Brittiska friskolor i blåsväder

Religiösa skolor har på sistone blivit brännbart stoff i den brittiska politiken. Upprinnelsen är ett tillägg till en proposition i parlamentet om skolväsendet med förslag om att kvotera intagningen i religiösa skolor så att en fjärdedel av eleverna skulle ha en avvikande eller ingen religiös bakgrund alls.

Debatten bland parlamentarikerna har förvisso i mångt och mycket styrts mer av politiskt ränkspel än av omsorg om berörda skolor. I bakgrunden skymtar en fruktan för konsekvenserna av det alltmer multireligiösa och multikulturella samhället. Att plocka politiska poäng utifrån folks rädsla för muslimernas närvaro och organisation i det brittiska samhället generar uppenbarligen inte de folkvalda.

De katolska skolorna i Storbritannien är väl etablerade genom den s.k. Butler Act från 1944 som säger att ”secondary education” kan erbjudas fritt. Men även katolska skolor känner sig nu hotade och kräver sin rätt att existera just i kraft av sin genuint katolska karaktär. I en artikel i det katolska veckomagasinet The Tablet (06-10-27) redogör Vincent Nichols, ärkebiskop i Birmingham, här i egenskap av ordförande i The Catholic Education Service, för hur viktigt det är för hela samhället att dess medborgare får möjlighet att finna en stabil grund för sin livsåskådning och hur de religiösa skolorna kan bidra till detta. Han har fyra huvudinvändningar mot förslaget om kvotering: För det första har lagförslaget tillkommit utan konsultationer med berörda skolor och deras huvudmän. För det andra förutsätts att katolska skolor skulle vara socialt segregerade vilket inte stämmer. För det tredje hotar förslaget de katolska skolornas integritet och deras tydliga etos eftersom folk som inte hyser någon sympati med den katolska vision som binder samman dessa skolor skulle få tillgång till utbildningen där. För det fjärde skulle det innebära platsbrist för katolska barn i de katolska skolorna.

Men också i ett bredare perspektiv finns anledning till oro, menar Nichols. Detta initiativ visar på att det skett en omsvängning i det brittiska politiska etablissemangets syn på religionens roll i det offentliga livet. Därför anses frågan vara så avgörande och därför reagerar de brittiska katolikerna så starkt.

Nichols poäng är att en strikt sekulär inställning aldrig kan leda till ett harmoniskt multikulturellt samhälle. Där finns inget utrymme för det engagemang i andliga och moraliska värden som utgör värdegrund för så många av de kulturer som finns representerade i dagens brittiska samhälle. En sekulär multikulturalism uppmuntrar bara kulturernas mångfald när de ses utan koppling till sina religiösa rötter. Med ett sådant synsätt förnekar man många av dessa kulturers innersta och skapar därmed ett andligt och moraliskt vakuum i samhället.

Resonemanget förutsätter en speciell typ av sekularism som medvetet marginaliserar religiös tro och betraktar den som en ren privatsak som inte ska diskuteras i den offentliga sfären och som bör hållas strikt åtskild från politik och utbildning. Detta skapar förbittring hos troende av olika konfessioner. En annan typ av sekularism medger ett offentligt samtal där religiösa grupper får komma till tals så länge som de prioriterar sådana grundläggande demokratiska värden som yttrandefrihet, jämställdhet mellan könen och mänskliga rättigheter.

Den senare typen har hitintills varit den gängse i Storbritannien. En samverkan byggd på partnerskap mellan myndigheter och kyrkor är väl etablerad och har också visat sig framgångsrik. Resultatet har till exempel varit skolor som håller hög kvalitet och utför ett värdefullt ideellt arbete grundat just på trosövertygelser. Det finns ingen anledning att inte fortsätta en sådan verksamhet med nya aktörer, framhåller Nichols och hävdar samtidigt att grunden för samarbetet är ömsesidig respekt. Kyrkor och trosgemenskaper måste agera ansvarsfullt och tillåta offentlig insyn och inspektion; regeringen måste respektera den religiösa trons integritet och inte försöka manipulera den.

En av de missuppfattningar som förslaget grundar sig på är att ett kvoteringstvång skulle främja integration. Så är inte fallet, menar Nichols, vilket också klart påpekats av judarnas och muslimernas samarbetsorgan.

Visst spelar skolor en viktig roll i den sociala integrationen. Men skolor är inte några miniatyrsamhällen och de bör bedömas efter vad de åstadkommer med sina elever i slutändan och inte efter vilka elever som de tar in. Den multikulturella situationen i dag ställer alla skolor inför integrationskravet. Som det nu är får man intryck av att elevernas separation från varandra främst beror på den segregation som gatuadress och postnummer åstadkommer.

För Nichols står det helt klart att förståelse för och kunskap om religion är vitalt för det framtida brittiska samhället. Okunnighet om olika religiösa övertygelser har en förödande inverkan på den tolerans som är nödvändig i ett utvecklat samhälle. Dessutom är förmågan att tänka i etiska banor och reflektera över vad som är grunden för ett gott liv ett behov som är gemensamt för oss alla. I annat fall ligger vårt öde i händerna på opinionsundersökningar och vår moraliska kompass ger då inte längre utslag.

Det är utmaningar som alla skolor står inför. De katolska skolorna bidrar positivt och gör det på ett öppet och beprövat sätt. De är en del av lösningen på integrationsproblemet och de får inte undermineras. Oppositionen mot propositionen måste fortsätta, inte på grund av ett katolskt egenintresse utan för att den bottnar i en genuin omsorg om vårt gemensamma bästa, avslutar ärkebiskop Nichols sin appell.

Frågan kommer att ligga kvar på Tony Blairs efterträdares bord. Han har en positiv inställning till religionens roll i samhället, men hans politiska agenda är ännu en väl bevarad hemlighet.