump (soptunneteorin). Men ännu vanligare tycks det vara att man väljer utifrån sin egen identitetsuppfattning. ”Vem är jag? Hur bör jag då välja i den här situationen?” (lämplighetslogik) Mitt val avgörs av vad jag tycker är lämpligt för en sådan som jag. I den mån skolan påverkar elevernas val av livshållning är det alltså inte via sin objektiva framställning av olika etiska, politiska eller religiösa idéer utan genom den självbild som skolan skapar hos respektive elev. Även om smörgåsbordet funnes skulle det ändå inte finnas någon objektiv utgångspunkt varifrån man kunde välja.

Platon menade att idéerna själva har en objektiv existens, men definitivt inte att vi har ett objektivt förhållningssätt till dem. Vi får lov att betrakta idéerna ur något slags perspektiv, vi ser på dem utifrån någon bestämd plats. Platons liknelse om människorna i grottan, som ser den verkliga världen med dess idéer som ett skuggspel på väggen utan att kunna se sig om och granska den direkt, är välkänd. Människorna i grottan betraktade idéerna ur grottans perspektiv. I dag talar vi istället om referensramens betydelse för mänsklig observation och reflektion. Referensramarnas betydelse är lätt att påvisa. Ta en bit turkosfärgat tyg och lägg det på ett grönt tyg och se hur den blir blå. Lägg den sedan på ett blått tyg och den blir grön. Eller gör det ”hörselexperiment” som jag har gjort i alla mina gymnasieklasser. Låt gruppen skriva ner de ord du viskar: tretton, sju, fyra, fem, sexton, elva, te. En mycket stor del av lyssnarna kommer att skriva det sista ordet som ”tre”. Även vid mycket enkla direkta observationer påverkas vi alltså kraftfullt av miljön och våra förväntningar. Så mycket mer när det gäller komplicerade samhällsfenomen. I Sverige skiljer man till exempel mellan politik som en gemensam angelägenhet och religion som en privatsak. För de flesta tolkningar av islam och för många hinduer är politik och religion inte ens två sidor av samma sak utan samma sida. De flesta svenskar kan inte förstå en sådan inställning. Vi har heller inga begrepp som inifrån kan beskriva det förhållandet. Själva vårt språk står alltså i vägen. Hur ska man då i undervisningen kunna göra rättvisa åt en sådan verklighetsuppfattning? Objektiviteten är inte bara svår. Den är i många fall omöjlig.

Ändå lever myten om den objektiva undervisningen kvar. I vissa fall stöder man den genom att bestämma att vissa livsåskådningar är felaktiga. Då kan man vara ensidig med bevarad objektivitet. I Sverige är det till exempel inte tillåtet att i den naturvetenskapliga undervisningen tillskriva världen någon avsikt eller mening. Slump och naturlagar är det enda som accepteras som beskrivning och förklaring. Kanske är det en rimlig uppfattning. Men objektiv är den inte. (Ur objektivitetssynpunkt är det samma situation som när man i Sovjetunionen förbjöd undervisning om Heisenbergs obestämbarhetsteori därför att den stred mot den materialistiska ideologin. Eller när man i vissa områden i USA inte tillåter undervisning om utvecklingsläran.) Och toleransen tiger still.

Skolans undervisning är inte objektiv och den erbjuder ingen objektiv utsiktspunkt varifrån man kan beskåda smörgåsbordet och sedan välja. Att det förhåller sig så beror inte på illvilja, utan på att det faktiskt är omöjligt att betrakta något utan att se det utifrån något slags perspektiv. Fundera över den här paradoxen. I sin strävan efter objektivitet utgår undervisningen från att religion är en privatsak. I och med det har man samtidigt kraftfullt tagit ställning mot många människors trosföreställningar och därigenom från sin önskan om neutralitet. Objektiviteten framställs ibland som ett slags icke-värdering utifrån vilken man kan betrakta andra värderingar. Exemplet visar att den är ett ställningstagande lika väl som andra värderingar. Många skulle säga att den helt enkelt är en liberal ideologi som inte hyllas vare sig av socialister eller av klassiskt konservativa. Om det funnes en sådan utgångspunkt skulle det inte finnas några kriterier att utgå från vid valet.

”Ge mig en fast punkt och jag ska rubba världen” sade Arkimedes enligt legenden. Uttrycket vill ha sagt att med en tillräckligt lång hävstång kan man lyfta hur stora tyngder som helst. Men man måste ha något att lägga hävstången på! Skolans förställning om valfriheten inför smörgåsbordet tycks utgå från att ingen grund behövs. Den unga människan är ett etiskt oskrivet blad om hon inte utsatts för indoktrinering av skola, föräldrar eller andra instanser. Men vad skulle hon då grunda sitt val på? Hur skulle hon kunna väga för och emot om hon inte redan har en värdering att bedöma alternativen efter? Den objektiva utgångspunkten ger inga riktningsangivelser. Det krävs att man redan har en ansats till livsåskådning för att man ska kunna ta ställning i livsåskådningsfrågor.

Men varför skulle man välja?

Objektiviteten är en av våra mest omhuldade idéer. Det hävdas att objektiviteten både är möjlig att uppnå och eftersträvansvärd. Jag har här försökt att visa att föreställningen om det objektiva valet bland givna alternativ är problematisk. Det finns emellertid en annan sida av skolans förmenta objektivitet som får förödande konsekvenser, både för enskilda människor och för samhället i stort. Det är själva proklamerandet av objektiviteten som något värdefullt och eftersträvansvärt. Vad ger det nämligen för signaler till eleverna? Att det inte är viktigt att ta ställning! Att det inte spelar någon roll om man har några värderingar alls, eller vilka väderingar man har: ”Köp dig en liberalism eller en kristen tro att klä dig i. Eller du kan bli humanist. Eller varför inte avstå från köpet och gå naken. Det är också OK. Ingen ser dig. Det spelar egentligen ingen roll.” Skolan har ju själv valt (eller påstår sig i alla fall själv ha valt) att inte ha någon livsåskådningsprofil. Till eleverna förmedlas därmed attityden att sådant inte är viktigt. Den värderingsfria skolans budskap är att livsåskådningsvalet inte spelar någon roll. Man kan leva utan att ta ställning.

Vare sig vi vill eller inte så fostrar skolan våra barn och ungdomar. Skolan ger dem en självbild och en syn på världen som präglar deras vägval i livet. Föreställningen att man skulle kunna betrakta världen utan att värdera och ta ställning är djupt problematisk. Den förment objektiva synen på världen förmedlar signalen: Välj vad du vill. Ingen bryr sig om vad du står för. Det är inte viktigt. Det spelar ändå ingen roll.