Förmedlande biolog

I sin senaste bok Vårt djuriska arv. Om människans biologiska natur vill Sverre Sjölander inta en förmedlande hållning. Som biolog med särskild inriktning på etologi (läran om djurs beteende) har han ofta sökt sig till det gränsområde, där biologi, psykologi och humaniora övergår i varandra. Ett område laddat med ideologiska konflikter. Där finns både sociologisk teori, som inte befattar sig med människans biologiska natur, och hårdhudad biologi för vilken människan är låst till att verkställa sitt genetiska program. Ett tacksamt konfliktområde alltså, i en samhällsdebatt kring genusfrågor, skola, demokrati, moral etc. I en högljudd omgivning, där var och en pratar sitt språk, vill Sjölander vara en förmedlande biolog.

En typiskt onödig kontrovers från detta område kan illustreras med följande argument (exemplet är mitt eget, inte Sjölan-ders): hos människan finns beteenden som i mycket liknar djurs revirhävdande. Vi tycks behöva ett fredat område för oss själva och våra närmast anhöriga. Intränglingar avvisas bryskt. Nu finns det skäl att anta att dessa tendenser hos oss har djupa biologiska rötter. Det är alltså ett genetiskt styrt beteende och kan därför ses som naturligt. Slutsatsen blir alltså att det är helt OK med rasism och främlingsfientlighet. I vilket fall är det inte mycket vi i dagsläget kan göra åt våra gener, även om vi kanske skulle ogilla det de gör.

Sjölander pekar på de uppenbara felslut som här dyker upp. För det första finns det inget som säger att ett beteende inte kan modifieras eller avledas även om det har en stark biologisk komponent. För det andra kommer vi inte undan ansvar genom att legitimera våra handlingar som genetiskt styrda. Och om man nu löser ut den felaktiga slutsatsen – att rasism är OK – då borde det vara mind-re laddat att acceptera att vi i vårt biologiska arv på gott och ont har starka tendenser till revirhävdande. Vilket vi säkerligen har. Men den vetskapen gör inte vårt ansvar mind-re. Snarare större.

Nu är det inte ovanligt att biologer kritiserar denna typ av förenklingar. Men det sker ofta med tillägget att biologin har blivit missförstådd av icke-biologer. Det var den okunnige humanisten, samhällsvetaren som drog sina egna, ideologiskt betingade slutsatser. Här tar Sjölander ytterligare ett steg i sin förmedlande ansats. ”Ideologi”, vilket närmast är ett invektiv, kan nog finnas på båda sidor i kontroversen. Han medger att också han själv och andra etologer ibland har slarvat med begreppen. Ett delvis ideologiskt, delvis metodologiskt betingat slarv. Etologin uppkom nämligen under en period då behaviorismen blivit allenarådande inom psykologi och angränsande områden. Alla talade om betingade reflexer och hur beteende styrs genom inlärning. Då behövdes en tydlig kontraterm för de beteenden som inte uppkommer genom inlärning, de som är ”medfödda”. Men termen ’medfödd’ är oprecis och öppnar för missförstånd. Sjölander gör sitt bästa för att undanröja dessa missförstånd och vara tydlig. Etologer har faktiskt sett saker som inte kan förklaras genom inlärning, till exempel att olika fågelarter bygger sina olika och artegna bon. Det är inte något de lärt sig under uppväxten. Skillnaden i sätten att bygga bo är medfödd. På samma sätt är det uppenbart att det finns medfödda skillnader mellan män och kvinnor. Men medfödda beteenden är inte helt låsta, de kan modifieras, särskilt hos djur med komplexa nervsystem, men de finns likväl förberedda som en ärftlig disposition i det ”genetiska programmet”. Det är den term Sjölander stannar för: genetiskt program, genetisk programmering. Frågan är emellertid om inte också det uttrycket bäddar för missförstånd eftersom ordet ’gen’ har skiftande betydelser, beroende på det sammanhang, där det används.

Dels kan man anknyta till molekylärbiologi. Där är en gen en specifik DNA-sekvens, som kodar för ett specifikt protein, till exempel ett som bryter ner mjölksocker. Dels kan termen användas mer allmänt inom biologin; gener är då de ärftliga faktorer som ger skillnader i egenskaper/beteenden mellan individer, som växt upp i en ensartad omgivning. I det första fallet är koppling gen – egenskap förhållandevis enkel. Mellanliggande mekanismer är kända ända ner på molekylnivå. I det senare fallet behöver man inte bekymra sig om några mekanismer. Skillnaden finns ju där. Den är uppenbar. Och eftersom den inte uppstod genom inflytande från omgivningen, måste den vara medfödd, alltså genetisk.

Men om man nu blandar samman dessa två betydelser så öppnar man faktiskt för missförstånd och riskabla tankefel. Med hjälp av bioteknik kan man föra in en DNA-sekvens i en organism och ge den en ny och uppenbarligen genstyrd egenskap. Och när nu vi och andra djur har genstyrt beteende, borde man då inte också kunna …? Som de tankegångar E. O. Wilson snuddar vid i On Human Nature: möjligheten att med gentekniska metoder förbättra människans moraliska gener. En möjlighet som han dock rekommenderar oss att avstå ifrån, åtminstone tillsvidare.

För mig framstår det som riskabelt att tala om genstyrt beteende hos djur med komplexa nervsystem, särskilt om man, som Sjölander, vill lösa upp missförstånd och ideologiskt betingade kontroverser. Visst, fåglar bygger artegna bon. Det är ett medfött, icke-inlärt beteende. Och visst finns många medfödda skillnader i beteende mellan män och kvinnor. Och visst har människan en hel del färdigheter, när hon föds. Stryk till exempel ett nyfött barn lätt på kinden och det vrider sitt huvud mot den smekande handen och plutar med munnen. Det väntar sig finna en bröstvårta att suga på. En biologiskt medfödd förväntan, visst! Inte inlärd, men hur uppkommer den? Finns det en särskild gen för just denna förväntan? En gen som omsorgsfullt selekterats fram under några hundra tusen generationer? Det kan ingen mena på allvar. Eller kanske ett genetiskt program?

Men oklarheten kring ordet gen blir inte mindre för att det sätts in i ett program. Oklarheten är inte bara betingad av skillnader i vetenskaplig metodik utan framför allt i vår bristande kunskap om vad som händer på vägen mellan gener och beteenden hos djur med komplexa nervsystem. Om vi startar med det befruktade människoägget med dess cirka 30 000 gener och skall ta oss till en vuxen människa med över 30 miljarder nervceller i sin hjärna, där varje nervcell är noga länkad till kanske tusen andra nervceller – hur i all världen går det till? Hur sker hopkopplingen av ett så invecklat system? Genstyrt? Ja, men det är att göra det enkelt för sig. Vi slipper inte undan problemet med en språklig metafor utan bör erkänna att det finns ett vidsträckt och nästan helt okänt område mellan gen och beteende. Och jag tror att när vi börjar förstå något mer av det som sker vid den övergången, blir det allt mer meningslöst att ställa medfött och inlärt mot varandra. Den motsatsen har spelat ut sin roll.

Ovanstående invändningar skall inte miss-förstås. Sjölander är biolog men ingen biologisk reduktionist som tror på genens allmakt. Tvärtom kritiserar han tendenser att driva ett reduktionistiskt program in absurdum. Men som evolutionärt inriktad biolog behöver han genen i dess båda betydelser utan något glapp mellan dem. (Gen = DNA-sekvens = ärftlig egenskap.) Han behöver hela det paketet därför att annars brister många av de resonemang som han ständigt återvänder till: att just denna specifika mänskliga egenskap eller detta beteende gav en evolutionär fördel, så att denna specifika gen (= DNA-sekvens) genom naturligt urval kunde sprida sig i den mänskliga populationen. Och brister dessa resonemang då bleve vi tvungna erkänna att vi faktiskt inte vet, att här finns vidsträckta, okända områden. Vilket kanske inte vore en dålig början.

Och ändå, Sjölander har ett förmedlande program. Det är så jag förstår honom. Han vill lösa upp en ideologisk kontrovers, där argumenten stelnat till paroller. För i slutändan, menar han, har biologi och reduktionism inte lösningen på alla problem. Hans eget område, den moderna etologin, har kanske inte så mycket nytt att lära oss, bara påminna om sådant som människan väl alltid känt till. Att vi är ansvariga människor och djur i ett enda. Att vi lever i en gränszon mellan ordning och kaos, mellan den ordnade, förnuftiga värld som vi konstruerat oss, men som hotar att stelna till livlöshet, och den dunkla, farliga och fruktbara värld, som bryter sönder och förnyar det vi konstruerat. Att vi i alla våra kulturer, i riter och berättelser, har gestaltat vår utsatta position som gränsvarelser. Kanske, menar Sjölander, har etologin ingen annan uppgift än att förmedla en uråldrig insikt i en ny språkdräkt. Förankra den i en naturvetenskaplig världsbild. Men frågan är om det inte finns en ännu äldre insikt, en som är än mer viktig att förmedla i vår kultur med dess naturvetenskapliga världsbild: att vår kunskap inom alltför stora områden är alltför bristfällig, och det skall vi inte skyla över med språkliga metaforer.