Breven från Drohobycz

En översättning av brev, essäer och noveller från den polska mellankrigstiden kan vid första anblicken tyckas vara av marginell betydelse för svenska läsare. Men det är precis tvärtom. I själva verket är det ett av den västerländska litteraturens mest fascinerande författarskap som förlaget Glänta i samarbete med översättaren Emi-Simone Zawall i slutet av 2016 lät kasta nytt ljus över i volymen Bruno Schulz: Brev, essäer, noveller. Det gäller den polsk-judiske författaren Bruno Schulz (1892–1942) som under sin livstid blott hann ge ut två böcker, men som decennier efter sin död återupptäcktes och trädde in i den polska litteraturens mest centrala kanon. Kanelbutikerna (1983) och Sanatoriet timglaset (1987) har tidigare översatts till svenska av Johan Malm. Tack vare Zawalls imponerande arbete får vi nu en fullständig översättning inte bara av Schulz brev, utan också av de essäer och noveller som publicerades i polska litterära tidskrifter under 1930-talet.

Bruno Schulz var en multikonstnär som på 1920-talet hade väckt uppmärksamhet med de säregna grafiska verk som han skapade i den komplicerade tekniken cliché-verre. Verken kombinerade vardagliga scener ur hemstaden Drohobycz stadsliv med en mörk twist som lät det undermedvetnas drifter och förbjudna fantasier stiga upp till ytan. Därav de märkliga motiven med dvärglika män, ofta med drag av Schulz själv, knäfallande i närmast religiös hänförelse inför dominerande, avklädda kvinnor, inte sällan igenkännbara ur den Drochobyczka societeten och vänner till konstnären. Den grafiska cykeln fick namnet Xiega ba?wochwalcza (ungefär Avguderiets bok) och introducerades för en svensk publik redan 1930 genom filosofen och författaren Debora Vogels artikel om Schulz i Judisk tidskrift. Schulz yrkesbakgrund var dock inte konstnär utan slöjdlärare och som sådan försörjde han sig själv och sina nära släktingar efter faderns, tyghandlarens död. Schulz gifte sig aldrig, även om han under ett antal år var förlovad med lärarinnan Józefina Szelinska. Schulz reste ogärna och besökte under sin livstid endast tre städer utanför Polen – nämligen Wien, Paris och Stockholm, dit han, fortfarande oklart varför, 1936 åkte på en kryssning med båten Kosciuszko.

Däremot var Schulz en flitig brevskrivare och det var troligen via brevkonversationen, främst med Debora Vogel, som hans första roman tog form. Boken, med den polska titeln Sklepy cynamonowe (Kanelbutikerna), kom ut 1934, och följdes år 1937 av Sanatorium pod klepsydra (Sanatoriet timglaset). Böckerna innehåller vagt självbiografiska berättelser med ett berättarjag, Józef, som återger episoder ur sin barndom och senare ur sitt vuxna liv. En central roll i persongalleriet intar den excentriske fadern Jakub, men där finns också släktingar, tjänsteflickor, butiksbiträden och andra karaktärer ur ett borgerligt sekelskiftessamhälle. De drömlika skildringarna av en provinsiell, galizisk småstad, som utan ansträngning gick att identifiera som författarens hemort, var något nytt för dåtidens polska litteraturkritik. Novellerna blomstrade i långa räckor av metaforer som band samman vardagens mest prosaiska händelser med ett kosmiskt skeende. Så blev Schulz också en del av sin tids litterära avantgarde, jämte författare och konstnärer som Witold Gombrowicz, Debora Vogel och Stanislaw Ignacy Witkiewicz.

Av Schulz korrespondens framgår att han arbetade på ett tredje verk som skulle kröna hans författargärning och som bar titeln Messias. När andra världskriget bröt ut ockuperades Drohobycz, som resultat av Molotov–Ribbentrop-pakten, först av sovjetiska trupper och därefter av nazisterna. I november 1942 sköts Schulz ihjäl på öppen gata under en utrensningsaktion i det judiska gettot. Huvuddelen av hans litterära och grafiska kvarlåtenskap, liksom hans korrespondens, spreds för vinden och har aldrig återfunnits.

Schulz återupptäcks

Att vi trots de historiska tragedierna i dag kan läsa åtminstone en bråkdel av Schulz rika brevkorrespondens är något vi kan tacka författaren och översättaren Jerzy Ficowski för. Han hade fascinerats av Schulz verk redan före kriget och blev därefter besatt av gärningen att bland krigets överlevare gräva fram brev, teckningar och minnen. De ibland osannolika omständigheter som detta skedde under beskrivs i introduktionskapitlet som Ficowski skrev till den polska utgåvan av Schulz brevkorrespondens. Det är inte utan att man anar ett ödets spel i detta – liksom Schulz fascinerades av det fragmentariska och det defekta, arbetade Ficowski liksom en kabbalistisk mystiker med att lyfta upp de kvarlämnade fragmenten och återbörda dem mellan de litterära pärmar där de hörde hemma.

Ficowskis ansträngningar medförde att internationellt intresse väcktes för Schulz författarskap som introducerades på allt fler språk.

Det försvunna verket Messias fortsätter emellertid att gäcka läsarna, och frågan är om det någonsin har funnits. Det omnämns i Schulz brev, och litteraturkritikern Artur Sandauer påstod att Schulz hade visat honom inledningen till verket. Efter kriget spreds ryktet att manuskriptet på något sätt hade gömts undan, hamnat djupt ner i ett KGB-arkiv – eller varför inte genom ödets olika nycker förts till Sverige? Den amerikanska författarinnan Cynthia Ozicks något dystopiska verk The Messiah of Stockholm (1987) bygger på en sådan intrig. Och kanske är hoppet om att hitta fler Schulz-texter i historiens skrymslen och vrår trots allt inte helt utdömt. Så sent som i våras återfanns nämligen en omfattande essä om illustratören Efraim Moses Lilien (1874–1925) som trycktes i nio nummer av tidskriften Przeglad Podkarpacia under åren 1937–1938. Essän, som hittades för sent för att hinna komma i tryck i Sverige, är intressant inte bara därför att den ger en inblick i Schulz grafiska inspirationskällor utan också därför att det är den enda kända texten där Schulz reflekterar över sitt judiska kulturarv.

Schulz värld

Schulz värld, som vi stiftar bekantskap med i Kanelbutikerna och i Sanatoriet timglaset existerar i sinnevärlden i form av staden Drohobycz i västra Ukraina. Under den habsburgska och därefter polska tiden var staden ännu en del av den fruktbara galiziska periferi där språk, folkslag och kulturer under århundraden hade mötts. I dag är staden ett sömnigt bihang till kurorten Truskawiec som i kraft av sin vackra natur och sitt hälsobringande brunnsvatten fortfarande drar besökare. För drygt hundra år sedan såg Drohobycz emellertid helt annorlunda ut. Olja hade nämligen hittats i det närbelägna Borys?aw, vilket lett till en ekonomisk boom. Det svarta guldet byggde upp förbluffande förmögenheter hos oljemagnaterna men attraherade också lycksökare och stora mängder fattiga arbetare som levde under förhållanden som ansågs svåra även med dåtidens mått mätt. De nyrikas imponerande villor finns kvar än i dag men i ett betydligt mer förfallet stadium än i Schulz berättelser, där de blev till mytiska slott och centra för habsburgska tronintriger. En stor skillnad mot förr är befolkningens sammansättning – en polsk guidebok över Galizien från tiden precis före första världskriget anger att det i Drohobycz levde 12 000 polacker, 7 500 rutener (det vill säga ukrainare) och 15 500 judar. Därtill kom den blandade och oräknade grupp människor som oljeindustrin sysselsatte. Historiken speglas i stadens byggnader – vid stora torget finns den imponerande medeltida romersk-katolska kyrkan där mässan fortfarande firas på polska. Något längre bort återfinns två grekisk-katolska träkyrkor med häpnadsväckande väggmålningar. Centralt belägen är även den massiva synagogan som nu håller på att rustas upp efter att i decennier ha använts som magasin. Kanske kan den därmed återfå en del av den sakrala storslagenhet som den med sina himmelsblå valv lär ha förmedlat före Förintelsen.

Från torget, centrum i Schulz berättelser och plats för fadern Jakubs senare nerbrunna tyghandel, förirrar man sig lätt ut bland smågator och gränder, och kan då råka hamna i den förfallna avkrok där de hemlighetsfulla Kanelbutikerna, med spännande artefakter på hyllorna, befann sig. Eller så kommer man ut i förstäderna där man i liten skala fortfarande utvinner salt ur grundvatten med gamla metoder. Omärkligt övergår staden i landsbygd och lika omärkligt förflyttas man som vandrare i detta landskap mellan nutid och dåtid och mellan verklighet och dröm.

Drömmen, myten och mystiken

Under litteraturens inverkan förtätas dimmorna och ger gestalt åt ett framdrömt, förkrigstida, stillsamt borgerligt Drohobycz. Med ett suggestivt bildspråk leder Schulz läsaren genom en värld där drömmens landskap är i paritet med verklighetens och inte sällan får överhanden. I denna nya värld, denna ”Drömmarnas republik” – som är titeln på en av de på svenska först nu publicerade novellerna, kontrasteras fundamenten för det mänskliga livet mot vår reella värld som utvecklas inom ekonomins och det materiellas domäner. Prioriteringarna omkastas när drömmens metamorfoser tar över vardagens skenbart entydiga och förutsägbara rum och tid. Gränsen mellan sömndrömmens opålitliga flöde av intryck och dagdrömmens alternativa verklighetsbyggande blir otydlig, och ur mötet uppstår en ny sanning som manifesteras i utkanten av det socialt och erfarenhetsmässigt accepterade.

Drömmen är dock inte hela svaret. Schulz gräver djupare ner i mänsklighetens gemensamma material, ner till myten och de uråldriga berättelserna, som han ser som grunden till allt som senare skapats. I sin mest citerade essä, ”Mytologiseringen av verkligheten” – som också först nu finns på svenska – skriver han att ”[d]et finns inte ett grand i våra idéer som inte skulle ha sitt upphov i mytologin – som inte skulle vara förvandlad, stympad, omdanad mytologi”. Så finner man i den drömlika titelberättelsen till volymen Sanatoriet timglaset en variant av myten om nedstigandet i dödsriket. I denna mörka saga, som har stora likheter med Alfred Kubins Die andere Seite (1909), har läkarvetenskapens framsteg gjort det möjligt för berättelsens sanatorium att behandla avlidna genom att vrida tiden tillbaka till före dödsögonblicket. Den vuxne sonen Józef besöker fadern som nödtorftigt hålls vid liv på denna inrättning, men som samtidigt – tack vare oregelbundenheter i tidens gång – sköter en affär i en närbelägen liten stad. Liksom i drömmen glider de oklara orsakssambanden över i varandra. I det alltmer tilltagande kaoset flyr Józef slutligen staden med samma tåg i vilket han kom. Flykten blir en evig resa utan slutdestination.

Fascinationen inför hur drömmens deformation av tid och rum övergår i myt finns också i titelberättelsen till den första boken, Kanelbutikerna. I denna berättelse skriver den unge Józefs omväg till hemmet in sig i årstidscyklernas mytiska växlingar. Efter att under någon av vinterns långa nätter ha gått vilse i stadens labyrintiska smågator förirrar Józef sig i en förarlös hästdroska ut på den snötäckta landsbygden. Plötsligt stannar den utmattade hästen och runtomkring övergår årstiden till en magiskt förtrollande vårnatt då himlens stjärnor mjukt landar på marken och violer skjuter upp ur snötäcket – jord och himmel sammansmälter. Mitt i denna naturens transcendens talar hästen till Józef och krymper därefter ihop. Liksom i otaliga myter offrar hästen sin livskraft som övergår till naturen och till pojken som får kraft att återvända hem.

Men, bakom myten och drömmen anar vi ytterligare ett lager – det mystiska. Schulz beskrev sig själv som sekulariserad jude och lämnade den judiska församlingen i Drohobycz när planerna på äktenskap med katoliken Józefina Szelinska började ta form. Hans berättelser vimlar emellertid av referenser till de bibliska berättelserna och av arketypiska bilder som upplöses i en religiöst-mystisk syntes av världsalltets harmoni. Den tidigare nämnda natten ur Kanelbutikerna är ett exempel på detta, men också årstiderna som i berättelsen ”En natt i högsäsongen”, ur samma volym, växlar i takt med tygaffärens säsongsvariationer. Den kvalmiga och heta sensommaren är en ”dödsäsong” som ogärna vill släppa taget och övergå i den mer fruktbara hösten. Som så ofta hos Schulz resulterar tillståndet i en räcka av metaforer, denna gång kopplade till det defekta i tiden, som jäser över till en extramånad av ”ogräsdagar” eller apokryfiska dagar. Fenomenet med extramånader har, vilket många Schulz-forskare påpekat, en direkt koppling till den judiska månkalendern som regelbundet inför extramånader för att utjämna skillnaderna mot ett solår. Den natt då hösten, och därmed högsäsongen, äntligen inleds förvandlas emellertid tygaffären till ett fantastiskt Kanaans land, expediterna blir till keruber och de tillströmmande kunderna till ett Baalsdyrkande folk över vilket fadern Jakub strafftalar. Scenen är drömlik men har ändå uppenbarelsens karaktär genom att den förenar vardagens skeende med ett kollage av gammaltestamentliga bilder som skänker en sakral prägel åt såväl tiden som rummet – åt den mycket speciella övergångsnatten som sammankopplas med exodus, och åt tygaffären som blir till det utlovade bibliska landet.

Den patriarkale fadern är en mycket speciell karaktär som avbildas med profetiska drag inte enbart i berättelserna utan även i Schulz grafiska verk. Liksom tiden och rummet är han också föremål för räckor av metaforer som övergår i metamorfoser, men ofta med något barocka drag. Hans ilska tar sig uttryck i förvandling till en enorm fluga och hans åldrande i ett slags kroppslig degradering som innefattar gam, kräfta och kackerlacka. Inte ens efter sin död är han bortom världen. I vissa sammanhang får han epitetet ”demiurg”, en titel som också tillfaller den habsburgske kejsaren Frans Josef. Denna allusion till den gnostiska föreställningen om en avundsjuk gammaltestamentlig skapargud ska emellertid inte ses som ett försök att anknyta till någon speciell trosföreställning utan är i stället ett språkligt uttryck för människans maktbegär. Det demiurgiska innefattar det mänskliga misslyckandet, grundat i en förfelad vilja, oavsett om det etiketterar faderns ansträngningar att underordna materien den mänskliga skaparkraften eller den kejserliga maktens kontroll över det habsburgska imperiets uniformerade hierarkier. Bortom det demiurgiska anas dock det skapande Ordet som det är alla andars strävan att efterlikna i försök som aldrig kommer längre än till det halvdana och provisoriska. Så blir faderns experiment aldrig mer än ofärdiga dockor och den kejserliga trygghetens imperium ett slutet rike av förkvävande vardaglighet. Här finns alltså en metafysiskt präglad maktkritik som kan relateras till den verklighetsuppfattning som Schulz beskriver i ”En essä till S. I. Witkiewicz”, nämligen att verklighetens substans är evigt föränderlig och att dess former är lånade för stunden ”för att tjäna skämtet och leken”. Naturens, tidens, rummets jäsande oberäknelighet blir i Schulz berättelser till uttryck för en subversiv manöver som pekar på det skrattretande i det tomma allvar som den mänskliga makten förser sig med. I berättelsen ”Våren”, som ingår i Sanatoriet timglaset, sker sålunda förlossningen ur kejsar Frans Josefs värld av plikter, nödvändigheter, uniformer och grå förutsägbar tristess genom att Gud själv inträder som kättare och i gestalt av ett frimärksalbum låter kejsaren inordna sig i hyllningsledet av alfabetiskt sorterade länder.

Det messianska

Den mystiska förlossningen ur världen av masker, kulisser, lyten och mekaniskt gnisslande konstruktioner får onekligen något messianskt över sig. Och det är inte enbart forskaren W?adys?aw Panas som har velat spåra grunden till synsättet i den gamla kabbalistiska mystik som hade en djup folklig förankring bland de galiziska judarna. Enligt denna mystik hade det vid skapelseögonblicket inträffat en kosmisk katastrof under vilken de kärl som skulle hålla skapelsen sprack och deras skärvor spreds över urrummet. Människan lever därmed inspärrad i en ofärdig skalvärld, men kan genom sin fromhet återbörda skapelsens skärvor till deras avsedda plats genom en process som benämns tikkun. Berättelsernas återkommande bilder av väntan, den kulissartade karaktären hos alla mänskliga konstruktioner och de framträngande drömlika aningarna om ett större allomfattande sammanhang pekar alla mot denna speciella typ av mystik.

Skapelsen blir sålunda inte möjlig att slutföra utan människans medverkan, och ett tecken på att skapelsen är fullbordad är Messias ankomst. Hur denna ankomst kan gå till erfar vi i berättelsen ”Den geniala epoken” ur Sanatoriet timglaset. En stilla soldränkt vårdag när alla sover eftermiddagssömn möts Józef och förbrytaren Szloma som precis har släppts ut från fängelset på Drohobycz folktomma torg. Dagen är så tom och fri att den i sin helhet delas av de två karaktärerna – Józef vars barnteckningar söker återbörda det autentiska och Szloma som förtvivlar över det förlorade ”återskenet av Guds händer”. Vårens flödande solljus, i vilket gränsen mellan himmel och jord förloras, skapar tillsammans med skuldlösheten hos de ensamma två de nödvändiga betingelserna för att Messias närmast av tanklöshet ska råka stiga ner till jorden. Förlossningen inträder och den mänskliga historiens gärningar suddas ut, urtillståndet återställs och allt blir som i ”urminnes tider”.

Av den nyöversatta essän ”Mytologiseringen av verkligheten” anar vi emellertid också en tanke om att den ursprungliga skapelsens skärvor även kan sökas i språket, i själva orden som ”graviterar” mot den allomfattande mening som de i begynnelsen var en del av. De fragment som vi i dag kallar ord är just skärvor av den ursprungliga meningen, av det stora Ordet som är alltings fundament. Och det är genom poesins språk som ordens återbördande till ursprunget äger rum. I ordens mystik förenas därmed det folkliga, kabbalistiska tankegodset med en modernistisk poetik och ger gestalt åt den mycket specifika litterära värld som Schulz berättelser levandegör.

Brevens betydelse

Huvuddelen av texterna i den nyutkomna översättningen utgör exempel på brevets mycket speciella genre, som i dagens intensiva men ytliga och digitaliserade kommunikationsutbyte närmast framstår som arkaisk. Mycket insiktsfullt påpekar Emi-Simone Zawall i sitt förord att brevets form utgjorde en utmärkt scen för ekvilibristen Schulz att framställa sig själv i roller som med stor språkkänslighet anpassas efter adressaten. Att korrespondensen med Debora Vogel (1902–1942) har förlorats är därför speciellt tragiskt, eftersom det var genom denna som novellerna i Kanelbutikerna tog form och som Schulz utvecklades som skönlitterär författare. Den märkliga omständigheten att Vogel introducerade Schulz som grafiker i Judisk tidskrift redan 1930, det vill säga långt innan hans författarskap hade slagit igenom, har sin förklaring. Vogel tillhörde en intellektuell, judisk familj från Galizien och hennes morbror Marcus Ehrenpreis, som grundade Judisk tidskrift, var sedan 1914 överrabbin i Stockholm. Publiceringen byggde på en översättning av en artikel som Vogel skrivit för jiddisch-tidskriften Tsuschtajer. Vogel, som lärde känna Schulz genom Stanis?aw Ignacy Witkiewicz, var under mellankrigstiden en viktig aktör inom Polens litterära och konstnärliga avantgarde och publicerade ett flertal modernistiskt-programmatiska essäer och poem på jiddisch och polska. Hon har kanske något oförtjänt hamnat i skuggan av Bruno Schulz med vilken hon måste ha haft en mycket fruktbar litterär dialog. Att så är fallet förstår man av det prosapoetiska verket, Akacje kwitna (akaciorna blommar), som Vogel gav ut 1935. Vissa tematiska figurer, som till exempel provdockor, känns igen från Kanelbutikerna, men i Akacje kwitna behandlas de med ett modernistiskt form- och bildspråk som är väsensskilt från Kanelbutikernas.

Visst kan det tyckas att den på svenska nu utgivna samlingen av brev, essäer och noveller främst är av intresse för den som först har läst och fascinerats av de bägge samlingarna av korta berättelser. Även om påståendet har sin sanning, så bör man också poängtera att denna utomordentligt finkänsliga översättning förmedlar en för samtiden värdefull inblick i en försvunnen centraleuropeisk tankevärld som var en smältdegel av människor, tankar, kulturer och språk. Men läsaren får också ta del av det dagliga slitet hos en hårt arbetande slöjdlärare som länge försökt etablera sig som konstnär. Överraskad av sin plötsliga och oväntade framgång som författare och kritiker slits han nu mellan självtvivel, uppgivenhet inför skrivkrampen och fåfäng stolthet inför sin nyvunna auktoritet. Vardagslivets besvär och tvivel måste ha givit en alldeles särskild grogrund för den misstro mot verkligheten som anas i Schulz texter, den misstro som får sin litterära blomstring i en väldig längtan till ursprunget, till de ursprungliga bilderna och till det ursprungliga ordet som bär på alltings mening. Ingenting är så förfallet att det inte gömmer en gnista av denna mening runt vilken allt kretsar och som drömmen, myten och mystiken ger en skymt av.

Bruno Schulz – Brev, essäer, noveller. Urval, översättning och förord av Emi-Simone Zawall, Glänta 2016, 309 s.

Andreas Jönsson är svensk lektor vid Jagellonska universitetet i Kraków.