Gnosticism – 2000-talets religion?

Vårt alltmer krympande avstånd till tusenårsskiftet har, som man ser, gett anledning till åtskilliga religiösa spekulationer. Apokalyptiska domedagsförkunnelser har varit färre än väntat och var faktiskt mera gångbara under det kalla krigets tid. Men i skilda läger finns en förväntan om att det nya årtusendet skall innebära något radikalt nytt att hoppas på eller frukta. Påven har ofta uttryckt positiva förhoppningar om en ny advent, men också för andra har tusenårsskiftet en magisk klang. Själva begreppet New Age uttrycker att en ny tidsålder står för dörren, och ibland sätter man gränsen vid själva året 2000.

Att sia om kommande sekler, och än mera om millennier, är något som det kan vara klokt att avstå från. Vid förra sekelskiftet fanns en stark förvissning om att 1900-talet skulle bli det kristna århundradet framför andra. Den amerikanska tidskriften The Christian Century blev det synbara uttrycket för denna optimism som snart visade sig alltför obefogad. De som i dag förutspår kristendomens slutgiltiga försvinnande kommer också att inom kort inse sitt misstag. Årtal som 1968 och 1989 visar hur snabbt och oväntat ideologier och opinioner kan ändra kurs.

Ett försök att ta pulsen på den religiösa framtiden görs av den amerikanske litteraturkritikern Harold Bloom i hans uppmärksammande bok Omens of Millennium (1996). Boken har redan recenserats av Lars Gustafsson i en understreckare i Svenska Dagbladet. Bloom behandlar uteslutande amerikanska förhållanden, men som vi vet fungerar USA som trendsättare för hela västvärlden och inte minst för Sverige. Det som är aktuellt där i dag kan tänkas vara det hos oss i morgon, även om man aldrig kan vara säker.

Blooms huvudidé är att en form av gnosticism redan har blivit folkreligion i USA och kommer att bli det alltmer i det kommande århundradet, en icke-historisk och icke-institutionell religiositet som helt baseras på människors personliga erfarenheter. Enligt honom är detta något som sedan länge kännetecknat USA i motsats till den Gamla världen. Det gäller särskilt den folkreligiositet som finns vida spridd utanför eller i marginalen av de etablerade samfunden. Den katolska och de ledande protestantiska kyrkorna liksom den normativa judendomen för de gamla och övertagna traditionerna vidare, men en stor del av den amerikanska kulturen hämtar sina föreställningar oberoende av dem. Det är här som Bloom finner det han kallar gnosticism.

Vad menar vi med gnosticism?

Gnosticism liksom mystik har genom tiderna definierats på många olika sätt. Särskilt bland protestantiska teologer av den dialektiska skolan har ordet ofta brukats som invektiv mot varje åskådning som tillmäter människan en förmåga till religiös insikt och erfarenhet. Bland forskare finns dock en viss konsensus om vad som skall räknas dit och som också Bloom ansluter sig till. Till gnosticismens viktigaste drag hör en känsla av utsatthet och vantrivsel i världen, en upplevelse av att man inte hör hemma i denna miserabla tillvaro utan har sin egentliga hemvist i en annan och för oss osynlig värld där det råder frid och harmoni. Kunskapen om denna andra värld och om den väg som leder dit ges inte i första hand utifrån – även om det finns gnostiska skrifter till vägledning – utan springer fram ur människans eget djup. Inom sig själv hör hon det rop som kallar henne till en bättre existens.

Båda dessa drag bör föreligga om man skall tala om gnosticism. Antroposofin (som Bloom inte nämner) är inte gnostisk i denna specifika mening: den lär visserligen att människan har förmåga att utveckla en inre andlig kunskap, men den är inte världsfrämmande utan vill tvärtom skapa bättre villkor här på jorden genom olika metoder, t.ex. Waldorfpedagogik eller biodynamisk odling. Detsamma gäller många former av New Age (som Bloom för övrigt tar bestämt avstånd från) och där världens förbättring ingår i tankemönstret. Jungs psykologi betecknas också gärna som gnostisk men är för oklar för att kunna kallas en världsåskådning. Inte heller den vinner Blooms bifall.

Den folkliga amerikanska gnosticismen finner Bloom i stället i en rad aktuella teman: intresset för änglar, för drömmar, för nära-döden-upplevelser och andra själsresor. Till det kunde han ha lagt det absurda intresset för UFO som ju i viss mening handlar om kommunikationer med en annan värld. Gemensamt för dessa är att de inte kan verifieras genom vanlig sinneserfarenhet eller bekräftas av oberoende bedömare och att de har en irrationell karaktär trots alla försök till systematik. Bloom citerar Henry Corbins uttalande (s. 5) att dessa ting hör hemma i en del av psyket som ligger vid sidan om såväl perception som intellekt. Det överensstämmer med vad som nu sägs av D. W. Winnicott och andra aktuella psykologer om den del av medvetandet som är spelrummet för fantasi och diktning, religion och vansinne.

Allt detta låter sig sägas, men det finns en viss anledning till försiktighet, eftersom hela presentationen i så hög grad utgår från Blooms egen religiösa erfarenhet och återspeglar hans världsbild. Bloom, som är jude, betecknar sig själv som ett slags gnostiker och berättar om hur han fick sitt religiösa genombrott genom att läsa Hans Jonas The Gnostic Religion (1958) som trots alla nya upptäckter står sig som den bästa sammanfattningen av gnostisk mentalitet. Sin egen gnostiska åskådning bygger Bloom på en kombination av den gamla judisk-kristna gnosticismen med judisk och islamisk sufism. Han utgår då från Gershom Scholems och Henry Corbins arbeten. Båda är världsauktoriteter inom var sitt område, och Blooms referat av dem är oklanderliga. Men hur relevanta är de för att vi skall förstå dagens eller morgondagens USA?

En väldig skara änglar

De senaste årens enorma intresse för änglar i USA – som vi i Sverige mest får del av i form av dekorationer – är helt förbluffande. Sociologiska undersökningar visar att 69% av befolkningen tror på änglar, medan 25% avvisar deras existens. 46% tror att det finns personliga skyddsänglar. 32% säger sig ha erfarenhet av änglars närvaro, bara några procent lägre än de 35% som inte har upplevt något sådant. Den amerikanska tron på änglar är alltså långt vanligare än svenskars tro på Gud. Vad som ligger bakom detta är inte lätt att säga. Naturligtvis är änglarna lättare att föreställa sig än Gud och kan avbildas på otaliga sätt. De är också okonfessionella väsenden: katoliker, protestanter och mormoner, judar och muslimer förenas i tron på änglar som skyddar och ger himmelska budskap. Både i Bibeln och i Koranen är änglarna betydelsefulla budbärare – Muhammed fick ju sin uppenbarelse av Koranen från ängeln Gabriel – och Mormons bok uppenbarades för Joseph Smith av en ängel.

I Sverige har änglarna en långt mindre framträdande plats, även om den amerikanska vågen har avsatt spår också hos oss under de senaste åren och då inte bara i form av julprydnader. Av gammalt har änglar alltid haft en svag ställning i svensk folktro. En titt i Folkminnesarkivets kartotek i Lund avslöjar att tron på djävlar har varit ofantligt mycket vanligare bland oss. Upplysningen ville inte veta av något annat överjordiskt än Gud själv, och samma uppfattning övertogs av det bildade borgerskapet. Den siste bland oss som tog änglarna på fullt allvar var Emanuel Swedenborg, och hans lärjungar blev inte så många. Skyddsänglarna hade en tids popularitet under 1800-talet som motiv i religiösa oljetryck, men under detta århundrade tycks änglarna allmänt ha förbleknat till juldekorationer. I vad mån en ny änglatro kan ha grogrund hos oss återstår att se.

Men är den amerikanska tron på änglar ett uttryck för något slags gnosticism som Bloom påstår? För den som bejakar änglarnas existens brukar de tänkas komma från en högre värld, inte ur djupen i vårt inre. Inte heller förutsätter de den gnostiska grundkänslan av hemlöshet i världen – de tvärtom bekräftar vår jordiska tillvaro och ger trygghet i livets olika situationer, som vi ser det i barnens aftonböner. Änglar är förenliga med de mest ortodoxa former av kristendom, judendom och islam. Även om de ingår i en allmän okonfessionell folkreligiositet är det svårt att se några direkt gnostiska drag. Visst är det gott om änglar i gnostiska verk, men de har inte sin hemortsrätt där mer än i andra sammanhang.

Drömmarnas profetiska budskap

Att människor får budskap från den högre världen i form av drömmar finner Bloom i judisk tradition, men det räcker knappast för att märka dem med den gnostiska etiketten. Profetiska drömmar möter vi i Bibeln, både i Första Mosebokens Josefberättelse och i evangeliernas barndomsberättelser. Gränsen mellan drömmar och änglauppenbarelser är flytande. Drömorakel var också vanliga i den klassiska antiken och söktes medvetet genom s.k. inkubation; man lade sig att sova i ett tempel för att få budskap från gudomen under natten. Att drömmar kan och bör tolkas är självklart i alla dessa sammanhang, och man kan också fråga sig i vad mån Freuds drömtolkning har judiska rötter. Bloom kritiserar Freud för att genom sin rationalisering av drömmarna ha blockerat den profetiska förståelsen av dem.

Men återigen, är det berättigat att kalla detta gnostiskt? Änglauppenbarelser och profetiska drömmar är en direktkommunikation mellan den högre världen och människan, och drömmarnas budskap kan gå stick i stäv med det etablerade samfundets förkunnelse, men de riktar sig vanligen mot vårt liv och vårt handlande här och nu. Att drömma sig bort till en bättre värld är förvisso möjligt, men då använder vi ordet drömma i en helt annan betydelse.

Nära-döden-upplevelser och andra själsresor

Om nära-döden-upplevelser har ofantligt mycket skrivits på senare år och särskilt i USA. Tunnelupplevelsen, mötet med ljusgestalten och återvändandet till kroppen har beskrivits på ett varierande men ändå likartat sätt av många alltsedan Raymond Moody aktualiserade fenomenet genom sin bok Life After Life (1976). Bloom visar på nära paralleller inom shamanismen och i islamisk tradition, vilket är helt motiverat. Jag har i andra sammanhang visat på liknande berättelser från den klassiska antiken och den kristna medeltiden. Vad som ligger bakom dessa erfarenheter är en annan fråga som knappast kan få en tillfredsställande förklaring. Man bör i varje fall påminna om att alla som berättar om detta är sådana som har återvänt till livet, och de har därför inte varit döda i ordets fulla mening. Hur det upplevs att lämna jordelivet för gott har vi ingen möjlighet att kontrollera.

Liksom i tron på änglar och profetiska drömmar möter här en tydlig önskan om att själv få erfara en transcendent verklighet och att inte bara få höra talas om den från andra. Många tar berättelserna bokstavligt som rapporter om besök i den andra världen – på samma sätt som man gjorde under medeltiden – och sammanfattar det i regelrätta beskrivningar av vad som sägs vara vår slutliga destination. Visst kan man som Bloom jämföra sådana historier med apokalyptiska skildringar i judisk, kristen och islamisk tradition, där de himmelska boningarna beskrivs i alla sina lysande detaljer. Man kan till och med fråga sig i vad mån nära-döden-upplevelser i gånga tider har bidragit till våra föreställningar om livet efter detta.

Särskilt för moderna protestanter, som dogmatiskt hävdar sambandet mellan själ och kropp så starkt att inget själsliv är möjligt utan kroppen, för dem kanske intresset för själsresor kan tyckas gnostiskt. Men särskilt kristendomen (mer än judendomen och islam) har genom århundraden trott på att själen lämnar kroppen i döden och går till den andra världen, där den väntar på mänsklighetens uppståndelse. Intresset för nära-döden-upplevelser och besläktade själsresor (t.ex. under extas) kan tyckas udda och kanske osunt, men återigen är det inte i sig ett tecken på gnosticism. Som världsfientligt kan man kanske uppfatta det välbefinnande som sägs känneteckna nära-döden-upplevelserna och den känsla av obehag som inställer sig då man skall krypa in i den trånga och obekväma kroppen. Men tanken på att kroppen är något som hindrar och tynger oss hittar vi exempel på hos Paulus (2 Kor 5:6–8) och i hela den kristna traditionen.

Ett tvivel på framtiden

Blooms beteckning ”gnosticism” för alla dessa fenomen är som synes diskutabel, men han belyser onekligen väsentliga tendenser i tiden, inte bara i USA utan inom västvärlden i stort. Ända sedan 1800-talets början – med Hegel som startpunkt – har vår syn på tillvaron haft ett tidsperspektiv där teknikens framsteg, liberala och socialistiska utopier skapat förutsättningar för framtidstron, på gott och ont. Ännu för några årtionden sedan fanns marxistiska drömmar om att radikalt förändra vår värld på ett oåterkalleligt sätt. Bland marxismens motståndare såg man i stället med fruktan fram mot den slutliga uppgörelsen, ett Harmagedon där demokrati och diktatur skulle mötas i en våldsam kraftmätning. Kommunismens fall år 1989 bidrog på ett märkligt sätt till att tidsperspektivet försvann ur vårt medvetande eller blev mindre intressant. En försämrad ekonomi och ökande sociala problem, t.ex. i Sverige men också i USA, gör det allt svårare att bejaka en optimistisk framtidstro. Å andra sidan har den apokalyptiska rädslan för ett kärnvapenkrig blivit mindre markant i den nya världsordningen. Vi befinner oss i ett slags historiens stiltje, för hur länge är det ingen som vet.

Det är oförklarligt om man i en sådan situation vänder blicken från den ovissa framtiden till det överhistoriskt transcendenta, till dimensioner i vår tillvaro som varit förbisedda och föraktade under framåtskridandets tidsålder. Så såg förmodligen den medelhavsmiljö ut som blev grogrunden för den antika gnosticismen. Världen är en förlorad sak, och räddningen finns någon annanstans i det osynliga därovan. I de nämnda amerikanska tendenserna finner vi motsvarande stämningar men i en vulgariserad form (debased är ett ord som Bloom gärna använder), för folkreligion är aldrig sofistikerad.

Men varför skall man på kristet håll söka sig till gnostikerna? Den judiska och den islamiska mystiken har som vi vet en motsvarighet i kristen mystik, från de alexandrinska teologerna i den tidiga kyrkan via Dionysios Areopagita till medeltidens mystiker. Bloom vill inte gärna tala om detta (den kristna mystiken förekommer bara i enstaka sammanhang), och man anar ett antikristet resentiment. Gnosticismen räknar Bloom däremot som judisk (detta inte utan skäl), och den är därför mera acceptabel för honom. Ur katolsk synpunkt är frågan intressantare i vad mån någon form av kristen mystik, en ickehistorisk och av tidsförloppet oengagerad kristendom, kan tänkas bli en dominerande tendens under det kommande århundradet. Det innebär i så fall att tidsandan – denna ogripbara kraft – ännu en gång får bestämma kristna tankemönster.