Gnosticismen – har den funnits?

År 1945 hittade en egyptisk bonde 12 antika kodexar i ett ökenområde i södra Egypten. Fyndplatsen ligger nära den moderna staden Nag Hammadi och textsamlingen kom därför att kallas Nag Hammadi-biblioteket. Fyndet visade sig innehålla 52 texter, av vilka runt 30 tidigare var helt okända. Nästan alla nedtecknades under 300- och 400-talet på det egyptiska språket koptiska, men är förmodligen kopior av tidigare grekiska original. Här hittar vi texter som Tomasevangeliet, Johannesapokryfen, Filipposevangeliet och Sanningens evangelium.1 Dessa texter kom att ändra forskningsläget kring tidig kristendom och speciellt vår förståelse av gnosticism.

Men vad är egentligen gnosticism? Termen används för första gången 1669 i den protestantiske apologeten Henry Mores skrifter. More skrev att katolikerna, precis som ”den antika gnosticismen”, förledde kristna till idoldyrkan och polyteism. Med gnosticism syftar More på vissa kristna som kyrkofäderna bekämpade. Termen växer sig sedan stark mellan 1700- och 1900-talet och används än i dag flitigt i undervisning om kristendomens historia.

Falsk kunskap

Termen ’gnosticism’ härstammar från grekiskans ord för kunskap, gnôsis. Många kristna betonade kunskap om Gud, om frälsningen och de yttersta tingen eftersom det gav människan möjligheten att leva sitt liv på ett sätt som gav frälsning och evigt liv. En gnostiker var någon som hade kunskap men det är väldigt få som verkar ha använt termen om sig själva.2 Det är viktigt att inte likställa den moderna termen ’gnosticism’ med den antika termen gnôsis, eller med vad som under antiken menades med en gnostiker. Kyrkofäderna och den senare kyrkan bekämpade inte gnôsis, inget är egentligen längre från sanningen. Det vore ju underligt att bekämpa kunskap. Kyrkofäderna ansåg att de gjorde precis tvärtom, de bekämpade okunnighet. Irenaeus, en av de tidiga kyrkofäderna (ca 135–202), skrev ”om fastställandet och bekämpandet av det som falskeligen kallas kunskap (gnôsis)”. Detta citat är den fullständiga titeln på en bokserie skriven av Irenaeus, ett av de längsta och mest uttömmande verken författad mot ”icke-gnostiker”, mot heretiker. Irenaeus verk benämns också ofta Mot heretikerna. Den som kallade sig gnostiker men som egentligen följde felaktiga dogmer var någon som ”falskeligen påstår sig ha gnôsis”, enligt kyrkofäderna. Falska gnostiker skulle bekämpas.

Vissa kyrkofäder, som Hippolytos av Rom (ca 170–235) och Epifanios av Salamis (ca 320–403), började använda termen gnostiker generaliserande, som samlingsnamn på grupper man ansåg utgjorde ett hot mot kristendomen. Irenaeus ironiska term ’gnostiker’ kom underligt nog att få representera precis motsatsen: okunnighet och heresi.3 Vi har inte mycket information om vilka kristna grupper eller personer som egentligen använde termen ’gnostiker’ om sig själva och vilka som inte gjorde det. Någon vi vet gjorde det var Klemens av Alexandria (ca 150–215). Klemens var en tidig kyrkofader som i sina skrifter utförligt redogjorde för hur en gnostiker borde bete sig, och med gnostiker (gnostikoi) menade han en rättroende kristen, en kristen som hade kunskap om den sanna kristna läran. Alltså, en av de få kristna som vi vet kallade sig ’gnostiker’ var egentligen någon som av den allmänna kyrkan senare kom att anses rättroende. Men det är ju inte detta som man i dag oftast menar när man använder termen ’gnosticism’.

Men vilken gnôsis ansåg kyrkofäderna var vilseledande? Irenaeus texter användes flitigt av efterkommande kyrkofäder som informationskälla om ortodoxins meningsmotståndare. Men termen ’gnosticism’ är en modern konstruktion som man i dag använder som samlingsnamn för många olika former av tankeströmningar under antiken, olika grupper och teologiska riktningar som kyrkofäderna bekämpade. Kyrkofäderna menade att vissa av dem som falskeligen påstod sig ha tillgång till kunskap (gnôsis) egentligen var influerade av hedendom och grekisk filosofi och allt som egentligen var ”icke-kristet”. Det finns alltså en skillnad mellan den antika betydelsen av gnostiker, vilket generellt inte var ett skällsord under antiken, och vad ’gnostiker’ ibland syftar på i modernt språkbruk: de som kyrkofäderna bekämpade eftersom de tydde sig till läror som kyrkofäderna ansåg vara heresi. Så vad var dessa tankeströmningar och läror som kyrkofäderna tog avstånd ifrån? Vad syftar den moderna termen ’gnosticism’ på?

Modern gnosticism i fem punkter

Ett problem med termen är att det som Irenaeus kallar den ”gnostiska skolan” inte utgjorde ett enhetligt trossystem och inte heller representerade en enhetlig grupp. Termen ’gnosticism’ har använts förenklat, generaliserande och ofta på ett väldigt nedlåtande sätt. Det finns likheter mellan de olika grupper och teologiska system som Irenaeus och hans kollegor bland kyrkofäderna attackerade. Dessa likheter kan sammanfattas och sägas utgöra en särskild världsbild, ett sätt att se på tillvaron som tilltar och blir populär bland många religiösa och filosofiska grupper under de första två århundradena av vår tideräkning. Denna ”världsbild”, de religiösa och filosofiska idéer, som kan sägas utgöra grunden i den moderna termen ’gnosticism’ kan förenklat sammanfattas i följande punkter:

Tanken att …

(1) skaparguden skiljs från en sann transcendent Gud;

(2) människans egentliga natur är den andliga livsgnistan som finns i kroppen, en gnista som har sitt ursprung i det transcendenta ljusets Gud;

(3) människans andliga natur har hamnat i den kosmiska tillvaron på grund av ett förhistoriskt misstag eller en nedåtgående evolution som kulminerar i kosmos och materians formande;

(4) kosmos och människans kropp formas av en skapargud, ibland kallad demiurgen (hantverkaren), ofta tillsammans med hans underänglar;

(5) tillvaron i kosmos befolkas och kontrolleras delvis av lägre änglar och kosmiska andemakter som utövar ett inflytande på människan på olika sätt.

Dessa fem punkter är ett kondensat och bör inte knytas till en specifik grupp eller text. Det är ett sätt för oss i dag att sammanfatta en mängd grupper, texter och individer. Det rådde stor mångfald och detaljrikedom bland de grupper och tankeströmningar som i dag förknippas med termen och många av dem som man ibland slarvigt kallar ”gnostiker” såg sig själva först och främst som kristna. Av de texter som vi hittar i Nag Hammadi-biblioteket är de flesta utan tvekan kristna, Jesus är den viktigaste frälsarfiguren som skickas till människan för att frälsa henne. Termen ’gnostiker’ förekommer inte som en uppenbar självdefinition i texterna, inte heller ’valentinian’ eller ’sethian’, termer som nu ofta används om former av gnosticism.4 Det betyder inte att vi inte kan använda termerna. Men vi måste vara försiktiga så att vi, när vi försöker förstå ett svårhanterligt förflutet, inte hittar på fenomen eller grupper som egentligen aldrig har funnits.

Termen gnôsis

År 1966 samlades religionsforskare från hela världen i den italienska staden Messina för att diskutera termen ’gnosticism’. Man kom överens om att skilja mellan termen ’gnosticism’, som omfattade specifika världsbilder (ungefär de fem punkterna ovan) och som blev populär bland vissa grupper under de första århundradena, och termen gnôsis som man definierade som ”kunskap om gudomliga mysterier reserverad för en elit.”5 Termen gnôsis i denna betydelse används ibland för att beteckna ett generellt religiöst fenomen som inte är knutet till en tid eller plats utan som kan hittas i många olika kulturer och tider, tanken att det finns hemlig kunskap om det gudomliga som har frälsande och frigörande karaktär och att denna kunskap är reserverad för en elit. I många av världens religioner kan man hitta föreställningar som liknar denna förståelse av gnôsis: i vissa former av buddhism och hinduism, bland muslimska sufi-mystiker, i judisk kabbala och även i antik gnosticism.6

Gnosticismens ”ursprung”

Kan man tänka på gnosticism som en egen religion eller är gnosticismen en form av kristendom eller kanske en judisk falang från början? Varifrån härstammar de gnostiska tankegångarna som sammanfattas i de fem punkterna i vår gnosticismdefinition? Detta var en mycket populär fråga under lång tid bland moderna forskare, och många förslag har presenterats under årens lopp. Den tyske teologen Adolf von Harnack beskrev gnosticismens framväxt under de första århundradena efter Kristus. som en ”akut hellenisering av kristendomen”. Hellenism syftar på den tid och kultur som kom efter Alexander den store på 300-talet f.Kr. Detta var en blomstrande period som möjliggjordes av de kulturkontakter som etablerades i och med att stora geografiska områden, främst runt Medelhavet, fick bättre kontakt med varandra efter Alexanders erövringar. Antik persisk, egyptisk, mesopotamisk och grekisk kultur kom samman under de första århundradena före och efter Kristus, en kulturblandning som sedan även drog nytta av romarrikets politiskt enande makt.

Gnosticismen var ”synkretistisk”, menade Harnack, i enlighet med den hellenistiska tidsandan när många olika religiösa och filosofiska strömningar kom samman. För Harnack var gnosticism en form av heresi som påverkats av utomstående influenser, från judendom och i synnerhet hednisk religion och filosofi. Den ortodoxa kristendomen hade lyckats hålla sig intakt och undvika influenser från den heterogena hellenistiska kulturen. Men kan ett religiöst fenomen verkligen växa fram i ett vakuum? Har det verkligen funnits en ren kristendom? Eller judendom? Eller en ren form av någon annan religion?

I det ögonblick Jesus dog fanns förmodligen redan en hel mängd olika synsätt och tolkningar av vad som hänt och den mängd olika kristna texter som producerades under de första århundradena visar just på hur många olika sätt de allra tidigaste kristna valde att presentera sin kristendom.

Gnosticismen kallas ibland för dualistisk eftersom en åtskillnad gjordes mellan kosmos och en högre och förfinad tillvaro, mellan en skapargud och en transcendent gud.

Religionshistoriker kring sekelskiftet 1900, med den tyska filologen Richard Reitzenstein i spetsen, spårade den dualistiska världsåskådningen till ”österländska” influenser, till ”mazdaismen” som ibland kallas världens äldsta monoteistiska religion. I dag är denna persiska religion snarare känd under namnet parsism eller zoroastrism, efter dess mytologiske grundare Zoroaster (Zarathustra). Den tyske filosofen och historikern Hans Jonas, verksam under 1900-talet, argumenterade dock övertygande i sitt inflytelserika magnum opus Gnosis und spätantiker Geist för att gnosticism inte alls borde spåras till introducerandet av mazdaistisk dualism i judendom och kristendom. Den högsta goda guden i den persiska religionen, Ahura Mazda, var faktiskt den som skapat världen, en värld som i gnosticismen ju ansågs vara skapad av en lägre varelse.

Jonas presenterade i stället en annan teori om gnosticismens ”ursprung” och varifrån tanken om ett avskiljande mellan den högste guden och skapelsen kom. Under de första århundradena efter Kristus skedde stora vetenskapliga, religiösa och geopolitiska landvinningar och förändringar. Detta ledde till, menade Jonas, att den hellenistiska människan exponerades för en känsla av obetydlighet och litenhet i en snabbt växande värld. En existentiell kris befästes i Medelhavsområdet, och Jonas såg gnosticismen som ett uppror mot känslan av alienation. Skaparguden associerades med det negativa i tillvaron och människan själv identifierade sig i stället med en transcendent sfär bortom den skapade världen. Jonas bok fick stort genomslag,7 men det är uppenbart att Jonas var starkt påverkad av 1900-talets existentialism och sin stora förebild och lärare, den tyske filosofen Martin Heidegger.

Frågan är dock ifall människor som levde under hellenistisk tid reflekterade mer än andra över de förändringar som skedde just i deras tid och om man verkligen kan sammanfatta en hel epok i en speciell känsla. Uppfattningen att det fanns en existentiell kris under hellenistisk tid är nog snarare en efterkonstruktion som växt fram i och med att historiker börjat jämföra olika århundraden av historiska förändringar. I dag ifrågasätter många möjligheten och värdet i att summera en hel tidsålders sinnestillstånd, speciellt när den karaktäriseras som bestående av ångest eller ”en känsla av litenhet”. Med historikerns efterklokhet kan vi tydligt se, hur tidigare forskares förståelse av vad gnosticism var, tydligt färgades av den kontext de själva verkade i. Detta är naturligtvis oundvikligt i viss mån. Människan bildar nödvändigtvis sin uppfattning om nutid såväl som historisk tid utifrån den kontext man lever i, men för att förstå och belysa material från en annan tid och plats är det forskarens uppgift att sätta sig in i den kontext som ens material härstammar ifrån och undvika så mycket det går att projicera sina egna förutfattade meningar på ett material som är främmande för dem. Man bör till så stor utsträckning som det är möjligt sträva efter att undvika generaliseringar som förenklar och gör våld på det material man vill belysa. Förmodligen är det inte klokt att försöka härleda gnosticismen, eller någon annan religiös rörelse eller strömning för den delen, till en huvudsaklig influens eller en generell tidsanda. Hans Jonas var dock en pionjär och hans forskning var oerhört viktig och inflytelserik, han var bland de första som studerade gnosticismen utifrån dess egna premisser. Gnosticism var för Jonas intressant och värdefullt i sig självt och inte enbart viktigt att studera för att belysa kristendom.8

Judisk eller kristen bakgrund

En stor fråga i forskarvärlden har länge varit om dessa tankegångar först växte fram i en kristen kontext eller ifall det fanns en förkristen judisk gnosticism. De tidigaste gnostiska texter vi har i dag är nästan alla kopior på original som kan spåras till omkring första århundradet och framåt. De är utan tvekan grundade i judiska idékomplex, men de flesta har tydliga kristna inslag med Jesus som frälsarfigur. Birger Pearson och Simon Petrement representerar forskare från var sin sida av debatten och båda har ansetts ha bra och övertygande argument. Simon Peterment menade att det var osannolikt att en jude skulle vända Gamla testamentet ryggen och läsa guden porträtterad där som en lägre form av gud. I ljuset av Jesu offerdöd, sammantaget med de negativa omdömen av kosmos och dess makter man ibland stöter på i Nya testamentet (hos Paulus och Johannes till exempel), möjliggjorde det, menade Petrement, att en åtskillnad mellan skapargud och högsta gud kunde växa fram. Jesus identifierades som en ny frälsargud och fokus skiftades bort från Jahve vilket tillät en radikal omtolkning av honom som demiurg. Pearson, däremot, lyfter fram gnostiska texter där Jesus inte figurerar alls (som till exempel Adams apokalyps) och menar att allt som krävdes för att en jude under antiken skulle ifrågasätta att skaparguden i Gamla testamentet var den främste guden var en platonsk världssyn.

Det är osannolikt att vi någonsin kommer att få ett klart svar på om den gnostiska ”grundmyten” är förkristen eller om den först tog form i ljuset av kristen teologi. Det är dock osäkert ifall vetskapen om gnosticismens ”ursprung” skulle öka vår förståelse av texter som klassas som gnostiska. De flesta kan ju inte spåras tidigare än till 100-talet. Det finns inget enkelt svar på var, hur eller exakt när de komplexa idéströmningar som i dag kallas för gnosticism tog form.9

Ett vilseledande och diffust begrepp

Två forskare som strängt hävdar att termen ’gnosticism’ är direkt vilseledande är Michael A. Williams och Karen King. Williams åskådliggjorde schabloner om att gnosticism handlade om sträng dualism, eller att tron på en demiurg skulle lett till askes eller till ointresse för samhälleliga frågor. Han föreslog därför att termen ’bibliska demiurgiska traditioner’ används i stället, vilket på ett bättre sätt ringar in de många olika grupperna och texterna än den vilseledande termen ’gnosticism’. Williams term har inte fått större genomslag eftersom den är så bred att den innefattar texter och traditioner som få skulle klassa som ”gnostiska”, som till exempel Filons världssyn eller författaren till Johannesevangeliet, båda framhållande en skillnad mellan en skapande person (Logos/Visheten) och en transcendent Gud. Karen King visade senare i sin bok What is Gnosticism? (Cambridge M.A.: Harvard University press, 2003) att termen från 1700-talet och framåt ofta använts som ett slagträ i apologetiska debatter. Termen är diffus och så förknippad med ”den andre”, att det inte går att använda den på ett adekvat och värdeneutralt sätt, menar King. Det ligger mycket i detta resonemang, vilket den svenske forskaren Petter Spjut visat genom att analysera hur termerna ’gnostiker’ och ’gnosticism’ använts i svensk opinionsbildning. Företrädare för så skilda grupper som Svenska kyrkan, den katolska kyrkan och Livets ord har alla kallats gnostiker.10

Att termen ’gnosticism’ använts som ett slagträ i apologetiska debatter är inget nytt fenomen. Kyrkofäderna beskrev ofta kristna som tydde sig till gnostiska mytologier på ett väldigt negativt sätt, vilket alltså format den moderna diskursen om gnosticism. Eftersom vissa människor under antiken tolkade kosmos och skapelsen som en lägre form av tillvaro, ibland rent av som ett förtryckande fängelse, porträtterades de ofta av sina meningsmotståndare som människor som också tog avstånd från samhället. Men att framställa kosmos i negativ dager är inget unikt för gnosticismen. Det finns heller inget stöd för tanken att de grupper som höll sig med en världsbild där skaparen av kosmos och den högste guden inte var samma person skulle ha levt sina liv utan att bry sig om etik och moral, som fullkomliga libertiner eller asketer. Många av de texter som nyligen hittats och som ibland kallas gnostiska visar dock motsatsen, att mycket fokus läggs på etiska frågor och hur man bäst lever sitt liv, här på jorden, i samhället.

Om man ändå vill använda termen ’gnosticism’ så bör det ske på ett värdeneutralt sätt och man bör även vara noga med att definiera vad man menar med termen, som vi gjorde ovan i de fem punkterna till exempel. Det mest träffande enligt mig är att tänka på fenomenet som en generell strömning som fanns inom olika grupper och traditioner. Men många forskare tar alltså i dag avstånd från termen helt och menar att den i onödan komplicerar bilden av antik religion.

Noter

1.Det är förmodligen inte samma Filipposevangelium som Epifanios omnämner i sina texter utan en annan text, men det visar i alla fall att det fanns fler texter som tillskrevs aposteln Filippos. Om det är samma Sanningens evangelium som Irenaeus nämner som vi hittat i Nag Hammadi-biblioteket är omtvistat.

2.Detta diskuteras bland annat av Marvin Meyer, i The Gnostic Bible (Boston: Shambhala, 2009).

3.Se till exempel Hippolytos, Mot alla heresier bok 5 och kapitel 23–24 i bok 7. Se också Epifanios, Mot heresierna (en text också känd som Panarion, vilket betyder ”förbandslåda”).

4.Det finns eventuellt några undantag, t.ex. i Sanningens evangelium, s. 32, där människor med en speciell insikt i Jesus frälsande budskap kallas ”de med invändig kunskap”.

5.Definitionen av gnosticism som man kom överens om på konferensen skiljer sig en del åt från de fem punkter som används här. Messinadefinitionen är mycket mer detaljerad. Se Ugo Bianchi, red., Le origini dello gnosticismo: Colloquio di Messina 13–18 Aprile 1966 (Leiden: Brill, 1967 (1970)).

6.För mer om buddhism och gnôsis se E. Conze, ”Buddhism and Gnosis,” i Ugo Bianchi, red., Le origini dello gnosticismo: Colloquio di Messina 13–18 Aprile 1966 (Leiden: Brill, 1967 (1970)).

7.Se till exempel E.R. Dodd, Pagan and Christian in an Age of Anxiety (Cambridge: Cambridge University Press, 1965).

8.Hans Jonas, Gnosis und spätantiker Geist: Teil 1: Die mythologische Gnosis (Göttingen: Vandenhoeck und Ruprecht, 1934); E.R. Dodds, Pagan and Christian in an Age of Anxiety: Some Aspects of Religious Experience from Marcus Aurelius to Constantine (Cambridge: Cambridge University Press, 1965). Nyligen har den amerikanska forskaren Nicola Denzey-Lewis framgångsrikt dekonstruerat diskursen kring Gnosticism och ”ångestens tidsålder”. Se Nicola Denzey-Lewis, Cosmology and Fate in Gnosticism and Graeco-Roman Antiquity (Leiden: Brill, 2013).

9.Det som skulle kunna förändra forskningsläget är ifall vi hittade nya texter som tydligt kunde dateras till före vår tideräknings början som innehöll en ”gnostisk myt”, med en tydlig demiurgfigur som skiljdes från den högste sfären. Det är ett mänskligt fenomen, tror jag, att söka efter ett svar, att förenkla och generalisera för att lättare, snabbare och effektivare orientera sig i världen och sina tankar. Människan är dock helt beroende av terminologi och definitioner, men det är värt att påminna oss om att definitioner gör något statiskt som egentligen ofta är dynamiskt. Se Jonathan Z. Smith, Map is not Territory: Studies in the History of Religion (Chicago & London: University of Chicago Press, 1993).

10Se den svenske forskaren Petter Spjuts studie (ännu inte publicerad), ”Polemisk etikett eller saklig beteckning? En studie av svenskspråkiga opinionsbildares användning av termen ’gnosticism’ och dess implikationer för bibelvetenskaplig forskning.”

Paul Linjamaa är doktorand i religionshistoria vid Lunds universitet.