Påven och Darwin

Som en nyhet av första ordningen har man under hösten i pressen kunnat läsa små notiser om att påven (äntligen) accepterat Darwin. Upprinnelsen till detta är ett tal som Johannes Paulus höll inför den påvliga vetenskapsakademin. Denna akademi omfattar för närvarande 80 ledamöter från hela världen, däribland Sverige, och leder sitt ursprung ända till Accademia dei Lincei (1603-1632), en akademi som var nära förbunden med Galileo Galilei (1564-1642) och som upphörde i samband med rättegången mot denne. 1847 återupplivades emellertid akademin och sedan 1936 heter den Pontifica academia scientiarum.

Inför denna lärda församling som samlats den 22 oktober för att fira sitt 60-årsjubileum tog påven upp den intrikata frågan om livets uppkomst och evolutionen. Påven förklarade att de empiriska vetenskaperna mycket väl kan utforska ”livets många uppenbarelseformer”, men ”evolutionsteorier som hävdar att anden uppkommit ur den levande materiens krafter som rent epifenomen till denna materia [är] oförenliga med sanningen om människan”. Talet har väckt stort intresse i världspressen inte minst för att påven härigenom söker bilägga en strid som under närmare hundra år har stört den katolska kyrkans förhållande till den vetenskapliga världen. Originaltexten av påvens tal publiceras på sidan 281 i detta nummer.
”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord […] och Gud sade: ’Varde ljus’ och det vart ljus […] Och Gud sade: ’Låt oss göra människor till vår avbild’.” Så börjar den bibliska skapelseberättelsen i Första Moseboken. Denna text har under långa tider lästs som en historisk framställning av skapelseakten. När så Charles Darwin i The Origin of Species (Om arternas uppkomst) 1859 presenterade en empirisk förklaring till hur livet växt fram på jorden, bidrog detta till att i grunden förändra världsbilden.

Ordningen i den värld som Linne beskriver i sin Systema naturae (1735) fick vika för en mer dynamisk syn på naturen. Darwin var inte ensam orsak till skiftet. Även andra faktorer bidrog till att världen alltmera började uppfattas som ett dynamiskt skeende i förändring och utveckling. En teknisk-vetenskaplig anda växte sig allt starkare under 1800-talet och i detta sammanhang kan man erinra sig den historiefilosofi som gjort namnet Hegel (t 1831) känt.
Redan 200 år tidigare hade den katolska kyrkan och Galilei kommit på kollisionskurs. Det gällde då den copernikanska världsbilden enligt vilken jorden rörde sig kring solen som var universums medelpunkt. Vid mitten av 1800-talet inleddes en ny seglivad strid mellan den katolska kyrkan och naturvetenskapen. Kyrkan var då alltjämt präglad av den skolastiska filosofin som ansågs ge stabilitet och fasthet åt tron. Kyrkans bibeltolkning då och en bit in på 1900-talet stod främmande inför den historisk-kritiska forskningen, vilket gjorde det omöjligt att se evolutionsteorin som förenlig med den katolska kyrkans syn på människan. Evolutionsteorin å sin sida var starkt påverkad av filosofiska tolkningar som gick stick i stäv mot den katolska kyrkans människosyn.

Först 1950 övergav den katolska kyrkan sin distanserat kyliga inställning till Darwins bidrag till förståelsen av naturen. Det skedde när påven Plus XII erkände evolutionsteorin som en hypotes, samtidigt som han höll fast vid att den mänskliga själen inte kunde anses vara ett resultat av evolutionen utan att den måste anses vara ”omedelbart skapad av Gud”.

Den kritiskt avvaktande inställningen kunde ändras i en tid då även respresentanter för evolutionsteorin gjorde boskillnad mellan empiriska fakta och filosofiska och teologiska tolkningar. För flertalet katolska och protestantiska teologer hade evolutionsteorin sedan 1950-talet varit ett intensivt diskussionsämne. Vi kan till exempel erinra oss teologen och paleontologen P Teilhard de Chardin.

Inför år 2000 tar påven Johannes Paulus II nu itu med vissa problem som rör förhållandet mellan den katolska kyrkan och den moderna naturvetenskapen.

1992 bekräftade han – vad många hade föreslagit i åratal – att den katolska kyrkan haft fel när den 1633 fördömde Galileo Galilei och tvingade honom att avsvära sig all tro på den copernikanska läran.

Copernicus (t1543) hävdade ju att det är solen och inte jorden som är universums medelpunkt. En känslig punkt i detta sammanhang var att Galilei inte ansåg sig kunna lyda kyrkans auktoritet och detta i en tid då kyrkans auktoritet redan var ifrågasatt av reformationen.

För att undvika konflikter av liknande slag i framtiden upprepar påven nu vad han sade när han 1992 tog upp fallet Galilei, nämligen att man måste tillämpa en rigorös hermeneutik för att kunna tolka bibeln korrekt. Genom att definiera Skriftens exakta innebörd utesluter man ovidkommande tolkningar som läser in sådant i bibeln som den aldrig avsett att säga.

För Johannes Paulus II är teorin om evolutionen dessutom mer än en ren hypotes, eftersom den i forskarvärlden anses vara plausibel. Påven bekräftar också kyrkans eget intresse för utvecklingsläran eftersom den direkt berör frågan om människans ursprung.

Om det är så som evolutionsteorin anger leder människans kropp sitt ursprung till levande materia. Den andliga själen däremot är omedelbart skapad av Gud. Därför avvisas evolutionsteorier som hävdar att anden uppkommit ur den levande materien som oförenliga med sanningen om människan. Med sådana teorier som grund kan inte personens värdighet försvaras. Människan är den enda varelse på jorden som Gud skapat för dess egen skull.

Den katolska kyrkan har alltså ingenting att invända mot att de empiriska vetenskaperna iakttar och beskriver hur livet uppenbarar sig genom en mångfald av omisskännliga tecken på det specifikt mänskliga. Att studera till exempel apors intelligenta beteende är en angelägen forskningsuppgift. Men närvaron av det andliga och det specifikt mänskliga, av självmedvetande och frihet, av estetiska och andliga erfarenheter hör hemma i den filosofiska reflexionen och tillhör humanvetenskapernas och teologins område.

Dessa gränsdragningar, som under de senaste årtionden blivit alltmera självklara, avgränsar både teologin, filosofin och naturvetenskaperna till sina respektive områden, där de har kompetens att uttala sig. Problem kan uppstå när naturvetenskap och filosofi och teologi var och en utifrån sin kompetens uttalar sig om till exempel människan. Därför anser påven att det är teologernas plikt att informera sig om naturvetenskapernas landvinningar för att kunna förstå den exakta innebörden av deras utsagor.

Därmed kan inte alla konflikter i framtiden undvikas. Men den katolska kyrkan har – som ovan antytts – ett starkt intresse för de moderna naturvetenskapernas forskning om människan. Inte sällan har kyrkans kritiska, för att inte säga kyliga distans, bidragit till en så uthållig diskussion som faktiskt krävs när nya forskningsresultat om grundläggande frågor presenteras. Att förstå de olika utgångslägena och att hitta ett relevant språk är en viktig uppgift i denna dialog. Den snabba utvecklingen av vår världsbild genom den naturvetenskapliga forskningen gör saken minst lika angelägen nu som på Darwins tid. F.H

Publicerad 1996 i nummer 9