Gläd er och jubla – på svenska

Den 9 april 2018 offentliggjordes påven Franciskus apostoliska uppmaning Gaudete et exsultate, ”Gläd er och jubla”, som presenterades i Signum nr 4/2018 av Fredrik Heiding. Skriften har därefter översatts till svenska av Anders Piltz och fått titeln Gläd er och jubla. Påve Franciskus apostoliska uppmaning om kallelsen till helighet i världen av i dag.

När jag på nytt läste texten nu på mitt eget modersmål fördjupades min förståelse. Det är några av dessa nya ”upptäckter” jag här söker förmedla. Först ska då sägas att jag inte gör någon översiktlig presentation av skrivelsen, eftersom det redan är gjort i ett tidigare nummer av Signum. I stället vill jag lyfta fram några av påvens intentioner och återkommande teman, som han här använder sig av i sin uppmaning till alla att bli heliga.

Målsättning

I inledningen klargör Franciskus sin ”blygsamma avsikt” med skriften att ”låta kallelsen till helgelse nå ut så att den om möjligt inkarneras i dagens sammanhang med alla dess risker, utmaningar och möjligheter”, eftersom Herren har utvalt var och en av oss ”till att stå heliga och fläckfria inför sig i kärlek” (Ef 1:4).

Påven vill för det första leda oss bort från föreställningen om helighet som ett avlägset ideal, endast uppfyllt av de helgonförklarade. Enligt Bibeln är alla kallade till helighet och tillvaron är lyckligtvis fylld av många okända helgon, som aldrig blivit kanoniserade. De finns lite varstans i vår vardag och kallas av påven för ”helighetens medelklass”. Kanske kunde man också säga att han eftersträvar en helighetens ”demokratisering”.

Den andra delen i målsättningen rör helighet i världen av i dag, med underrubrikens formulering, och dess möjligheter och utmaningar. Här handlar det både om att tyda tidens tecken och om livsstil. Ett helt kapitel i boken ägnas åt några kännetecken på sådan helighet.

Pastoralt tilltal

Redan i sin första apostoliska uppmaning Evangelii gaudium (Evangeliets glädje, se Signum nr 1/2014) visade påven prov på sitt enkla, klara och personliga sätt att skriva. I Gläd er och jubla återfinner man samma lätt-
tillgängliga stil, så även i den svenska översättningen. Påvens intention är ju att hans skrivelser ska nå ut så brett som möjligt. Hans pastorala, personliga tilltal påminner om andlig vägledning. Detta framkommer till exempel i mellanrubriken ”Också till dig” i bokens första kapitel, som rör allas kallelse till helighet.

Till skillnad från det omfångsrika dokumentet Evangelii gaudium, är den här skrivelsen kortfattad och koncentrerad. Det förra dokumentet handlade om evangelisation. Indirekt gör det senare också det, eftersom evangeliet först och främst förkunnas genom den kristna människans liv (se Evangelii nuntiandi § 21), det vill säga ett sätt att leva som återspeglar heligheten.

Återkommande teman och nyckelord

I påven Franciskus tal och skrivelser återkommer ofta några teman och nyckelord, som han gärna använder sig av för att inskärpa det han vill ha sagt – så även i Gläd er och jubla. Några exempel på detta följer här nedan.

Saligprisningarna (Matt 5:3–12; Luk 6:20–23) är ett sådant tema. Dokumentets titel Gläd er och jubla är hämtat just från Matt 5:12. Den som undrar vad det innebär att vara helgad finner svaret i Jesu egna ord i Saligprisningarna (§ 63). När påven besökte Sverige 2016 med anledning av det luthersk-katolska högtidlighållandet av reformationsminnet, firade han en katolsk mässa på Malmö Stadion på Alla helgons dag, då den givna evangelietexten var Saligprisningarna i Matteusevangeliet. Han sade då bland annat att dessa är Jesu egen biografi och därför biografin för varje kristen, samt att de är den kristna människans identitetskort, som identifierar henne som Jesu efterföljare. För att visa på Saligprisningarnas ständiga aktualitet i dag angav han nya situationer som kan bemötas på samma sätt som i evangeliet: ”Saliga de som av tro utstår de svårigheter som andra förorsakar dem och som förlåter dem av hela sitt hjärta; saliga de som ser de utstötta och utsatta i ögonen och som visar dem att de är nära; saliga de som känner igen Gud i varje person och som kämpar för att andra också ska göra det; saliga de som skyddar och tar hand om allas gemensamma hem; saliga de som avstår från sitt eget välstånd för de andras bästa; saliga de som ber och arbetar för de kristnas fullkomliga enhet …”

I den här aktuella skriften ägnas större delen av kapitel tre åt en reflektion över var och en av saligprisningarna, som av utrymmesskäl inte kan återges här. Sammanfattningsvis kan ändå sägas att den som söker leva efter dem får gå emot strömmen, mot det som är vedertaget i samhället eller mot vanans makt. Utmaningen kan innebära att helt byta livsstil, ett byte som gör en lycklig (§ 65 f.). Ordet ”salig” betyder ju ”lycklig” och blir här synonymt med ”helig”. Den som troget inpräntar saligprisningarna i minnet, ber med dem och tar till sig dem kommer också att bli verkligt lycklig, säger påven (§ 109).

Detta för vidare till ett annat omtyckt ord av påven, nämligen glädje, ett ord som han valt att ta med i rubriken på flertalet av sina skrivelser, Evangelii gaudium, Amoris laetitia (”kärlekens glädje”) och Gaudete et exsultate. En helgad människa har kapacitet för glädje och humor, menar Franciskus och citerar många bibelord med uppmaningar om att glädjas (§ 122 ff.). Mitt i svårigheterna är den kristna människan förvissad om en glädje på djupet, därför att hon vet att hon är älskad av Gud vad som än händer.

Påven sprider själv glädje och har sinne för humor. Det är bland annat detta som gör hans budskap attraktivt och ger mersmak. Enkelt och med inslag av humor lyckas han att förmedla något av evangeliets fräschör.

Ett annat älsklingsord hos Franciskus är periferi. Han uppmanar oss att söka oss till utkanterna både fysiskt – geografiskt och existentiellt, till de marginaliserade och utstötta. Gud har själv gjort sig till periferi, säger han och citerar Filipperbrevets andra kapitel om att Jesus Kristus avstod från sin jämlikhet med Gud och antog en tjänares gestalt, då han blev som en av oss. Gud är redan i periferin. Därför ska också vi våga oss ut till periferierna, manar påven. Där kommer vi att finna Gud, i de sårade och utsatta människorna (§ 135).

Intressant är att Franciskus bland sina exempel på helgon också lyfter fram de lite mer ”perifera” och inte så kända. Visst hänvisar han ofta till Teresa av Ávila, Johannes av Korset och andra välkända helgon, men han presenterar kort även några mindre omtalade som den saliga Maria Gabriella Sagheddu (död 1939), en ung, italiensk trappistnunna som dog i tuberkulos och offrade sitt liv för de kristnas enhet (§ 5). Eller den heliga Josefina Bakhita (död 1947), en tidigare svårt misshandlad slav i Sudan, som efter sin befrielse blev kristen i Italien och därefter gick in hos Barmhärtighetssystrarna, där hon tjänande andra i självutgivande kärlek (§ 32). Båda dessa kvinnor kom från synnerligen obemärkta förhållanden, längst ut i periferin. Maria Gabriella växte upp i en herdefamilj på Sardinien, och Josefina blev kidnappad som barn, när hon arbetade med familjen på fälten, och därefter såld flera gånger till grymma slavägare.

Det grekiska ordet parrhesia, ”uppriktighet”, ”frimodighet”, ”djärvhet” återkommer ofta hos Franciskus. Särskilt inför familjesynoden 2015 aktualiserades termen då han försökte få deltagarna att tala uppriktigt och frimodigt utifrån sina erfarenheter. I Gläd er och jubla finns det ett avsnitt med rubriken ”Djärvhet och glöd” (§ 129 ff.). Med parrhesia menas i det här sammanhanget djärvhet, entusiasm, frimodighet och apostolisk glöd för att på olika sätt förkunna Jesus Kristus. En rad bibelcitat med uppmaningar till sådan djärvhet anförs, till exempel uppmaningen från Jesus till apostlarna att kasta ut sina nät på djupare vatten (Luk 5:4). Kyrkan har inte behov av så många byråkrater och funktionärer, utan av ”lidelsefulla missionärer, gripna av entusiasm att förmedla det sanna livet”. Helgonen kallar oss till detta, att ”gå ut ur oss själva, ut ur den lugna och sövande medelmåttan” (§ 138), skriver påven.

Alldeles i början av dokumentet sägs att kallelsen till helgelse gäller alla, också utanför katolska kyrkan (§ 9). Även om skrivelsen i första hand är riktad till katoliker och innehåller många källhänvisningar från katolsk tradition, så lämpar den sig för läsning också utanför den katolska kyrkan, särskilt med tanke på den stora mängd bibelcitat som ingår.

Fastän vördnaden för helgon har en mindre framträdande plats i andra kyrkor, är dock helgelsen, det vill säga den personliga utvecklingen och inriktningen mot helighet, betydelsefull även där. Det framkommer bland annat i vissa benämningar. Inom Frälsningsarmén hålls regelbundet så kallade helgelsemöten och fram till mitten av 1990-talet kallades ett helt samfund ”Helgelseförbundet”. (Samfundet uppgick sedermera i Evangeliska frikyrkan.) Påven verkar vara mest intresserad av ”ekumenik i praktiken” och de små stegen mot enhet. Säkert är det hans personliga erfarenheter från dessa sammanhang som bidragit till upptäckten av helighet också på andra håll.

Den uppmärksamma läsaren kan i framställningen finna vissa inslag från ignatiansk spiritualitet, vilket är naturligt eftersom påven är jesuit. Ignatius av Loyolas ideal om ”helig indifferens” (indiferencia) gentemot allt skapat framhålls i påvens kommentar till saligprisningen om de fattiga i anden som ett sätt att nå den sköna, inre friheten och leva enkelt och avskalat som Jesus (§ 69 f.). Vidare ägnas flera avsnitt åt urskillningen som en särskild gåva att be om i dag, då vi utsätts för så många intryck. Urskillningen kan bli ett instrument för att bättre kunna följa Kristus, säger Franciskus. I anslutning till det ber han alla kristna att göra en ärlig samvetsrannsakan varje dag, ”i samtal med Herren som älskar oss” (§ 166–175). Ett annat ignatianskt drag som nämns är ”kombinationen av kontemplation och handling”. Dessa och andra ignatianska inslag konkretiserar utifrån en specifik spiritualitet det påven vill ha sagt.

I dagens sammanhang …

Helgonbiografier utspelar sig i förfluten tid av naturliga skäl. Frågan om helighet i världen av i dag är därför berättigad. Kapitel fyra handlar om detta – kännetecken på helighet i dag. Först pekar påven på några faror i samhällsandan, till exempel ångest, negativitet och tristess, konsumism och liknöjdhet, individualism, samt olika former av falsk spiritualitet utan kontakt med Gud. Mot de här negativa tendenserna lyfter han därefter fram fem kännetecken på helighet. Intressant är att dessa inte verkar specifikt nutidstidsanpassade, utan det handlar snarare om klassiska kristna ideal i Saligprisningarnas anda som motvikt till farorna i samhället. Först nämns uthållighet, att förbli centrerad på Gud i tålamod och ödmjukhet. Ett par av de övriga kännetecknen har redan berörts ovan, nämligen glädje och sinne för humor samt djärvhet och glöd (parrhesia). Därutöver framhåller påven gemenskap och ständig bön. Heligheten i vår tid har påtagliga sociala och relationella aspekter. Individualismen byts ut mot gemenskap och strävan efter enhet. Även bönen rymmer ett engagemang för andra människor. I stället för konsumismens kortvariga njutningar förordar påven den varaktiga glädjen som grundar sig i tron på Gud och strålar ut mot andra.

Den som söker omsätta Saligprisningarnas ideal i praktiken måste som sagt ibland gå emot strömmen och inte låta sig ryckas med av förkastliga tendenser i samhället som till exempel förtal och hat via sociala medier. Här kommer urskillning och vaksamhet in i bilden. Boken slutar därför inte ”i himlen”, utan det sista kapitlet ägnas åt vad som behövs av kamp och vaksamhet här i vår värld i dag. Men i kapitlets inledning sägs ändå: ”Denna kamp är mycket skön, därför att den låter oss jubla var gång Herren segrar i vårt liv” (§ 158).

Med tanke på alla kriser just nu både i kyrkan – den dagliga rapporteringen av sexuella övergrepp och oförmågan att få slut på dem – och i samhället i form av klimatångest, nationalism och högerextremism, hot mot demokratin, terrorism, dödsskjutningar med mera, finner jag budskapet i Gläd er och jubla angeläget och hoppingivande. Där förmedlas ett kristet förhållningssätt som motvikt mot alla bedrövelser.

Nyligen fick jag möjlighet att tillsammans med dominikansystrar delta i en internationell studie- och samtalsdag kring dokumentet. Utbytena blev rika och många erfarenheter delades, även om det också förekom kritiska invändningar kring några av påvens uttalanden. Exempelvis väckte hans framhållande av ett ”kvinnligt genius” och en kvinnlig stil att utöva helighet (§ 12) irritation, eftersom systrarna ansåg att påven hittills inte gjort tillräckligt för att konkret främja kvinnors plats och inflytande i kyrkan. Inte heller kunde systrarna – som var i 70-årsåldern och hade viss livserfarenhet – instämma i påståendet att bara den som själv blivit förödmjukad kan bli ödmjuk och helgad (§ 118). Trots sådana mindre anmärkningar var det bestående intrycket ändå att Gläd er och jubla är en upplyftande och inspirerande läsning. Från en kommunitet rapporterades att man regelbundet läser och samtalar om skrivelsen avsnitt efter avsnitt. Exemplet är efterföljansvärt, därför att Franciskus apostoliska uppmaning förtjänar att bli mer uppmärksammad och föremål för studier och samtal, så att de presumtiva läsarna inser varför de har anledning att glädja sig och jubla.

Gaudete et exsultate. Gläd er och jubla av den helige fadern Franciskus om kallelsen till helighet i världen av i dag. Översättning av Anders Piltz.
Libreria editrice vaticana. Veritas förlag 2018, 80 s.

Katrin Åmell
Dominikansyster, teol.dr i missionsvetenskap vid Uppsala universitet, tidigare verksam vid Sveriges kristna råd.