Gerontius dröm

Den engelske kardinalen John Henry Newman (1801–1890) framstår säkert för många som den klarsynte teologen, den bildade filosofen och kyrkohistorikern, den katolske nytänkaren och den oförskräckte kulturdebattören. Alla dessa epitet ger bilden av en realistisk och möjligen lite frän typ. Men Newman var också lyriker. Ett av hans verk är det stora religiösa dikteposet The Dream of Gerontius (Gerontius dröm) som ger poetiska formuleringar åt tänkta skeenden efter döden. Det har tonsatts av Newmans landsman Edward Elgar (1857–1934).

Namnet i verkets titel hade Newman troligen från den biskop Gerontius som levde på 300-talet och som sägs ha drömt underliga drömmar. Dessa berättade han så levande att han ansågs vilseleda folket och därför hotades med avsättning. Gerontius engelska form är Gordon och så hette en älskad medbroder i den kommunitet där Newman levde. 1867, några år efter det att Gordon hade dött, skrev Newman sin långa dikt till dennes minne.

Diktens första del berättar hur Gerontius ligger på sin dödsbädd. Han har ångest inför vad som väntar honom och ber om nåd. Hans vänner som är samlade omkring honom faller in i hans bön och övertar den så småningom helt. De ber Kyrie eleison, de ber till Maria, till alla änglar, apostlar och martyrer, att Gerontius ska slippa sin dödsångest och befrias från helvetets kval och från den eviga döden. Och med sina enträgna böner bär de honom över gränsen till döden.

I den andra delen har Gerontius dött. Han möter sin skyddsängel, Ängeln, som berättar om uppdraget från Fadern att ta hand om honom och rädda honom. Gerontius, som nu kallas Själen, känner inte den minsta skräck trots att han först måste gå mot domen.

Utanför Domens boning träffar Själen och Ängeln demoner och onda andar beredda att ta med sig dem som har dömts till helvetet. Men de onda andarna berör inte Själen. Det enda han längtar efter är att få se Gud. Han får veta att han ska få göra det, ett kort ögonblick, och att synen kommer att skänka honom både glädje och smärta. ”Lär dig att kärleks eld först bränner, innan den förvandlar”, säger Ängeln och förklarar det med gemenskapen med den korsfäste: ”… vid detta famntag for en smärtans ilning genom själ och kropp”.

Nu uppenbarar sig änglar och helgon och själar som redan har nått paradiset. Deras sång leder Själen genom Domens sal. Samtidigt hörs röster från jorden. ”Det är dina vänners bön vid din dödsbädd”, förklarar Ängeln. De möter Dödsångestens ängel som var med Jesus i Getsemane och som nu ber att Jesus ska ta hand om den själ som nalkas domen. Övertygad om att han snart ska få komma till Herren överlämnar sig Själen till Skärselden. Där hör han själarna sjunga: ”Gud du har varit min tillflykt från släkte till släkte.” Nu tar Ängeln avsked av Själen. ”Hit men inte längre kan jag följa dig.” Själen sänks varsamt ner i ett renande vatten till Ängelns sista ord: ”… var tapper, tålig på din bädd av klagan, snart skall din prövnings natt förgå här nere …”

Döden tänkte han sig så, John Henry Newman. Hans text är en sällsam förening av katolskt bönearv och naiv, folklig fromhet. Det är här hans diktepos blir angeläget: de välbekanta bönerna i ett av livets viktigaste ögonblick används i beskrivningen av en vandring mot en tillvaro som ingen, inte ens den mest beläste teolog, vet något om. Tron på ordens innebörd, och deras hinsides verkningskraft, kan ge en underbar tröst för dem som sitter vid en dödsbädd och överlämnar den döende till Gud med sina böner. Och de sörjande kan, när gränsen till döden har passerats, finna en lindring i tanken på att den döde har mött sin skyddsängel som har fört honom till Gud och låtit honom omslutas av Guds oändliga kärlek, här beskriven som det renande vattnet. Barnsligt? Ja, men vilka kunskaps- och förnuftsmässiga argument har vi att sätta emot?

Newmans text torde även kunna tolkas symboliskt så att den handlar om ett skede i en människas jordevandring där vänner med förböner och kärleksfulla handlingar leder henne från ett skadligt leverne till ett avgörande möte med Gud och till förlåtelsens och försoningens befriande svalka.

Gerontius dröm nådde Edward Elgar 1887, 20 år efter tillkomsten, och han lär ha blivit helt betagen. Detta märks i hans musik som är rakt igenom storslagen även om mottagandet vid uruppförandet i Birmingham år 1900 blev en katastrof. Den kan förklaras med en rad trista händelser som inte är värda att ta upp här. Bättre är att studera själva verket, skrivet för symfoniorkester, kör och tre solister. Det kan kallas oratorium men är inte regelrätt eftersom det inte delas upp i arior, recitativ, vokala ensembler och orkesterpartier, allt med markerade pauser. Här fogar sig i stället momenten smidigt in i varandra som länkar i en oändlig kedja, komplicerad men glimrande vacker. Själens vandring från döden till livet hos Gud framhävs inkännande av Elgars lyriska, stundom dramatiska, långt utdragna melodiska bågar.

Verket inleds med ett preludium som antyder berättelsens olika skeden och känslolägen. När Gerontius kommer in är det med den ångestdrabbade människans förtvivlade tonfall. Hans Sanctus fortis, Sanctus Deus är fullt av häftiga synkoper som visar både den fysiska kampen och den själsliga nöden. De understryks av hotfulla pukor och mörka stråkar. Orkestern växlar sedan mellan fullödiga totalklanger och enskilda instruments ackompanjemang och känsloaccenter. Även de vokala avsnitten varieras, från mind-re grupper upp till tolvstämmig kör, och sångarna har uppgiften att skapa atmosfär och föra handlingen framåt likt de antika dramernas körpartier.

I den första delen är körsångarna förebedjare och de skiftar sina böner mellan sval varlighet och vädjande intensitet. I den andra delen är de demoner, änglar och själar i skärselden. Demonpartierna har en fruktansvärt dramatisk karaktär. Tempot ökar, rösterna är hotande fräna, sång blandas med hånfulla vrål, slagverken hamras och mässingsblåset stöter. Här framstår Elgar som märkligt nyskapande. Tillbaka i en mer igenkännligt len melodik är han i änglarnas och själarnas sång. Några av verkets sista nummer lever verkligen upp till sina benämningar, ”kör av änglalika”. Romantiken flödar, även i instrumentens ljusa intima klanger, och ändå blir slutintrycket friskt och kraftfullt.

Den stora solistrollen är naturligtvis Gerontius/Själen, tenor, som får växla sina uttryck mellan hetsig förtvivlan och avskalat lugn, en svår uppgift. Stora prov sätts också på den andre manlige solisten, basbaryton, som sjunger både den bedjande prästen och Dödsångestens ängel. Kvinnorösten, en alt, är mer helgjuten som Ängeln, den rakt igenom rena och vackra varelsen med partier fulla av harmonisk skönhet.

Gerontius dröm uppfördes två gånger i slutet av förra året, i S:t Görans kyrka i Stockholm och i Västerås konserthus. Vid båda tillfällena framträdde 60 musiker och 100 sångare under ledning av Olov Risberg, kantor i S:t Görans församling. Han hade gjort ett storartat instuderingsarbete och drev sin jätteensemble till en både musikaliskt och innehållsmässigt lysande gestaltning. Solister var då Anders Andersson, Karl Magnus Fred-riksson och Anna Larsson, alla tre utsökta artister.

Det första svenska uppförandet av Gerontius dröm var 1904 på Kungliga operan med Wilhelm Stenhammar som dirigent. 1912 gavs det i Östermalmskyrkan, numera Hedvig Eleonora kyrka, under ledning av Hugo Alfvén. Därefter gick det veterligen flera decennier innan det sattes upp på nytt, ett tio-tal år innan Risberg presenterade det. Att spekulera över varför verket är så sällan spelat skulle föra för långt. Här ska bara konstateras att musikpubliken skulle må väl av att höra det eftersom det med sitt djupa innehåll och sin annorlunda form skiljer sig från standardverken i oratoriegenren.

På cd finns Gerontius dröm med sångare och musiker knutna till det professionella musiklivet i Bournemouth. Inspelningen är undermålig i sin tekniska redigering men den visar en konstnärligt fin gestaltning av Newmans förbehållslöst gudsförtröstande text och Edgars kongeniala tonsättning.