Ett annorlunda Grekland

Den västerländska litteraturens första gripbara författarpersonlighet är Hesiodos. Vi vet inget mer om honom än det han själv meddelar i sina dikter och det är mycket litet. Han verkade troligen under den senare hälften av 700-talet f.Kr. – om före eller efter Homeros är en öppen fråga. Hans båda diktverk, tillsammans på cirka 1 800 verser, har nu översatts av Ingvar Björkeson och försetts med inledning och kommentar av Sture Linnér. En tidigare översättning är gjord av Elof Hellquist på 1920-talet.

Att dessa texter nu har blivit tillgängliga i en nyare språkdräkt är utmärkt. De tillhör världslitteraturens portalverk och kan läsas med behållning även av den som inte är särskilt intresserad av äldre grekisk litteratur. De båda dikterna är mycket olika till sitt väsen. Theogonin är en storslagen vision av världens och gudavärldens uppkomst, särskilt av hur titanernas välde störtades av Zeus. Dikten inleds av en med rätta berömd skildring av hur Hesiodos, när han vallade får på Helikons sluttningar, fick se muserna dansa och av dem kallades till att vara diktare. Det hela är inte olikt hur profeten Amos av Gud togs från fårhjorden för att ta emot inspirerade ord. Här finns en behändig sammanfattning av klassisk grekisk mytologi, men också en hel del som skiljer sig från den senare bilden. Så spelar gudinnan Hekate (inte nämnd hos Homeros) en stor roll. Att tro på gudarna, att förtrösta på deras ledning, är det inte tal om. Det enda viktiga är att inte försumma deras offer.

Ett större intresse tilldrar sig nog det andra verket, av ålder kallat Verk och dagar. Det har ofta karakteriserats som ”ett slags bondepraktika” (baksidestexten), vilket inte är helt korrekt. Den 800 verser långa hexameterdikten är sammansatt och en stor del är närmast en handbok i levnadsvisdom som framför allt inskärper vikten av hårt arbete. ”Rik blir en man på får och gods om han arbetar träget, verksam älskas han långt mycket mer av eviga gudar.” Den livsform som skildras är förvisso bondens och här ges en hel del råd relaterade till olika årstider, men en handledning i stil med Cato den äldres De re rustica är det inte fråga om.

Hesiodos vänder sig först till sin bror Perses, som anklagas för att genom bestickning av domare ha tillskansat sig en större del av fädernearvet än han hade rätt till. Så småningom försvinner denne Perses ur bilden och det är oklart vilken roll han egentligen spelade. Kvar står att rättrådigheten är central för Hesiodos. Hårt arbete och rättrådighet, det är de grundpelare hans världsbild vilar på. Här skiljer han sig från Homeros, i vars överklassvärld det sociala perspektivet helt saknas, men också från Gamla testamentets profeter. Hesiodos framträder inte som folktribun, han för inte en större grupps talan och han ser sig inte som inspirerad av gudarna (mer än av muserna vid sin kallelse). Likväl finns det mycket hos honom (även i Theogonin) som påminner både om Gamla testamentet (då ett slags kombination av Ordspråksboken och profeterna) och annan främreorientalisk litteratur. Detta framhålls av Linnér i den utmärkta inledningen.

Det finns en berömd skildring av hur sträng vintern kan vara i Grekland (här närmast Beotien). Den som förknippar tanken på Grekland med sol och värme, behagfulla gudar och filosofer i lärda samtal gör väl i att läsa Hesiodos. Hos honom får vi en annan bild. Den egna hembyn, Askra, beskriver han som ”hemsk om vintern, sommartid hård, och aldrig behaglig”.

Björkesons hexametrar flyter bra, om än inte fullt så ledigt som i hans översättningar av Aeneiden och av Propertius (vilket hade varit mycket att begära). Det gör nu ingen större förlust, ty den litet knotiga prägeln på Hesiodos diktning kommer då bättre fram. Förträffligt är att den grekiska originaltexten finns med i sin helhet, vilket endast sällan varit fallet då grekiska texter översatts till svenska (i varje fall utanför Paul Åströms klassikerutgåvor).